Hjulkalendern - Lucka 3

Välkommen till tredje avsnittet av julkalendern! Eftersom läsekretsen nu har listat ut vad det är för bil som jag är spekulant på, kommer kalenderns innehåll att avvika från det inslagna spåret.

Vi öppnar dagens lucka...*skriech*...som var lite osmord. Och vad hittar vi här?


Jo, här hittar vi en bil som ni aldrig har sett förut, eftersom den aldrig har tillverkats. Det är en designstudie som jag ritade när jag var 16-17 år. Formgivningen är inspirerad av 60- och 70-talens muskelbilar, mycket snyggare än det tidiga 90-talets bildesign som mest såg ut som tvålar. Bilen döpte jag därför till Revenge. Självklart tänkte jag mig en V8 och ingen mesig fyrcylindrig motor. Men A-stolpen fick nog byggas i titan för att klara en voltning!

Jag ritade flera liknande skisser, men det här var den jag blev nöjdast med. Ett genomgående tema är de dubbla horisontella linjerna, som återfinns i bakljus, sidomarkeringsljus, varselljus/blinkers och luftintagen vid bakhjulen. Bilen var före sin tid - nu återfinns ju retrodesignen hos Ford Mustang, Dodge Challenger och Chevrolet Camaro!

Med detta inlägg tillönskar jag alla en God Jul!

Calles julkalender - Lucka 2

Glad advent alla bildiggare, så här på årets mörkaste dag! Nu ska vi öppna en ny lucka...*gnissel*...och se vad som döljer sig bakom den.

Eftersom det snart är jul är det förstås... ett hjul! Med vit däcktext, på Magnum 500-fälg:

En julkalender i hästväg - Lucka 1

Något försenad kommer här årets julkalender, på begäran av Peter Larsson.

Så vad väntar vi på? Nu öppnar vi dagens lucka...*knirr*...och vad hittar vi här?

Jo, eftersom denna lucka var en bagagelucka, hittar vi skuffgolvet på en fin bil som undertecknad har varit och tittat på:

Det var allt från dagens julkalender. Ho, ho, ho!

Däckbytesdags

FixarFarsan har ett säsongsanpassat inlägg med tips om hur man byter till vinterdäck.

Jättebra tips, och här kommer några till:

• Använd fälgkors. Det ger en rent vridande rörelse, till skillnad från L-formade verktyg. En gång pajade jag en låsbult med ett sådant verktyg, och den var inte kul att få loss...
• Om fälgen har rostat fast på navet: Lossa bultarna ett par varv och hissa ned bilen så att den står på däcket. Då släpper det.
• Ovanstående fastrostning förebygger man genom att lägga lite kopparpasta runt navcentrum.
• FixarFarsan avråder från att smörja gängorna, men det brukar jag göra ändå, och hittills har jag inte tappat något hjul.
• Till vinterdäcken har jag fula bultar som jag inte är rädd om. Däremot använder jag snygga, förkromade bultar till sommardäcken på lättmetallfälg. För att inte skada kromet kan man lägga en tjock plastfolie mellan bultskallen och sexkantshylsan.

Och glöm inte att man kan tjäna pengar på däckskifte!

Upphovsprivilegiet

Juristen Mårten Schultz skrev nyligen en debattartikel i Svenska Dagbladet. HAX kommenterade artikeln, och Schultz har följt upp med en ny artikel.

Denna mycket intressanta läsning fick mig att tänka till. Upphovsrätten - vad är den egentligen? Är den en rättighet, ungefär som äganderätten? Eller är den något annat?

Antag att jag äger en cykel. Ingen kan använda cykeln samtidigt som jag cyklar på den. Äganderätten ser därför till att man får ha sina knappa resurser ifred. Med knapp menar jag då, att om min cykel går sönder eller blir stulen, måste jag köpa en ny. Därför är stöld av cyklar förbjuden.

I en alternativ verklighet, där cyklar växte som ogräs i varje källarförråd och alla och envar kunde skapa en cykel genom att knäppa med fingrarna, vore inte cykelstöld ett problem. Där skulle den sannolikt inte vara förbjuden. Resurser som inte är knappa har traditionellt inte omfattats av äganderätten - vatten ur sjöar är ett exempel på detta, liksom radiofrekvenser i radions barndom.

En liknande, alternativ verklighet, existerar för immateriella verk som musikstycken, uppfinningar och böcker - alltså information. Om jag konstruerar och bygger en motor och du bygger en likadan efter mina ritningar, har vi varsin motor. Bygger din kompis i sin tur en kopia av motorn, har vi alla tre varsin, och så vidare. Jag har fortfarande bara behövt konstruera motorn en gång. Alltså är inte immaterialrätten, till skillnad från äganderätten, ett juridiskt sätt att skydda knappa resurser.

Men vad är den då? Den är ett privilegium!

Antag att staten bygger en väg mellan Grönköping och Ankeborg. Det är en lång vägsträcka, och staten tycker att det vore bra med en mack längs vägen. Men inget oljebolag vågar investera i en mack, eftersom man fruktar att den inte kommer att löna sig. Aj då. Staten vill ha en mack där och det kvickt. Vad gör staten då?

Jo, staten ger ett exklusivt privilegium åt Bensin-Berra, som får uppföra en mack och garanteras ett 20-årigt monopol. Han får alltså en säker inkomstkälla under denna tid, och behöver inte oroa sig över att Diesel-Doris öppnar en mack tvärs över vägen och halverar hans intäkter.

På samma sätt fungerar immaterialrätten. Staten ser det som önskvärt att uppfinningar och konstverk skapas, och ger därför upphovsmannen ett tidsbestämt monopol på att mångfaldiga verket. Det kan vara bra att hålla i minnet när upphovsrätten diskuteras.

Ett pronomen att undvika

Jag har på senare tid börjat störa mig allt mer på bruket av ett visst svenskt ord, nämligen pronominat "vi". Inte "man", som många tycker är oprecist och inte bör användas. Inte heller "jag", vilket tvärtom är ett mycket bra pronomen som endast kan betyda en sak. Utan just "vi".

Nu talar jag naturligtvis inte om den mest triviala användningen av ordet "vi", som i frågan "Ska vi gå på bio i kväll?". Där är betydelsen glasklar; "vi" kan ersättas med "du och jag". Jag talar inte heller om den i och för sig något töntiga sortens "vi" som främst nykära tjejer använder, till exempel "I helgen var vi och tittade på Kulturhusets utställning av tändstickstavlor". Där betyder "vi" detsamma som "jag och Sune" (eller vad älsklingen nu kan tänkas heta). Observera att riktiga män aldrig uttrycker sig så; vi säger "jag och Lisa", "jag och tjejen", eller nåt. Aldrig "vi". Och framför allt håller vi oss borta från Kulturhuset.

Nej, den betydelse av "vi" som jag ogillar är den världsförbättrande. Uttalat av någon som vill vara ditt dåliga samvete. Smaka på den här formuleringen: "Vi måste äta mindre kött för miljöns skull" (uttalat av politiker med den förvuxna elevråds-looken).

Vilka är "vi"? Världen? Sverige? Politikerns familj? Någon grupp som inkluderar politikern själv? Nej, definitivt inte det senare. Antingen är han redan vegetarian (och kan alltså inte äta mindre kött än han redan gör), eller - mer sannolikt - har han absolut ingen tanke på minskad köttkonsumtion, utan räknar med att det alltid finns ett kryphål som lämnar utrymme för just hans karnivora beteende.

Eller den här: "Vi måste köra mindre bil för klimatets skull" (samma elevrådstonfall, men den här politikern ser mer ut att komma från skogen). Måste testas: Inrymmer "vi" politikern själv? Nej, för hon har inte ens körkort. Däremot har hon fickorna fulla med taxikvitton. Och det är så jobbigt att hitta parkering i SoFo, så vad ska man med bil till? Ibland flyger hon förstås, när hon ska sprida sitt viktiga budskap (det s k Al Gore-syndromet).

I de här båda exemplen betyder alltså inte "vi" vad det brukar betyda, utan kan i båda meningarna ersättas med "ni" - ett pronomen som inte inkluderar den som uttalar det.

"Vi" är alltså - för att tala på världsförbättrarnas språk - ofta ett ord som vi bör undvika.

Att spara bensin

Kan också köras snålt.

(Foto: Bull-Doser)

Brukar du också nolla trippmätaren varje gång du tankar bilen? Då är vi två! Tankad volym i liter/körsträcka i mil=bränsleförbrukning i liter/mil. Bra att veta.

Fast varför gör man så? Så länge bilen har en fungerande bränslemätare är det ju ingen risk att man drabbas av oväntad soppatorsk. Och bränsleförbrukningen - tja, den kan man egentligen inte påverka. Så länge man ser till att ha bra däcktryck och inte åker omkring med en takbox blir förbrukningen vad den blir, med viss reservation för körstil. Det man själv kan påverka genom att växla från trean till femman och allt vad det tjatas om rör sig i slutänden om småpengar.

Men jag upptäckte något intressant.

Om jag mellan två tankningar bara har använt bilen att åka till jobbet med (Stockholm - mycket köer, tomgång och stopp) har förbrukningen varit drygt 1 l/mil. Det är den högsta förbrukning som jag har uppmätt. Det kan nämnas att jag kör en Volvo 850, alltså en hyfsat stor men inte gigantisk personbil. Då har jag kört utan bagage, utom kanske en träningsväska eller en matkasse.

Den lägsta förbrukningen, som jag har avläst vid två tillfällen, har varit strax under 0,8 l/mil.

Det ena tillfället inbegrep en resa tur och retur Stockholm-Bollnäs, där jag på hemvägen hade fyllt bilen med diverse attiraljer som min mormor inte hade plats för i sin nya lägenhet (bl a Svensk Uppslagsbok i ca 30 inbundna volymer). På hemvägen tog jag det lugnt, körde mest i 80-90 km/h och gjorde knappt några omkörningar.

Det andra tillfället var också en längre resa. Den gick tur och retur Stockholm-Mantorp. Jag hade tre passagerare och körde i 90 km/h, eftersom min bil ingick i en kolonn med tunga lastbilar som inte får köras fortare än så.

Vad snålkörningarna hade gemensamt var alltså följande: Stor last, jämn hastighet och få stopp. Körningarna som drog mycket bensin gjordes med liten last, ryckig hastighet och många stopp.

Bilens vikt är alltså av underordnad betydelse för bränsleförbrukningen. Tro därför inte på snacket om att lasta ur verktyg och annat ur bakluckan, eller på råden att köpa småbilar för att spara bränsle. När bilen väl rullar, spelar det inte så stor roll vad den väger. Det kan tilläggas att en kompis har en Cheva pick-up med V8, som han kan pressa ner till 1 l/mil. Att köra en bil med liten motor är alltså också överskattat. I och för sig kan han köra så att den drar 3 l/mil också, men det är en annan sak...

Vad som däremot alstrar virvel i tanken är start och stopp. Därför har jag svårt att förstå mig på våra myndigheter, som å ena sidan talar sig varma för att minska bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp, medan de å andra sidan bygger in riktiga bränsletjuvar i trafikmiljön. Exempel:

• Fyrvägsstopp. Glädjer ingen utom bilplåtslagarna.
• Rondeller.
• Fartgupp.
• Slentrianmässigt utplacerade 30-gränser.
• Övergångsställen i stället för gångbroar.

Därför ska jag nu tipsa våra stadsplanerare om metoder att minska bränsleförbrukningen på riktigt:

• Vältajmade trafiksignaler med grön våg (Örbyleden och Åbyvägen är bra exempel).
• Eliminering av stoppskyltar.
• Vägkorsningar i stil med Nybodamotet (s k malteserkors).
• Trafikseparering.

Att inse sina begränsningar

Idag är det som bekant riksdagsval. Det måste jag ju skriva ett inlägg om!

Att vara en bra politiker handlar till stor del om att inse sina begränsningar. Så är det inom många yrken. Därför tänkte jag göra en jämförelse mellan politiken och min egen bransch.

Själv jobbar jag som VVS-ingenjör, världens kanske hippaste och mest glamorösa yrke. Antag att en fastighetsägare vänder sig till mig för att få hjälp med att sänka sina uppvärmningskostnader. Denna inledande undersökning kostar honom, låt säga, 10000 kr. Det visar sig att hans fastighet värms med direktverkande el. Huset är dessutom dåligt isolerat.

I detta läge skulle jag kunna råda kunden att installera en värmepump och byta ut elradiatorerna mot ett vattenburet system. Värmepumpen skulle dock visa sig vara ett komplext system med många delar som kan gå sönder, förutom att det skulle vara en dyr investering som inte skulle betala sig förrän om flera år. Dessutom bedömer jag att det befintliga systemet har en återstående livslängd på tjugo år. Om jag får projektera ett system med värmepump kan jag debitera kunden med, säg, 100000 kr. En mer kostnadseffektiv investering vore att tilläggsisolera huset. Men den typen av arbeten projekterar inte jag, så då skulle mitt arvode begränsa sig till de 10000 kronorna.

Om jag råder kunden att installera en värmepump, har jag då gjort ett bra jobb? Jag anser inte det. Det är i det läget mer fackmannamässigt att inse VVS-teknikens begränsningar och nöja sig med de 10000 kronorna.

På samma sätt är det med politiken. Inom svensk politik finns en tradition av att se staten som en "gyllene hammare" som kan lösa alla upptänkliga problem. Denna tankefigur har främst odlats av Vänsterpartiet och socialdemokratin, men är även vanligt förekommande inom Alliansen.

Vissa enskilda politiker utgör dock undantaget från denna regel. Ett exempel är Johan Hedin, som står på sjätte plats på Centerpartiets riksdagslista i Stockholm. På Magasinet Neos blogg lyckas han övertyga mig om att ge honom ett personkryss.

Vem sade att personvalskampanjer inte lönar sig?

Världen är bara en dammtuss under mina fötter

I ett av Finanskvinnans mycket läsvärda blogginlägg skriver hon om metoder för att hantera besvikelser. Men ett av råden är helt fel!

Rådet är: "Träna absolut inte, utan gör annat istället."

Det håller jag inte med om. Speciellt under min tonårstid, när jag tränade mer än idag, var det en favoritmetod för att hantera besvikelser. Det spelade ingen roll om orsaken var misslyckade matteprov, tråkiga franskalektioner, sviken kärlek eller korkade personer i min omgivning - det funkade jämt!

Och motionsformen spelade mindre roll. Troligen funkar inte "träning" i stil med pilates (ni vet, när man sitter på en kinafotboll och ser ansträngd ut, som om man försöker värpa ett stort ägg), men riktig träning gav alltid resultat. Som löpning. Eller karate, där uppvärmningspassen är rätt hårda. Ännu bättre är cykling, men då pratar vi inte finåka, utan 30-40 km/h genom Västerås gator. Då kände jag mig som Maverick i Top Gun när han kör MC ikapp med en startande F-14 Tomcat i den här videon:



Låten är förstås medvetet vald. En favoritlåt (Mighty Wings med Cheap trick) från en av mina favoritfilmer. Precis den sinnesstämningen uppnår man genom att ge järnet och bara glömma besvikelsen.

"With just a little luck
A little cold blue steel
I cut the night like a razor blade
Till I feel the way I want to feel"

Och efter ett tag känner man sig så.

Fixa feta vaxet med mikrofiber

I veckan som gick fick jag en impuls att tvätta bilen. För hand.

Sagt och gjort. Efter omsorgsfull spolning, schamponering och spolning igen for jag hem och började torka av bilen. Till detta använde jag ett sämskskinn (på grund av oss fåfänga bilägare är sämsken troligen utrotningshotad, för jag har aldrig sett den annat än i skinnform), vilket får bort mycket vatten, men inte allt. Tyvärr räckte inte den uppenbarligen fuktiga kvällsluften heller till. Därför var bilen lätt fuktig när det var dags att lägga på vax.

Fukten i kombination med mörkret (det skymmer tidigt i september, vilket gjorde det svårt att se vad jag höll på med - rent kemiskt fungerar bilvax även i mörker) gjorde att bilen snart var täckt med en vit, flammig vaxbeläggning. Lite som om den fått mjäll, tyckte en arbetskamrat. Jag är böjd att hålla med honom.

Så vad göra? Över en öl med en polare nämnde jag fadäsen samt min plan att följande dag ånyo tvätta bilen och lägga på ett nytt lager vax. I torr luft. Och dagsljus. Varvid han tipsade mig om att istället putsa upp den med en mikrofiberduk.

Om än något skeptisk testade jag det senare alternativet, och resultatet blev utmärkt. Blankt och fint. Vaxet stannade även kvar på bilen, på så vis att en regnskur avsätter höga, fina droppar. Vattnet flyter inte ut till en tunn hinna, som det gör på en dåligt vaxad bil.

Så mikrofiberdukar funkar i dylika lägen. Kanske inte för en utställningsbil, men för en bruksbil är det i särklass det snabbaste sättet att åtgärda en halvrisig vaxning.

Ohly ser rött

Foliehatten Cornucopia tipsar om klippet där Lars Ohly surnar till:



I vanliga fall är jag den siste att försvara Vänsterpartiet och dess sympatisörer. Det är ett parti som inte gillar bilar eller kärnkraft och som har en mycket flexibel syn på äganderätten. Dessutom är de feminister. Det jag möjligen kan gilla hos partiet är deras skepsis mot EU. Och så är de paradoxalt nog liberala i vissa frågor, men mest i oviktiga symbolfrågor.

Men i det här fallet har Ohly mina fulla sympatier. Efter två minuters lugnt argumenterande med journalisten, som beter sig som en ouppfostrad fjortis med allvarlig vaxpropp och inlärningssvårigheter (han hör eller förstår uppenbarligen inte att han ska vända sig till V:s partisekreterare) muttrar han något om "jävla respektlöst".

Man må tycka att Ohly är dåligt medietränad. Dock tror jag att gemene man hade tappat behärskningen långt tidigare och lämnat journalisten med en saftig tandläkarräkning.

Redan på mellanstadiet lärde jag mig att den gåpåiga stilen inte fungerar, utom i syfte att provocera. Men det kanske var det som var meningen?

Bellmanstafetten

Även om jag väldigt gärna rör mig på hjul, händer det att jag springer också. I kväll ska jag springa Bellmanstafetten! Som uppvärmning sprang jag Midnattsloppet, vilket var jobbigt. Träningsidén att springa ett långt lopp (10 km) först och ett kort (5 km av en 25 km-stafett) sedan kanske låter bakvänd, men nu råkar loppen gå av stapeln i den ordningen.

En devis att skylta med

Förr i tiden - från 1973 till 2009 - var bilägare tvungna att ha en liten dekal på bakre nummerskylten, det s k skattemärket. Dessa märken förnyades årligen och satt fast med ett ytterst segt klister. Från och med i år är märket avskaffat. Tyvärr avskaffades inte fordonsskatten i samma veva, men man kan ju inte få allt på en gång.

Nåväl, det var alltså ett lysande tillfälle att investera i nya registreringsskyltar. Jag hade nämligen den fulaste varianten av skyltar, den från 90-talet i laminerad plast med väldigt klumpigt typsnitt. För några år sedan övergick Vägverket till en betydligt snyggare reliefskylt i aluminium, som påminner om den som tillverkades 1973-83. Skyltarna kostar 80 kr/st och beställs numera från Transportstyrelsen. Jag beställde skyltar utan EU-märke, dels eftersom EU är en företeelse som jag inte gillar, och dels eftersom EU-märket är fult och till färgen skär sig mot min bil.

Apropå budskap... i USA har de olika delstaterna en textrad på regplåtarna. I New Jersey står det GARDEN STATE, i Delaware THE FIRST STATE och så vidare. Men i New Hampshire står det LIVE FREE OR DIE på alla plåtar! Den devisen tilltalar mig, så jag beställde två skylthållare med den texten. De kommer från företaget Dekaltrim och kostar 169 kr/st.

Monteringen var enkel, med undantag för att skruvarna till den bakre skylten satt rätt hårt. Det är svårt att få grepp med mejseln på en kärvande spårskruv, och polygrip räckte inte heller riktigt. Därför fick jag gå en lite annan väg. En 11 mm-hylsa var för stor för skruvskallen, medan en 10:a inte riktigt gick på. Men jag filade till skruvskallen så att den blev en smula sexkantig, våldade på 10-hylsan och vred loss skruven.

När man nu ändå måste ha registreringsskyltar, kan de lika gärna vara snygga!

Rajden vårpimpad

Nu när det är så fint vårväder är det naturligtvis dags att snygga upp bilen. En händig kompis hjälpte mig att svetsa fast en avgasrörsupphängning som hade lossnat, och systemet ser ut att hänga med ett tag till. Men slutröret var slut! Ve och fasa!

Det gamla röret var från Biltema (art. nr. 79-413) och gjort i rostfritt stål. Eller ja, rostfritt och rostfritt; rosttrögt är en bättre beskrivning. Efter fyra års trogen tjänst, utsatt för omväxlande värme och saltslask, hade det rostat av. Till skillnad från ventilhattarna var det dock inte stöldbegärligt utan har fått sitta kvar. Detta rör kostar i skrivande stund 179:-.

När jag ikväll besökte Felte... hrrrm, jag menar Biltema, såg jag att de även sålde ett slutrör (art. nr. 79-423) i kromad aluminium för 89:90. Det kanske inte håller lika länge, men en tanke är att det kanske tjänar som offeranod och förlänger livet på avgassystemet? Det får dock en mindre anmärkning på att skruvklämmorna inte räckte runt avgasröret med mindre än att man skippade ett par av de medföljande fjäderbrickorna.

Tyvärr strejkade min mobilkamera, så jag har inget foto på underverket. I stället bjuder jag på ett foto som visar vad påskharen värpte i år. Kan ni gissa vad det är?

Kul att få spö

Härom veckan tänkte jag på hur härligt det vore att dra iväg och fiska. Nej, jag brukar aldrig fiska och är egentligen inte särskilt förtjust i fisk. Men det ser så härligt och rogivande ut att sitta i solen på en brygga och göra ingenting. Och jag har alltid undrat hur det känns att vara bakom flötet (haha).

Hör och häpna - på ett jobbevent i förrgår på Aquaria med ett företag i ventilationsbranschen fick alla deltagare varsitt fodral. Detta visade sig innehålla en hopfällbar pall, en hatt och ett metspö med rev, flöte, sänke och krok! Vilket sammanträffande, va?

Nu får jag hoppas att skattmasen inte läser min blogg alltför frekvent. Då kanske jag måste skatta för metspöet; det är ju trots allt en gåva som jag bloggar om. Julia Skott har skrivit en bra krönika om hur modebloggare har fått ta upp diverse varuprover av smink, Brun-utan-tvål och annat småplock i deklarationen. Så jag får vara tyst om metspöet. Staten är ju mån om sina fiskala (haha igen, nu är jag i toppform!) intressen.

Ol' catfish in the lake, we called him Big Jim
When I was a kid, my only wish was to get my line in him
Skipped church one Sunday rowed out and throw'd in my line
Jim took that hook pole and me right over the side
Went driftin' down past old tires and rusty cans of beer
The angel of the lake whispered in my ear
"Before you chose your wish son
You better think first
With every wish there comes a curse"

- Bruce Springsteen (Human Touch, 1992)

Dagens nyord: Tobleronepolitik

Den stundtals läsvärde bloggaren Cornucopia (som för det mesta känns som en corny kopia av Malthus) puffar för dagens nyord: Tobleronepolitik. Definition: att skapa en fet nota som någon annan får betala. Mycket användbart!

Tjäna flis på flis?

Här är ett företag med en ny teknologi för att tillverka dieselolja av flis. Undrar om man kan få ut bensin med samma process?

Den här typen av uppfinningar fascinerar mig. En tanke: Hur skulle staten få in skattepengar från det här? Det blir ju ett visst skattebortfall när folk börjar tillverka diesel av gamla möbler och grenar från skogen, och det vill ju staten täcka upp för. Det skulle nog inte gå, utan staten finge göra som den enskilde medborgaren gör när pengarna tryter - dra åt svångremmen!

Kläm ut mer ur tuben

Nej, inte kaviartuben. Tunnelbanan! Idag och en månad framåt går det nämligen att köpa rabatterade SL-kort. Det är SL:s kompensation för tågkaoset i februari.

160 kronor billigare!

Saab - ingen Riktig bil

Tidningen Ny Teknik har tagit fram ett koncept åt den krisdrabbade biltillverkaren Saab. Kul idé, men inget som jag direkt faller för, vare sig design- eller teknikmässigt.

Det finns en viss sorts bilar som är poppis hos en viss sorts bilentusiaster. Jag tänker främst på Saab:s 2-taktare och Citroën DS. Men inte hos mig. Det beror inte på att bilarna är gamla - jag föredrar gamla bilar.

Det beror på att de inte är Riktiga bilar.

Det där var en distinktion som jag gjorde för många år sedan. Redan när jag var barn tyckte jag att riktiga bilar skulle vara sedaner, gärna bakhjulsdrivna, och ha motorn fram. Och så skulle de vara kantiga. Med riktig grill och runda strålkastare. Alltså kvalificerade sig inte konstiga bilar som päronhalvor, paddor och folkvagnsbubblor. Men Volvo och Mercedes, det var grejer det!

Och det har hållit i sig. Efter några år förstod jag att det fanns fler modeller av Riktiga bilar, speciellt från USA.

Att jag har svårt att fascineras av Saab V4 kan även bero på att den var ett extremt lågbudgetalternativ på 80-talet. Och den fanns aldrig med särskilt stark motor, som mest 68 hk.

När det gäller bildesign har jag aldrig varit särskilt förtjust i blobbar. Jag föredrar lådor. När folk nämner snygg svensk bildesign brukar man ofta höra namn som Volvo P1800 och Amazon. Men frågar man mig är Volvo 142 helt klart den vackraste modellen.

Fysiska medier - en utrymmestjuv?

Finanskvinnan skriver en bloggpost om hur man kan spara utrymme, och därmed pengar, genom att inte ha skivor och böcker i fysisk form.

Förutom att det kan vara praktiskt och trevligt med de fysiska medierna haltar hennes resonemang på en väsentlig punkt. Räkneexemplen på månadskostnad för boende är hämtade från Stockholms innerstad, Sveriges troligen dyraste plats att bo på. Bara några kilometer därifrån blir kostnaderna väsentligt lägre.

Serien Stockholmsnatt visar principen driven till sin spets.

Den som har skönast attityd till det här med prylar är förstås Johan Hakelius.

Frihetens sista anteckning

Lugn! Lugn! Det är inte så illa som det låter.

Det är bara en direktöversättning av dagens låttitel. En av de bästa låtar jag vet, även om jag inte är något större fan av Whitesnake annars. Rock blir nämligen ofta bättre om man kryddar med lite 80-talssynthar. Filmen Days of Thunder som videon är hopklippt av är dessutom en höjdare.

Mina damer och herrar - Last Note of Freedom med David Coverdale:

Får och måste

Ofta hör man ju uttrycket "Du får inte göra X", där X ingår i delmängden av sysselsättningar i stil med att ladda ned en fil från Internet, köra bil fort, komma in genom en viss dörr, röka, beträda en gräsmatta eller sova länge på morgonen. Lika ofta hör man uttrycket "Du måste göra Y" där Y betecknar någon helt annan sysselsättning, såsom att källsortera, fylla i en blankett, jobba eller äta fibrer.

Men vad betyder det? Låt oss titta på följande ordboksdefinitioner:

får subst. -et pl. -en, snällt djur som bor på Gotland

måste subst. -et pl. -er, varm dryck tillredd på sjöfågel

Nu klarnade det något, även om meningarnas grammatiska konstruktion är något förvirrande.