Ekonomiskt oberoende - vad innebär det?

Ibland läser man på ekonomibloggar (jag orkar inte länka - de är i regel rätt ointressanta, och de länkar aldrig tillbaka till min blogg) om s k ekonomiskt oberoende. Det är något som många ekonomibloggare verkar vilja uppnå. Det är att inte behöva förvärvsarbeta, utan ha kapitalinkomster som man klarar sig på. Jag minns särskilt en blogg av en kille som höll sig tills han var på jobbet för att spara på toapapper, för att på så sätt kunna köpa värdepapper. Hans mål var att spara ihop en miljon.

Men när är man ekonomiskt oberoende? Antag att man behöver 10 000 kr rent i månaden. Då har man råd med hyra på 5000 och att lägga ca 150 kr/dag på annat. Man har förstås inte råd med någon bil och måste laga mat själv, ett riktigt tråkliv om man frågar mig. Men var och en sin egen lyckas smed. Man slipper ju stiga upp när väckarklockan ringer. Eller slipper man det?

En miljon kronor är, under förutsättning att man har ett jobb, ingen svårighet att jobba ihop på ett decennium för den sparsamme med lite karaktär och insikt i aktiemarknader. Men hur stor procentuell avkastning måste en miljon ge för att man ska kunna ha 10 000 kr till sin hyrestvåa i Rågsved, falukorv med makaroner och röda Level?

Den måste alltså avkasta 120 000 kr om året. Hundratjugotusen delat på en miljon blir tolv procent, tänker du. Så rätt du tänkt, fast det blev fel. För det första är kapitalinkomstskatten i Sverige 30 %. Alltså krävs en bruttoavkastning på 171 429 kr per år. Det ger en procentuell avkastning om 17 %. För det andra har Riksbanken ett inflationsmål på 2 %. Därför krävs en bruttoavkastning på 19 %. Var hittar man då det sparkontot?

Det gör man inte. I alla fall inte vad jag vet. När jag sparade till en bil låg sparräntan som bäst på ca 4 %. Aktier då?

En titt i dagens Dagens Industri avslöjar att det stora bolag (för närvarande Tele2 B) som ger bäst direktavkastning landar på 11,2 %. Cirka 5 procent verkar vanligare för industriföretag som Volvo och Electrolux. Det kanske man kan räkna med. Men inga 19 %.

Vad innebär det här då? Jo, för att kunna inkassera 10 lax per månad med 5 % utdelning krävs ett aktiekapital på 3 428 580 kr. Det är betydligt jobbigare än att få ihop en miljon. Men det går säkert; det är väl bäst att börja med korven och lågprisciggen på ett tidigt stadium så att man vänjer sig.

Begreppet "miljonär" har alltså kraftigt devalverats och har inte samma guldglans som det en gång i tiden säkert hade. Man får en halv tvåa på Kungsholmen för de pengarna. Eller en ny Corvette och ett par hundra tusen över.

Men, invänder någon, med en aktiv kapitalförvaltning går det väl att uppnå den 19-procentiga avkastningen?

Kanske det. Jag måste erkänna att jag faktiskt aldrig har försökt. Det enda som intresserar mig med pengar är nämligen vad man kan köpa för dem. Och då är det dessutom inte passiva inkomster. Nej, det är det inte! Om du hade en bil med manuell växellåda där växelspaken var ersatt av en knappsats, skulle du då påstå att den hade automatlåda? Nej, för även om den fysiska ansträngningen är mindre än att dra i en spak, måste du fortfarande utföra tankearbetet och trycka på knapparna. Så vad är egentligen skillnaden mellan 8 timmar om dagen på ett vanligt jobb och 8 timmars flyttande av aktier på en datorskärm? Ingen, framför allt med tanke på att många av dagens arbeten går ut på att flytta saker på en skärm. Själv flyttar jag på avloppsrör och ventilationskanaler, till exempel.

Så inkomster från aktier och andra värdepapper är inget att förlita sig på som huvudsaklig inkomst - men de är ett utmärkt sätt att sätta guldkant på tillvaron.

Stora planer!

Nu har jag fått en idé på hjärnan. Ordentligt. Jag ska flytta!

För närvarande bor jag i Hagsätra en bit söder om stan. Men jag har alltid velat bo i innerstan. Problemet med att bo i stan kan för min del delas upp i två delar:

1. Det är dyrt.


2. Det är svårt att ha bil.

Ettan är svår, men inte oöverstigligt svår. Tvåan har hittills varit värre. För närvarande har jag två bilar. En är en föga upphetsande Volvo som jag huvudsakligen använder till att åka till jobbet med. Flyttar jag till stan gör jag mig helt sonika av med den, köper en superflashig hoj och cyklar till jobbet, åtminstone på sommaren. Bilproblem 2a, och en del av problem 1, löst. En bruksbil kostar ju en del att äga.

Mustangen då? Den säljer jag inte (utom möjligen för att köpa en annan amerikanare). Men nu är det så vist ordnat att jag har tillgång till en garageplats som inte står och faller med att jag bor där jag bor. Bilproblem 2b löst. Men hade jag inte lyckats kombinera koncepten "ha schysst amerikansk bil" med "bo i innerstan", hade jag inte ens övervägt att flytta. Bilen är viktigare. Det är det jag alltid har velat - bo i innerstan och ha en Mustang eller Camaro, men ingen "vanlig" bil.

Så nu är det bara att välja lägenhet! Läget är rätt spikat - det blir längs blå linjen på Kungsholmen, troligen nära Fridhemsplan. Jag jobbar nämligen längs den T-banelinjen (i Solna), och om jag inte kan åka kommunalt utan byte och med max några hundra meter till tunnelbanan kör jag bil till jobbet, punkt.

Storleksmässigt siktar jag in mig på en etta. Nu bor jag i en tvåa, men det känns onödigt stort. Den behöver inte ha balkong - jag föredrar nästan att den inte har det - men får gärna ha fransk balkong. Inget kök, pentry räcker. Jag äter ändå ute nästan jämt, äter bara frukost hemma på helgerna. Tro't eller ej, men större delen av mina köksskåp står tomma!

Nu väntar jag följaktligen spänt på att bostadsmarknaden ska krascha. Eftersom den bostadsrätt jag har nu är billigare än den som jag tänker köpa, tjänar jag på sjunkande bostadspriser.

Det här ska bli spännande!

Tidsmaskinen

Här hittade jag en artikel om en extremt fin Mustang -73. Den är något så ovanligt som en nästan orörd originalbil! Dessutom i ett utförande som är mycket snarlikt det som min bil en gång levererades i. Nu tänker jag inte återställa min bil till originalskick, men det är kul att se hur den en gång såg ut.

En val löser mord

Videon till Kentlåten Mannen i den vita hatten som jag postade i förra inlägget var tydligen inte en originalvideo utan ett välgjort hopklipp av andra videos, bland annat den här:



Den här låten - FF - är intressant såtillvida att den innehåller en av den svenska musikens vanligaste felhörningar. Många tror att andrastämman sjunger "En val löser mord", men så är inte fallet. Versen som i själva verket sjungs är "Tellement loin de ce monde", vilket på franska betyder "Så fjärran från den här världen". Misstolkningen är dock inte så förvånande, eftersom Kents texter i regel är ganska kryptiska.

And now to something completely different. I butiker råkar jag ofta ut för irritationsmomentet att vända magnetremsan åt fel håll i kortläsaren när jag ska dra mitt kreditkort. Idag frågade jag mig: Varför har inte korten helt enkelt en magnetremsa på varje sida?

Nu är plastkortet en väldigt standardiserad teknikplattform, så det är nog fel ände att börja i. Däremot borde det vara en enkel match att utveckla en kortläsare med dubbla läshuvuden, så att det inte spelar någon roll åt vilket håll kunden vänder kortet.

I och med att kortterminaler med chipläsare alltmer tränger ut magnetläsare kommer innovationen att förlora sin aktualitet, så jag ämnar inte ila till Patentverket med min idé. Men om du läser detta och bestämmer dig för att börja tillverka en kortläsare med dubbla läshuvuden, förväntar jag mig så klart 50 % av vinsten!

Giganterna från Eskilstuna

Outhärdligt vackert och sorgligt:

En liten customidé

Ibland har jag lekt med tanken att customisera en Volvo 240. Nu har ju dygnet bara 24 timmar, så jag tror inte att idén kommer att förverkligas. Men så här ser den ut:

Jag skulle köpa den absolut fulaste och tråkigaste årsmodellen av Volvo 242, det vill säga 1979 eller -80. Den billigaste DL-modellen. Här har bloggen Biltrafik en presentation av sagda årsmodeller. Mitt val av tvådörrarskarossen är dock en "kompromiss med fulheten" - den är i grunden snyggare än fyradörrars- eller kombikarossen. Jag skulle slanta upp lite extra så att jag fick en välvårdad, rostfri och gubbkörd lågmilare. Nästan en bil i nyskick, för att ha en bra grund. I någon av det årets tråkiga färger gråblå, chokladbrun eller beige.

Sedan skulle jag börja fotodokumentera min ombyggnad. Den skulle bestå i måttlig trimning av motorn, tillsammans med grundlig estetisk upputsning av alla synliga komponenter. Jag skulle lacka om bilen, kanske i metallicblått eller Candy Apple Red. Exteriört skulle jag byta de fula kvadratiska lyktorna mot amerikagrillen med fyra rektangulära strålkastare. Jag skulle även byta de smala bakljusen mot de sena, breda bakljusen. Bilen skulle få tuffa men tidstypiska aluminiumfälgar, kanske Volvos turbofälgar. Interiören skulle jag uppgradera med diverse GT-instrument, sportratt o dyl.

Som sagt tror jag inte att jag kommer att genomföra det här projektet, men det vore kul!

Vetenskap kontra forskning

Isaac Newton (1642-1727).

Målning av Godfrey Kneller.

Dagligen hör och läser man ju mer eller mindre kloka påståenden. Ibland motsäger dock två uttalanden varandra - men vilket tror man då på? Jag har kommit på att jag själv graderar dem efter följande kriterier, från mer till mindre trovärdigt:

1. Egna empiriska erfarenheter.
   


2. Solida orsakssamband. Vetenskap, om man så vill.



3. "Forskning", "statistik" och dylikt.

Varför denna ordning? Ettan är ju enkel. Om man inte litar på sina sinnens giltighet, kan man lika gärna säga tack och godnatt. Då är ingen bedömning per definition giltig. Men borde inte tvåan slå ettan? Nej, för man kan ha misstolkat orsakssambandet eller använt det utanför dess tillämpningsområde. Att trean är dubiös borde vara en självklarhet, men alla kanske inte har tänkt på varför. Anledningen är att forskning visserligen söker sanningen, men den söker i ännu högre grad anslag. Därför blir resultatet ibland ett beställningsjobb. Och statistik är ett trubbigt och lättmanipulerat vapen. Framför allt kan man inte ur statistiska samband dra några slutsatser om det enskilda fallet.

Varför kom jag in på det här? Jo, jag kom att tänka på ett tidigare inlägg här på bloggen. Där driver jag huvudtesen att man bör hålla konstant hastighet vid bilkörning, om man vill spara bränsle. En läsarkommentar på inlägget gick ut på att sådant som leder till många start och stopp leder till minskad bränsleförbrukning. Kommentaren kom från Ljungbergs blogg. Egentligen länkar jag ogärna till den typen av bloggar, men gör ett undantag så att läsaren ska förstå sammanhanget. Den handlar om "samhällsplanering" (en motbjudande och i realiteten omöjlig företeelse i min mening), och grundar sig dessutom på att den s k AGW-hypotesen är korrekt. Ibland nämns också den s k peak oil-teorin, som är högst dubiös men givetvis alla bilhatares våta dröm.

Mitt ovanstående resonemang förklarar varför jag inte tror på Ljungberg. Han påstår att "Forskningen visar..." att t ex fyrvägsstopp och fartgupp ger lägre bränsleförbrukning. Jag har inte brytt mig om att ta reda på om det finns forskning som påstår motsatsen, utan nöjer mig med att konstatera att forskning är det för mig minst trovärdiga kriteriet av de tre ovannämnda.

Däremot tror jag mer på solida orsakssamband. Vilket tänker jag på då? Jo, att energi mest går åt när man accelererar ett föremål, i det här fallet en bil. Då omvandlas kemisk energi i bränslet till rörelseenergi. Att hålla ett fordon rullande kräver inte så mycket energi (men lite grann pga luftmotstånd m m). När fordonet bromsas omvandlas rörelseenergin till värme. En hybridbil (t ex Toyota Prius) tänjer lite på det sistnämnda i och med att den använder sig av regenerativ bromsning, men det som drar minst energi är även i det fallet att inte stanna alls. Det här orsakssambandet ser jag som tämligen solitt; det grundar sig på Newtons klassiska mekanik och ingår i gymnasiets fysikkurs; det är alltså sedan flera hundra år etablerad vetenskap. Den som lyckas kullkasta dessa samband har med all säkerhet ett nobelpris att se fram emot.

Det första kriteriet är också uppfyllt, i och med att jag själv har observerat lägre bränsleförbrukning vid körning i jämn hastighet än vid många start och stopp.

Vetenskapen-Forskningen 1-0!

Den eviga duellen - Camaro mot Mustang

Tävlingen Den ultimata drömbilen tar en liten paus, med Porsche 964 RS -92 för närvarande i täten.

Nu vidtar en annan biltävling mellan två modeller och med mig som domare. Det är en tvekamp som har pågått sedan 60-talet.

Vilken bil är bäst - inom respektive årsmodell - av de sportiga jänkarna Chevrolet Camaro och Ford Mustang?


1965 är den första årsmodellen av Ford Mustang. Eftersom Camaron ännu inte har lanserats, vinner Mustangen på walk-over.

1966 saknar Ford Mustang ännu konkurrens, men nu snickras det febrilt i GM:s prototypverkstad.

1967 lanseras Chevrolet Camaro, och Mustangen får hårt motstånd. Så hårt att jag måste utse Camaron till segrare detta debutår. Inte minst på stylingfronten knäcker GM:s pony-car, speciellt med den tuffa RS-fronten. Och Camaron går att få med 396 cui, mot Mustangens 390!

1968 blir en repris på föregående år. Bilarna ser snarlika ut och har ungefär samma prestanda. Camaron har fått en lite renare look i och med att den inte längre har några ventilationsrutor.

1969 blir en tuff match. Bilarna på bilden ovan (nej, titta på bilarna!) är från detta år; Camaron en RS och Mustangen den nya Mach I. (Bilden kommer härifrån.) Båda bilarna har omdesignad kaross - till det bättre - och finns nu i monstruösa prestandautföranden. Efter moget övervägande går vandringspokalen till Mustangen; den ser lite fetare ut och finns i en uppsjö av gatureggade tävlingsversioner. Men det är en hårfin seger mot en värdig motståndare. Det här är nog min favoritårsmodell av såväl Camaro som Mustang.

1970 lanseras generation 2 av Camaron, och det innebär att Mustangens ledning utökas. Mustangen är snyggare, och Camaron får minuspoäng för att cabrioletutförandet inte längre står på menyn. Boss 302 och Boss 429 - föregående års värstingar - finns kvar hos Ford.

1971 vinner Mustangen återigen, men med något knappare marginal än föregående år. Den är lite stor och kantig, men finns fortfarande i högprestandautföranden - 429 Super Cobra Jet och Boss 351.

1972 har hästkraftskriget mattats av. Det blir ett svårt val. Forden finns inte med big block-motor och Chevan inte som cabriolet. Bucklan får gå över till Camaron!

1973 går inte heller Camaron att beställa med big block-motor, så bilarna är prestandamässigt ganska jämnspelta. Mustangen vinner, mycket på grund av snyggare formgivning och tillgång på cabrioletutförande.

1974-81 vinner Camaron. 1974 i det närmaste på walk-over då Mustangen inte ens finns med V8. Utseendemässigt är dessutom Mustangen så på dekis - framför allt efter 1979 - att Camaron tar hem en knockoutseger utan att man ens behöver jämföra prestanda (och Camaron har 350 cui mot Mustangens 302). Det märks att Mustangens generation 2 och 3 är tematiska produkter av det dystra 70-talet, medan Camarons generation 2 är en mer solid 60-talsskapelse.

1982 och framåt tänker jag bara beröra som hastigast, då det inte på samma sätt rör sig om klassiska amerikanare. Men här vinner Camaron på grund av snygg design - under de år den tillverkas! Mustangen gör en uppryckning 2005 (då Camaron visserligen inte tillverkas), men efter Camarons come-back 2010 är kampen tuff, jämn och oavgjord. Historien får avgöra om 2010-talets bästa muskelbil är prydd med en kromad vildhäst eller en guldfärgad bowtie.

Vilken Mustang eller Camaro är din favoritmodell?

Första ronden!

Nu har FixarFarsan anmält kandidat nummer två - en Porsche 964 RS -92:

Foto: 964rs

Första ronden i tävlingen Den ultimata drömbilen står alltså mellan två sportvagnar, den tyska Porschen och en brittisk Lotus Esprit Turbo -86.

Prestandamässigt vinner Porschen. Lotusen har en fyrcylindrig motor på 2,2 liter, som trots att den är turbomatad inte är i närheten av Porsches boxersexa på 3,6 liter. Den ca 50 hk högre effekten från Stuttgart kommer dessutom från en sugmotor - inget turbofusk här inte! Däremot lär Lotusen, med tanke på dess mittmotor, ha bättre vägegenskaper.

Utseendemässigt blir det svårare. Porschen ser ut som en groda framifrån och en skalbagge bakifrån. Lotusen är något snyggare, trots att det inte ser något vidare ut när "motorhuven" nästan går i ett med vindrutan som på en Toyota Previa. Jag kan först som sist säga att jag sällan tycker att bilar som saknar riktig grill är särskilt snygga.

Ett svårt val. Över huvud taget har jag lite svårt att bli entusiastisk över den här typen av sportbilar. Men det får bli Porschen, trots allt - höga prestanda och genuin kvalitetskänsla framför den något undermotoriserade och kanske lite skramliga Lotusen.

Första kandidaten anmäld!

Tävlingen om vilken som är den ultimata drömbilen har börjat! Den först anmälda kandidaten är en Lotus Esprit Turbo -86, nominerad av Peter Larsson.

(Foto: Jagvar)

Den ser ut ungefär som ovan, även om bilden föreställer en -87:a. Peter tänkte sig dessutom en metallicfärgad bil med guld-ekerfälgar, något som jag absolut tycker är snyggare än ovanstående. För vem vill ha en silverfärgad bil? Anledningen till att silver har varit så omåttligt populärt på senare år är troligen att smuts inte syns så bra på silver, alltså samma filosofi som ett ankskitsfärgat strandlakan. Och en sportbil har man ju tid att tvätta.

Nu behöver Lotusen en motkandidat!

Den ultimata drömbilen - ny tävling!

Alla vi motorintresserade har väl en drömbil? Det finns ju till och med en blogg som heter Bildrömmar och drömbilar, och när jag sparade ihop pengar till min Mustang gjorde jag det på ett konto som döptes till just Drömbilen.

Men vilken är den ultimata drömbilen? För att ta reda på detta drar jag nu igång en tävling. Inspirationen kommer från en kille som tog en påse Non-Stop och tryckte två karameller mot varandra. Den som sprack förlorade och blev uppäten. Sedan tryckte han en ny karamell mot vinnaren, åt upp den som sprack osv. Till slut hade han bara kvar påsens starkaste karamell.

Jag tänkte göra på ett snarlikt sätt. Jag jämför två bilar, och den bästa vinner och går vidare till nästa omgång. Till slut har jag fått fram den ultimata drömbilen. Detta bygger på antagandet att jag har vad nationalekonomer kallar för rationella preferenser, dvs att om bil A är bättre än bil B och bil B är bättre än bil C, är bil A bättre än bil C. Regler:

• Bilarna ska vara i fabriksutförande, annars blir det för godtyckligt.


• För att något så när begränsa floran av deltagare håller jag mig till bilmodell och årsmodell. Specialutföranden inom bilmodellen beaktas inte separat, utan t ex en Dodge Charger och en Dodge Charger R/T räknas som samma bil. Det bästa utförandet gäller då (vilket i just det fallet lär bli R/T:n). Den regeln kan jag tänka mig att tumma på, men det får bli senare.


• Jag behöver inte ha kört bilmodellen ifråga.


• De egenskaper som främst kommer att beaktas är utseende och prestanda. Ekonomi, innerutrymmen, mugghållarantal o dyl är av underordnat intresse.


• Tävlingskandidater föreslås i bloggens kommentarsfält. Får jag inga eller dåliga förslag väljer jag kandidater själv.


• Juryns beslut kan inte överklagas.


• Jag är juryn.

Nu kör vi!

Trabanter från Trollhättan

Bilspanaren berättar om hur en Volvo 164 figurerade i ett MacGyver-avsnitt - lätt förklädd till öststatsbil! Det påminner om ett avsnitt jag såg av den gamla TV-serien Mission: Impossible (eller möjligen The Man from U.N.C.L.E., en annan agentserie från 60-talet) där huvudpersonerna var på uppdrag i en stad bakom järnridån. På en gata står två svarta bilar parkerade. Skoda? Wartburg? Nej, det visar sig vara tvåtaktssaabar med svenska nummerskyltar!

Det var ganska fascinerande att se hur den påhittade "öststaten X" gestaltades i sådana TV-serier. Man använde ofta påhittade språk (jag minns en skylt med texten "Fuma prohib", vilket väl får antas betyda "Rökning förbjuden"), och eftersom Östeuropa var helt slutet, fick man använda andra miljöer från Europa som inspelningsplats.

Ensam bilruta söker vindrutespolare

FixarFarsan skriver om hur han byter trasiga spolarmunstycken. Han konstaterar att den typen av småmek är väldigt kul, något jag är böjd att hålla med om.

Det fick mig att tänka på en förbättring av min Volvo 850 som jag gjorde en gång. Instruktion - och flera andra 850-tips - finns här.

Modifikationen går ut på att man byter spolarmunstyckena mot dem som sitter originalmonterade på Volvo V70/S70/XC70 (1997-2000). Istället för fyra strålar mot vindrutan blir det två duschar av mer finfördelad spolarvätska. Helt klart värt 100 kr och tio minuters jobb.

Det kan i förbigående nämnas att många X70-delar passar "bolt on" eller med mindre modifikationer på Volvo 850. Värt att tänka på - S70:n är mer förfinad men ser mindre sportig ut. Volvos designer tabbade sig lite där. Troligen försökte han få bilen att se ut som en 850 som varit på gymmet. Men det gör den inte. Den ser ut som en 850 som har ätit för mycket. Tips till nästa gång: Kör Cokebottle-tricket, det funkar jämt!

Ford Mustang - ett första intryck

Våren är här! Detta har jag givetvis firat med att ta fram Mustangen. Så hur känns den? Flipp eller flopp?

Först som sist måste nämnas: Det här är ingen ny bil. Den saknar förstås moderna finesser som krockkuddar, GPS, antisladdsystem... den har faktiskt inte ens radio! Men det var ingen överraskning.

En annan sak som man däremot bör hålla i minnet är detta: Det här är ingen originalbil. Mustangen har haft över 20 olika ägare sedan den rullade ut genom fabriksportarna i Dearborn, Michigan en vårdag 1973, och i likhet med de flesta äldre amerikanare är mycket ändrat.

Från början var nog det här en ganska seg glidarbil med tvåportsförgasare, klent avgassystem och originalväxellåda. Den har den mindre V8:an på 302 cui. Med fyrportare och headers känns motorn ganska rapp, en känsla som förstärks av de ganska hårda växlingarna (C4-lådan har shiftkit).

Hjulupphängningen är av traditionell typ - stel axel med bladfjädrar bak och dubbla A-armar fram - och tack vare att många bussningar nyligen är bytta är vägegenskaperna riktigt bra. Markfrigången är mycket låg, troligen beroende på att framvagnen är sänkt en bit i kombination med ett grovt avgassystem. Styrservot känns välbehövligt på en bil i den här storleken.

Innerutrymmena är små. Inte bara baksätet är litet - benutrymmet för föraren är på gränsen till för kort för undertecknads 189 cm. Sikten är bra med anmärkningen att backspegeln sitter irriterande nära vindrutans mitt (en konsekvens av att bilen är så låg). Även bakåt ser man ganska bra, eftersom den här bilen är en Hardtop - i Sportsroof- och Mach I-modellerna lär bakåtsikten vara så gott som obefintlig på grund av den nästan helt plana bakrutan.

Instrumenteringen... funkar. Någotsånär. Instrumentbelysningen är mycket svag, och det lär vara ett vanligt problem på den här bilmodellen. En bock i kanten blir det även för frånvaron av visarinstrument. Endast hastighetsmätare och bensinmätare finns originalmonterade, men varken oljetrycksmätare, temperaturmätare (!) eller ampèremätare finns, utan är ersatt av varningslampor. Bilen har dock en eftermonterad varvräknare. Jag har för mig att Chevrolet Camaro från samma tid har mer ändamålsenlig instrumentering?

Apropå instrumentering... en charmig detalj: När man slår på helljuset (med fotomkopplare, vanligt på amerikanare) tänds en indikatorlampa. Men den är inte blå med en stiliserad strålkastare. Den är ett lysande rött Mustangemblem! Only in America!

Bränsleförbrukning? Jag har inte kollat, och det är nog bäst så. Men den vill ha 98 oktan med blyersättning i alla fall.

Sammanfattningsvis kan sägas att Mustangen är en bil som känns ganska helgjuten och hyfsat modern för sin tid, utan tillkrånglade lösningar. Den är billig att äga tack vare låg försäkring och skattefrihet. De riktigt starka grenarna är design, image och total "bilupplevelse". För när man trycker gasen i botten och V8:an mullrar till vid trafikljusen, då glömmer man småfelen.

Gnöööh

Det brukar ju sägas att all publicitet är bra publicitet. Den här nyheten är bra publicitet för konstnären Nadia Plesner och hennes hjälparbete för det svältdrabbade Darfur. Däremot är den sämre publicitet för modeföretaget Louis Vuitton.

En sådan attityd hos storföretag kan ju locka fram en helt ny stämningsvåg. Tänk om Campbells soppor hade stämt Andy Warhol!

Eller negativ produktplacering? Chrysler kunde ju ha försökt stämma producenten av filmen Bullitt för att han lät skurkarna köra en Dodge Charger, medan hjälten (förstås) körde en Ford Mustang. Men det hade varit dumt, för jag tror att biljakten med Chargern (som för övrigt tappade sex navkapslar) bidrog en hel del till försäljningen.

HAX skriver mer om saken, och tipsar dessutom om vilka företag som ingår i samma bolagssfär som Louis Vuitton och som man kan bojkotta om man finner deras beteende småaktigt.

Quick Wash: En kompromiss - men för vem?

För ett tag sedan testade jag OKQ8:s nya tvättomat Quick Wash. Det är svårt att hitta information om den på nätet - vilket är lite konstigt eftersom de puffar ganska hårt för den på mackarna - men den funkar i korthet så här: Kunden köper en kod i kassan, och får då en viss tid i Gör Det Själv-hallen. Där kan han medelst koden också köpa vax, schampo och avfettning ur en automat. Högtrycksvatten ingår i obegränsad mängd. Underspolning ingår däremot inte (jag såg inga Quick Wash-platser med lyft). Tvättprodukterna levereras ur munstycken med borste på slang, och priset är något lägre än för en automattvätt.

Jodå, bilen blev ren och fin. Men frågan som omedelbart inställer sig är: vilken målgrupp riktar sig egentligen den här produkten till?

Som jag ser det finns fyra bilvårdspersonligheter:

1. Den stressade biltvättaren. Han vill ha en ren bil, men det ska gå fort. Eftersom han inte kräver superfinish kör han Volvon genom automattvätten.
2. Snåljåpen. Den begagnade Mazdan tvättas så billigt som möjligt, det vill säga med slang (helst någon annans) och NoName-bilschampo i ekonomiförpackning.
3. Putsbögen. Han tycker att det är kul med bilvård och tvättar sin Cheva -57 för hand med noga utvalda vaxer och svampar.
4. Den rike putsbögen. Han gillar puts, men avskyr grovjobbet. Därför lämnar han in sin Porsche på rekondfirma.

Så vem av dessa använder Quick Wash? Det tar för lång tid för ettan, som dessutom vill ha underspolning (bruksbilar körs vintertid). Tvåan är en möjlig kandidat, men tycker att det är för dyrt. Trean skulle inte under några omständigheter begagna sig av borstar som någon annan (vem?) har använt (till vad?), och vill veta vilka bilvårdsprodukter som ingår i behandlingen. Fyran likaså, och han vill inte heller tvätta själv.

Därför tycker jag - som är en stressad biltvättare vad gäller bruksbilen och en putsbög när det kommer till hobbybilen - att Quick Wash är en kompromiss som egentligen inte fyller någon funktion.

Verktygslådan

På FixarFarsans blogg hittade jag ett inlägg om verktygslådor, med frågan till läsekretsen om hur man lägger upp förvaringen: En eller flera lådor?

Mitt svar är: En verktygslåda! De flesta av mina verktyg förvarar jag i ett skåp där de flesta nog skulle förvänta sig att hitta VHS-kassetter och DVD:er. Det är IKEA:s stadiga skåp av modellen Bestå. Nu hittar jag inte just den modellen i katalogen, så den kanske har utgått, men det är i alla fall ett mycket stadigt plåtskåp som står under min TV. Men i verktygslådan, en traditionell låda i plåt, förvarar jag alltid de nödvändigaste verktygen. Trion polygrip, silvertejp och WD-40 klarar 50 % av alla reparationer, åtminstone enligt Walt Kowalski i kanonfilmen Gran Torino. Hammare, skruvmejsel, skiftnyckel och ett par skyddsglasögon finns också där. Vad som däremot normalt sett inte ligger i verktygslådan är följande:

• Ömtåliga precisionsinstrument (skjutmått, multimeter)
• Skrymmande verktyg (borrmaskin, gummiklubba)
• Vassa verktyg (bågfil)
• Smutsiga verktyg (oljekanna)
• Verktyg som sällan används (16 mm fast nyckel)

Dessa verktyg ligger nämligen (ska i alla fall ligga) i verktygsskåpet. Det ska inom kort kompletteras med en verktygstavla. Skruv, mutter, plugg o dyl småplock förvarar jag i ett sortimentskåp.

Så inför varje projekt funderar jag på vilka verktyg som kan tänkas behövas och lägger just dessa i verktygslådan. Ska jag hjälpa en kompis att sätta upp tavlor? Plugg, hammare och borrmaskin! Ska jag reparera bruksbilen, en Volvo? Metriska nycklar och torxmejselsats! Meka med Mustangen? Nycklar i tum! Byta olja? Inte glömma oljefiltertången!

Hur förvarar du dina verktyg?

Motorn

Jag hade ju utlovat fler inlägg om min nyinköpta drömbil, så här kommer ett.

Den mest intressanta delen av en bil är förstås motorn. Mustangen har en V8 på 302 cui, en traditionell gjutjärnsmotor med stötstänger. Den är nyrenoverad, varvid den försågs med högkompressionskolvar. Insug, luftrenare och ventilkåpor är från Edelbrock. Motorn är även utrustad med headers, vilket tillsammans med avgassystemet på 2 1/2 tum borgar för ett solitt muller.

Förgasaren är en Holley 750 och klart överdimensionerad. Vid 6500 rpm räcker det nämligen med 568 cfm för en motor på 302 cui. Och detta vid 100 % volymetrisk verkningsgrad!

En kommande åtgärd blir därför att byta förgasaren mot en mindre på 550-600 cfm. Större är nästan alltid bättre, men inte riktigt jämt! Förgasare ska vara lagom stora om man vill ha bättre ekonomi, körbarhet och prestanda. Jag brukar jämföra med strypventiler till värmesystem i hus - är det för liten ventil får man inte fram flödet till radiatorerna, och är den för stor går det inte att reglera.

Någon i läsekretsen kanske kan tipsa om en bra förgasare?

Dessutom upptäckte jag att kickdown-staget satt löst. Meningarna verkar vara delade om huruvida det är skadligt för lådan att köra utan kickdown eller ej, men det lutar åt att det inte är skadligt. Nåväl, monteras ska det förr eller senare.

Och det lilla signalhornet till höger i bild ersätts just nu med två rejäla horn!

Äntligen!

Sedan jag var i 15-årsåldern har jag gillat muskelbilar. Ni vet, amerikanska 60- och 70-talare av det sportigare slaget. De är snygga och har mullrande V8:or. Men jag har aldrig ägt någon.

Men så, strax före jul, åkte jag och tittade på en utannonserad bil. Efter noggrann inspektion sade jag till säljaren att jag skulle fundera på saken över jul. Fast i ärlighetens namn bestämde jag mig nog redan i samma ögonblick som jag vred om tändningsnyckeln. Och jag bestämde mig för att slå till.

Så i fredags körde jag upp en rödorange Ford Mustang från 1973 på en flakbärgare för vidare färd hemåt. Den har - förstås - V8 på 302 cui och automatlåda.

Ska man transportera sig från punkt A till punkt B är det inte världens mest ekonomiska eller praktiska bil. Beaktar man dessa aspekter är nog, säg, en Toyota Corolla lämpligare.

Frågan är då varför det mig veterligen inte finns någon Toyota Corolla-klubb, när det finns en högst livaktig Ford Mustang-klubb?

Nåväl, här är den. Något säger mig att det kommer fler inlägg om den här bilen senare.