Parkeringspolitik - när det bästa blir det godas fiende

Tre politiker skriver i en debattartikel på DN om att parkeringsnormen borde avskaffas. Den bakomliggande tanken är att minskat bilåkande är bra för miljön, och att folk i mindre utsträckning kör bil om tillgången på p-platser är mindre.

Resonemanget kan måhända te sig giltigt, men jag tänkte ett steg till. Det kan mycket väl bli så att bilismen tvärtom ökar.

Varför då? Jo, antag att innerstadslägenhetsspekulanten Ivar bor i en förort (alternativ 1) och kör bil till jobbet. Ivar letar efter en lägenhet i centrala Stockholm. Den lägenhet han tittar på (alternativ 2) har inget garage. Däremot ligger den mycket centralt, så Ivar kan cykla eller ta T-banan till sitt jobb. Men Ivar gillar sin BMW och vill ha en plats att ställa den på. ("Men vad ska Ivar då med en bil till, han kan väl lika gärna åka kommunalt om han bor så centralt?" invänder du kanske då. Mitt svar är att det ska du skita i; det är Ivars ensak, inte din.) Så eftersom parkeringsmöjligheterna är obefintliga går Ivar besviken från visningen av en lägenhet som han annars gärna skulle ha köpt. Men nu bor han hellre kvar i sin förortslägenhet.

Om det då hade funnits en lägenhet inne i stan med garage (alternativ 3) hade Ivar kunnat köpa den istället, behållit BMW:n och cyklat till jobbet. Då hade han kört mer bil än i alternativ 2, men avsevärt mindre än i alternativ 1.

Vad är sensmoralen av detta? Jo, att politiska beslut ofta medför komplexare följder än den som fattar dem tror. Och att det är väldigt lätt att det bästa blir det godas fiende.