En pneumatisk borr har nu under en längre tid bearbetat berggrunden på tomten mittemot mitt kontorsfönster.
Undrar hur djupt den ska?
onsdag 9 december 2009
fredag 27 november 2009
En självgående affärsidé
Nu har jag kommit på vägen till det som alla i hemlighet drömmer om: Lättförtjänta pengar utan stor kapitalinsats!
Det enda som behövs är ett garage, ett fälgkors, en domkraft, en T-shirt och två skyltar. Skylten på garagets framsida lyder:
DÄCKSKIFTE 100:-
Och på baksidan sitter skylten med budskapet:
ÄR DU SNABBAST PÅ ATT SKIFTA DÄCK? TÄVLA OCH VINN EN T-SHIRT!
Det enda som behövs är ett garage, ett fälgkors, en domkraft, en T-shirt och två skyltar. Skylten på garagets framsida lyder:
DÄCKSKIFTE 100:-
Och på baksidan sitter skylten med budskapet:
ÄR DU SNABBAST PÅ ATT SKIFTA DÄCK? TÄVLA OCH VINN EN T-SHIRT!
söndag 4 oktober 2009
Vardagsrum: The Sunday Makeover
Under en längre tid har jag haft ett riktigt ormbo i ett hörn av vardagsrummet. Så här såg det ut: 
Nu undrar ni förstås hur den flotta stereomöbeln med spotlights är byggd. Men ni får fortsätta undra, för det tänker jag berätta i en senare bloggpost!
Och så här kan det givetvis inte se ut. Spindeln i nätet är ett kabel-TV-modem för bredband och telefoni. Det har fyra anslutningar; insignal, strömförsörjning (med batterieliminator), telefonsladd och nätverkskabel.
Jag hade även en trasig CD-spelare i förrådet. Efter att ha slaktat och tagit ur detta kadaver återstod en svart plåtlåda. Den visade sig vara precis lagom stor för att rymma modemet och dess kabelhärvor. Dessutom hade den ett par lagom stora hål, som sladdarna kunde dras genom:
Från dammsamlande sladdsallad till preussisk ordning på en halvtimme! Nu hade jag dessutom frigjort ett utrymme på 55x55 cm - precis lagom för att jag skulle kunna flytta dit mitt soffbord. Det är ett bord av Ikeas modell Lack, och egentligen i minsta laget för sin tidigare uppgift. Men det är precis lagom stort för en skivspelare:
(Titta, vilka fina Matchboxbilar där på högtalaren! Hade du också såna när du var grabb? Ja, tänkte väl det.) Vad som gör det här DJ-båset extra schysst är lådan under bordet. Det är en ölback av den riktigt gamla typen i trä. Tack till mina föräldrar som inte pantade den i 70-talets gryning! Det går i och för sig bra med den halvgamla 25-backen i plast också, men den är inte lika snygg. Backen har jag försett med fyra möbelhjul som en kompis hade liggande (Tack, Jenny!), och den fria höjden under bordet räcker precis för att backen ska gå att rulla in - full med LP-skivor!
Och nu är det bara att lägga på ett fett vax och sjunka ned i favoritfåtöljen med en stadig grogg på bordet... nejvisstnej. Bordet står ju under skivspelaren. Det fick bli en tur till Ikea. Lack-bordet finns även i en större variant på 90x55 cm (hmm, nu börjar jag förstå varför Ingvar Kamprad är så rik) som precis rymdes i bakluckan och är lagom stort som soffbord. Jag blev rätt nöjd:
Nu undrar ni förstås hur den flotta stereomöbeln med spotlights är byggd. Men ni får fortsätta undra, för det tänker jag berätta i en senare bloggpost!
tisdag 22 september 2009
Hipp, hipp, hurra!
Imorgon tänker jag
- dra på mig t-shirten från Ullevi -03
- leta fram min jeansjacka med tygmärken från Goodyear och Chevron
- käka hamburgare och dricka Coca-Cola
- låtsas att min Volvo är en Chevrolet
- bara lyssna på musik av Bruce Springsteen
...för då fyller The Boss 60 år! Stort GRATTIS och tack för all rock 'n' roll!
söndag 6 september 2009
lördag 5 september 2009
Varför vissa saker var bättre förr
En höstdag 1994 cyklade jag genom ett regnigt Västerås. Trots att jag var genomvåt in på bara kroppen småvisslade jag. Jag var nämligen nybliven innehavare av ett körkort.
På den tiden var det enklare än idag att ta körkort. Det enda som krävdes var en enklare hälsoundersökning och ett lämplighetsintyg, och sedan kunde man börja övningsköra med vem som helst som haft körkort de senaste fem åren och var över 25 år. Teoretiskt kunde man klara sig med utgifter kring tusenlappen, även om det brukade bli dyrare än så.
2001 skulle jag vara handledare åt en kompis som övningskörde. Jag märkte att rutinerna hade förändrats, på så sätt att jag som lärare också måste ha ett intyg som i och för sig var gratis.
När jag talar med äldre bekanta som har barn i körkortstagaråldern förstår jag att det är ännu krångligare idag. Nu måste handledaren och eleven gå en kurs, och bilen som används vid körkortsprovet måste vara utrustad med dubbelkommando.
I diskussioner med motorintresserade kompisar är den allmänna meningen att man ska ta körkortsbehörigheter så fort man kan, eftersom det tenderar att bli krångligare och dyrare med tiden. Men hur kommer det sig?
I den allmänna debatten framhävs givetvis trafiksäkerhetsskäl, något som till viss del kan stämma. Men jag ställer mig tvivlande till att särskilt många allvarliga olyckor inträffar under privat övningskörning.
Vad det främst handlar om tror jag är ett s. k. militärindustriellt komplex. Ni vet, generalerna vill ha häftigare kanoner, medan försvarsindustrin vill tjäna pengar - och eftersom det är skattebetalarna som står för notan är ingendera parten intresserad av att hålla nere kostnaderna.
På samma sätt tenderar vederbörande myndighet (när jag tog körkort var det Vägverket) att vilja expandera sin byråkrati. Trafikskolorna vill maximera sina intäkter och ser gärna att folk tar körkort hos dem istället för att övningsköra privat.
Till detta kommer ett intressekoncentrationsproblem. Regleringarna är inte så dyra för den enskilde medborgaren som tar körkort, men mycket lönsamma för en bransch vars intäktsbas är just övningskörning. Bilskolorna är alltså betydligt mer motiverade att lobba för regleringarna, än vad gemene man är av att få bort dem. Förenklade uppkörningsregler är en typisk marginalfråga, och inget som man vinner riksdagsval med.
Det finns fler samhällsfrågor där det här mönstret går igen (ett aktuellt exempel är den s. k. IPRED-lagen) - men hur kommer man till rätta med situationen?
Egentligen kan jag inte klandra vare sig byråkraterna eller bilskolebranschen. Att byråkratier har en inneboende växtkraft är i det närmaste en samhällsvetenskaplig naturlag. Och privata företag vill givetvis tjäna pengar - det är faktiskt deras uppgift.
Vad som däremot skulle kunna fungera vore något slags konstitutionell spärr som hindrade politik och myndighetsutövning från att styras av särintressen. Men jag vet inte hur en sådan lag skulle vara utformad.
Nåväl, den där novemberdagen på 90-talet satte jag mig bakom ratten i min första bil. Det var en malagaröd Audi 80 från 1978, som hade tillhört min farfar. Den hade sollucka och lade en bullermatta över minst ett kvarter. Jag lärde mig att byta olja och luftfilter och laga rost. Den skjutsade punkare, filosofer, synthare och studenter genom hela Västmanland. Tills jag flyttade till Stockholm för att plugga och sålde Audin till en kompis.
Men nu är den röda bilen skrotad, och farfar är också borta. Vissa saker var helt enkelt bättre förr.
På den tiden var det enklare än idag att ta körkort. Det enda som krävdes var en enklare hälsoundersökning och ett lämplighetsintyg, och sedan kunde man börja övningsköra med vem som helst som haft körkort de senaste fem åren och var över 25 år. Teoretiskt kunde man klara sig med utgifter kring tusenlappen, även om det brukade bli dyrare än så.
2001 skulle jag vara handledare åt en kompis som övningskörde. Jag märkte att rutinerna hade förändrats, på så sätt att jag som lärare också måste ha ett intyg som i och för sig var gratis.
När jag talar med äldre bekanta som har barn i körkortstagaråldern förstår jag att det är ännu krångligare idag. Nu måste handledaren och eleven gå en kurs, och bilen som används vid körkortsprovet måste vara utrustad med dubbelkommando.
I diskussioner med motorintresserade kompisar är den allmänna meningen att man ska ta körkortsbehörigheter så fort man kan, eftersom det tenderar att bli krångligare och dyrare med tiden. Men hur kommer det sig?
I den allmänna debatten framhävs givetvis trafiksäkerhetsskäl, något som till viss del kan stämma. Men jag ställer mig tvivlande till att särskilt många allvarliga olyckor inträffar under privat övningskörning.
Vad det främst handlar om tror jag är ett s. k. militärindustriellt komplex. Ni vet, generalerna vill ha häftigare kanoner, medan försvarsindustrin vill tjäna pengar - och eftersom det är skattebetalarna som står för notan är ingendera parten intresserad av att hålla nere kostnaderna.
På samma sätt tenderar vederbörande myndighet (när jag tog körkort var det Vägverket) att vilja expandera sin byråkrati. Trafikskolorna vill maximera sina intäkter och ser gärna att folk tar körkort hos dem istället för att övningsköra privat.
Till detta kommer ett intressekoncentrationsproblem. Regleringarna är inte så dyra för den enskilde medborgaren som tar körkort, men mycket lönsamma för en bransch vars intäktsbas är just övningskörning. Bilskolorna är alltså betydligt mer motiverade att lobba för regleringarna, än vad gemene man är av att få bort dem. Förenklade uppkörningsregler är en typisk marginalfråga, och inget som man vinner riksdagsval med.
Det finns fler samhällsfrågor där det här mönstret går igen (ett aktuellt exempel är den s. k. IPRED-lagen) - men hur kommer man till rätta med situationen?
Egentligen kan jag inte klandra vare sig byråkraterna eller bilskolebranschen. Att byråkratier har en inneboende växtkraft är i det närmaste en samhällsvetenskaplig naturlag. Och privata företag vill givetvis tjäna pengar - det är faktiskt deras uppgift.
Vad som däremot skulle kunna fungera vore något slags konstitutionell spärr som hindrade politik och myndighetsutövning från att styras av särintressen. Men jag vet inte hur en sådan lag skulle vara utformad.
Nåväl, den där novemberdagen på 90-talet satte jag mig bakom ratten i min första bil. Det var en malagaröd Audi 80 från 1978, som hade tillhört min farfar. Den hade sollucka och lade en bullermatta över minst ett kvarter. Jag lärde mig att byta olja och luftfilter och laga rost. Den skjutsade punkare, filosofer, synthare och studenter genom hela Västmanland. Tills jag flyttade till Stockholm för att plugga och sålde Audin till en kompis.
Men nu är den röda bilen skrotad, och farfar är också borta. Vissa saker var helt enkelt bättre förr.
Foto: Carl Johan Hall
torsdag 3 september 2009
Det sluttande planet
Jahaja. Nu ska det tydligen införas trängselskatter på Essingeleden också. Hittills har Essingeleden varit en skattefri korridor genom trängselskattezonen.
Det uttalade syftet med beskattningen är att finansiera den s k Förbifart Stockholm - precis som att bensinskatten en gång infördes för att finansiera vägar. Gissa vad? Bensinskatten är inte öronmärkt längre, om den ens någonsin har varit det.
Det här har jag haft på känn ända sedan "försöket" med trängselskatter (och efterföljande folkomröstning) genomfördes för några år sedan. Empirin visar nämligen att det räcker med att bjuda staten på ett finger för att den snabbt ska glufsa i sig hela handen - åtminstone när det gäller skatter. Och det behöver man inte ha någon examen i nationalekonomi eller statsvetenskap för att begripa. Sunt bondförnuft räcker.
Många trodde säkert att nuvarande tullgräns skulle bestå. Det trodde inte jag. Vi får nog se biltullar inte bara på Essingeleden, utan även i ytterstaden.
Men skyll inte på mig, för jag röstade nej!
Det uttalade syftet med beskattningen är att finansiera den s k Förbifart Stockholm - precis som att bensinskatten en gång infördes för att finansiera vägar. Gissa vad? Bensinskatten är inte öronmärkt längre, om den ens någonsin har varit det.
Det här har jag haft på känn ända sedan "försöket" med trängselskatter (och efterföljande folkomröstning) genomfördes för några år sedan. Empirin visar nämligen att det räcker med att bjuda staten på ett finger för att den snabbt ska glufsa i sig hela handen - åtminstone när det gäller skatter. Och det behöver man inte ha någon examen i nationalekonomi eller statsvetenskap för att begripa. Sunt bondförnuft räcker.
Många trodde säkert att nuvarande tullgräns skulle bestå. Det trodde inte jag. Vi får nog se biltullar inte bara på Essingeleden, utan även i ytterstaden.
Men skyll inte på mig, för jag röstade nej!
fredag 14 augusti 2009
Confessions of an Ancient Pirate
Under vårens och sommarens debatter kring Piratpartiets framgångar var det en bloggkommentar (minns ej var) som jag började fundera kring. Kommentatorn ansåg att många av PP:s sympatisörer var "ungdomar som ville låtsas att de hade en ekonomi" och därför laddade ned musik som de inte hade råd med. Eller nåt i den stilen.
Resonemanget är intressant. Jag roade mig ikväll med att räkna hur många av mina skivor som jag hade köpt under min gymnasietid. Det visade sig vara cirka 20 stycken, varav drygt hälften fullängdsalbum och resten singlar och EP-skivor.
När jag gick på gymnasiet var vinylskivor ungefär lika vanliga som CD. MP3-spelare fanns inte, och inte heller inspelningsbara CD-skivor. Men nog piratkopierade vi musik redan då. Det fanns ju kassettband! Att kopiera en skiva till band tog lika lång tid som att spela upp skivan. Kassettdäcken gick varma hos mig och mina kompisar, och jag fick riktigt bra snits på att texta finstilta låttitlar på kassettfodralen. Det var något av en konst att optimera längden på banden; en del skivor gick att trycka in på ena sidan av ett 90-minutersband, medan andra måste splittas upp till båda sidorna av ett 60-minutersband.
Nu inser jag att det här börjar låta som när min morfar berättade om fotogenlampor och T-Fordar. Ni skulle bara höra om C64-datorerna. Förresten använde man kassettband till dem också...
Nåväl, vad jag tänkte komma till var att tonåringar inte köpte så många skivor på 90-talet heller. Därför att - tja, vi hade ju inte heller någon ekonomi att tala om.
Just därför tror jag inte att gymnasieelevers piratkopiering är någon större förlust för skivbolagen. Det är nämligen ett bortfall av inkomster som inte finns. Tvärtom kan den på sikt vara en vinst, eftersom ett musikintresse som byggs upp i unga år tenderar att finnas kvar.
Min mamma hade många bra skivor, som jag förstås också bandade. En höstdag 1991 hittade jag "The River" i hennes skivsamling. Det vaxet lade grunden för ett tungt beroende.
Men idag kom jag på att jag ju faktiskt har råd att köpa originalskivan, och körde förbi Rocks i Farsta. Plus att ett 18 år gammalt kassettband låter rätt grötigt.
Så jag får tacka Bruce Springsteen så mycket för lånet! Nu ska jag lyssna på min nya CD med "The River".
Resonemanget är intressant. Jag roade mig ikväll med att räkna hur många av mina skivor som jag hade köpt under min gymnasietid. Det visade sig vara cirka 20 stycken, varav drygt hälften fullängdsalbum och resten singlar och EP-skivor.
När jag gick på gymnasiet var vinylskivor ungefär lika vanliga som CD. MP3-spelare fanns inte, och inte heller inspelningsbara CD-skivor. Men nog piratkopierade vi musik redan då. Det fanns ju kassettband! Att kopiera en skiva till band tog lika lång tid som att spela upp skivan. Kassettdäcken gick varma hos mig och mina kompisar, och jag fick riktigt bra snits på att texta finstilta låttitlar på kassettfodralen. Det var något av en konst att optimera längden på banden; en del skivor gick att trycka in på ena sidan av ett 90-minutersband, medan andra måste splittas upp till båda sidorna av ett 60-minutersband.
Nu inser jag att det här börjar låta som när min morfar berättade om fotogenlampor och T-Fordar. Ni skulle bara höra om C64-datorerna. Förresten använde man kassettband till dem också...
Nåväl, vad jag tänkte komma till var att tonåringar inte köpte så många skivor på 90-talet heller. Därför att - tja, vi hade ju inte heller någon ekonomi att tala om.
Just därför tror jag inte att gymnasieelevers piratkopiering är någon större förlust för skivbolagen. Det är nämligen ett bortfall av inkomster som inte finns. Tvärtom kan den på sikt vara en vinst, eftersom ett musikintresse som byggs upp i unga år tenderar att finnas kvar.
Min mamma hade många bra skivor, som jag förstås också bandade. En höstdag 1991 hittade jag "The River" i hennes skivsamling. Det vaxet lade grunden för ett tungt beroende.
Men idag kom jag på att jag ju faktiskt har råd att köpa originalskivan, och körde förbi Rocks i Farsta. Plus att ett 18 år gammalt kassettband låter rätt grötigt.
Så jag får tacka Bruce Springsteen så mycket för lånet! Nu ska jag lyssna på min nya CD med "The River".
onsdag 8 juli 2009
Muuu!
HAX tipsar om STIM:s ansträngningar att få företag att betala för att anställda lyssnar på musik på jobbet. Till STIM alltså, inte till sina anställda.
Detta påminner mig om en tidningsartikel för några år sedan. Då fanns det bara monofona - till skillnad från dagens polyfona - ringsignaler till mobiltelefoner. Antingen kunde man (mot avgift) ladda ned truddelutten från Internet, eller också kunde man programmera telefonen genom att knappa in noter (gratis men pilligt och arbetsamt). Och artikeln försökte göra det till ett reellt problem att upphovsmannen inte fick någon royalty om man knappade in melodin själv.
Min nuvarande SMS-signal är ett råmande. Den är en inspelning av en leksak som säger "mu" när man vänder på den. Ni vet, en sån där burk med en bild av en ko på.
Signalens immaterialrättsliga läge är något oklart. Tillhör rättigheterna muburkens konstruktör? Eller ska eventuellt royalty tillfalla artisten, det vill säga snubben som vände på burken?
Detta påminner mig om en tidningsartikel för några år sedan. Då fanns det bara monofona - till skillnad från dagens polyfona - ringsignaler till mobiltelefoner. Antingen kunde man (mot avgift) ladda ned truddelutten från Internet, eller också kunde man programmera telefonen genom att knappa in noter (gratis men pilligt och arbetsamt). Och artikeln försökte göra det till ett reellt problem att upphovsmannen inte fick någon royalty om man knappade in melodin själv.
Min nuvarande SMS-signal är ett råmande. Den är en inspelning av en leksak som säger "mu" när man vänder på den. Ni vet, en sån där burk med en bild av en ko på.
Signalens immaterialrättsliga läge är något oklart. Tillhör rättigheterna muburkens konstruktör? Eller ska eventuellt royalty tillfalla artisten, det vill säga snubben som vände på burken?
fredag 3 juli 2009
Ögonblicksbild
Solen skiner och det är närmare trettio grader varmt. En orange Cheva mullrar förbi mitt kontorsfönster. Om ett par timmar är det helg.
onsdag 10 juni 2009
Helgen som gick
Nu tror ni förstås att jag tänker skriva om EP-valet. Men det tänker jag inte göra. Det finns det andra som gör bättre än jag.
Istället tänkte jag skriva om mina helgaktiviteter. Jag var nämligen på Bug Run i helgen! Det är en träff för folkvagnsentusiaster som årligen äger rum på Mantorp. Nu äger jag ingen VW - jag har lite för långa ben för att riktigt trivas i en bubbla - utan ställde upp som funktionär, vilket bland annat gick ut på att vifta med varningsflaggor under bantävlingarna. Dessutom pratades det en del i kommunikationsradio och åts en massa god skräpmat. Kort sagt en mycket lyckad helg.
Istället tänkte jag skriva om mina helgaktiviteter. Jag var nämligen på Bug Run i helgen! Det är en träff för folkvagnsentusiaster som årligen äger rum på Mantorp. Nu äger jag ingen VW - jag har lite för långa ben för att riktigt trivas i en bubbla - utan ställde upp som funktionär, vilket bland annat gick ut på att vifta med varningsflaggor under bantävlingarna. Dessutom pratades det en del i kommunikationsradio och åts en massa god skräpmat. Kort sagt en mycket lyckad helg.
fredag 5 juni 2009
Morgonmutmat
När jag steg av pendeln i Sundbyberg imorse sträcktes vänligt en korg med gröna äpplen fram mot mig. Jag tog ett äpple och fann att det var försett med en dekal med Socialdemokraternas logotyp.
Nu har jag redan röstat i EP-valet (men inte på Socialdemokraterna, kanske bör tilläggas), så detta övertalningsförsök var fruktlöst. Haha, såg ni, fruktlöst, vad roligt!
Men det fick mig att fundera över sossarnas partisymbol. Tidigare hade de en stiliserad ros, som såg ut att komma från någon papperkasse från en blomsteraffär (på Domus, kanske). Sedermera byttes den ut mot nuvarande logga, som antagligen också föreställer en ros, men som jag alltid har tyck ser ut som en blandning av en björn och en papegoja.
Och kanske är det inte så dumt som det låter. Svensk politik i ett nötskal - björnen får väl sägas stå för trygghet, politikers och myndigheters vanligaste löfte och argument. Fast det blir mest ett upprepande av tomma floskler.
Nu har jag redan röstat i EP-valet (men inte på Socialdemokraterna, kanske bör tilläggas), så detta övertalningsförsök var fruktlöst. Haha, såg ni, fruktlöst, vad roligt!
Men det fick mig att fundera över sossarnas partisymbol. Tidigare hade de en stiliserad ros, som såg ut att komma från någon papperkasse från en blomsteraffär (på Domus, kanske). Sedermera byttes den ut mot nuvarande logga, som antagligen också föreställer en ros, men som jag alltid har tyck ser ut som en blandning av en björn och en papegoja.
Och kanske är det inte så dumt som det låter. Svensk politik i ett nötskal - björnen får väl sägas stå för trygghet, politikers och myndigheters vanligaste löfte och argument. Fast det blir mest ett upprepande av tomma floskler.
lördag 23 maj 2009
Sjunde budet
Till alla moppepojkar kring Pilottorget i Skarpnäck kan jag tipsa om Biltemas snygga ventilhattar i aluminium (art. nr. 33-4306) till det facila priset av 24:90 kr. Lagligt, till skillnad från att plocka dem från min bil. Bättre för hälsan än att sno dem från raggarbilar.
"Tio små moppepojkar skulle sno ventilhattar, en fick en domkraft i pallet, så var de bara nio" - fritt efter Dr Alban
Sherlock Halls misstanke om det s k mopedistspåret grundar sig på det faktum att endast två ventilhattar försvann.
"Tio små moppepojkar skulle sno ventilhattar, en fick en domkraft i pallet, så var de bara nio" - fritt efter Dr Alban
Sherlock Halls misstanke om det s k mopedistspåret grundar sig på det faktum att endast två ventilhattar försvann.
fredag 8 maj 2009
Freudianskt i Fruängen
Sanna Rayman skriver som vanligt bra, denna gång om vår gynekologiska vokabulär.
Detta får mig osökt att tänka på en biltur genom Fruängen förra söndagen. Min passagerare upplyste mig med viss munterhet om att Peab bygger kvarteret Muffen (som enligt reklamskylten uppförs i sex etapper).
Nu syftar nog kvartersnamnet på en sådan handvärmare som fina damer hade förr i tiden, eftersom intilliggande kvarter heter saker i stil med Damhatten, Handväskan och dylika accessoarer. Men det belyser ändå hur språkliga associationer förändras över tiden.
Detta får mig osökt att tänka på en biltur genom Fruängen förra söndagen. Min passagerare upplyste mig med viss munterhet om att Peab bygger kvarteret Muffen (som enligt reklamskylten uppförs i sex etapper).
Nu syftar nog kvartersnamnet på en sådan handvärmare som fina damer hade förr i tiden, eftersom intilliggande kvarter heter saker i stil med Damhatten, Handväskan och dylika accessoarer. Men det belyser ändå hur språkliga associationer förändras över tiden.
torsdag 16 april 2009
måndag 13 april 2009
Vårvisa från Vantör
Eftersom det var så fint väder denna annandag påsk, tog jag en promenad i solskenet. Inspirerad av min omgivning började jag sjunga på en gammal trudelutt, men gav den en ny text:
(Mel. Blåsippan ute i backarna står)
Bilbatterier i backarna står,
burkar som nån inte panta förmår,
plastpåsar, däck och en kundvagn från Coop,
fimpar och glasskärvor - en hel hop.
Risken för skärsår i fot är stor,
man bör ej gå utan strumpor och skor!
Se där, en TV som nån kastat ut!
Praktiskt med soptippar bakom var knut!
Högdalstippen - vad är det,
när det finns ett dike breve'!
Vill du om våren känna dig fri?
Gör vår natur till en deponi!
I övrigt var promenaden en angenäm upplevelse, där jag såg både blå- och vitsippor.
(Mel. Blåsippan ute i backarna står)
Bilbatterier i backarna står,
burkar som nån inte panta förmår,
plastpåsar, däck och en kundvagn från Coop,
fimpar och glasskärvor - en hel hop.
Risken för skärsår i fot är stor,
man bör ej gå utan strumpor och skor!
Se där, en TV som nån kastat ut!
Praktiskt med soptippar bakom var knut!
Högdalstippen - vad är det,
när det finns ett dike breve'!
Vill du om våren känna dig fri?
Gör vår natur till en deponi!
I övrigt var promenaden en angenäm upplevelse, där jag såg både blå- och vitsippor.
tisdag 24 mars 2009
Två olika investeringsfilosofier
Finanskvinnan skriver om sina investeringsplaner. Hennes resonemang går i korthet ut på att Scania är ett företag med bättre framtidsutsikter än Volvo, och att hon skulle "konkurrera" med sitt eget aktieinnehav om hon köpte aktier i Investor (som är delägare i Volvo). Därför väljer hon att öka sitt innehav i Scania.
Utan att gå in på vilken av de svenska lastvagnstillverkarna som är bäst ur ett investerarperspektiv måste jag ändå opponera mig mot Finanskvinnans resonemang.
Antag att jag äger aktier för, låt säga, 5000 kr i Scania. Plötsligt hamnar jag på grön kvist och bestämmer mig för att investera ytterligare 5000 kr på börsen. Av någon anledning tror jag att lastbilsindustri kommer att vara en bra investering. Då skulle Scania vara det absolut sista företag jag investerade i. Varför då?
Det handlar om riskspridning. Köper jag aktier i just Scania har jag fördubblat min risk. Om jag däremot köper, låt säga, Volvo har jag mindre än fördubblat risken. Den företagsspecifika har inte ökat, även om jag nog skulle säga att den branschspecifika risken fortfarande ökat ganska markant med två företag som säljer likartade produkter. Att det är två konkurrerande företag utgör snarast en viss försäkring. När jag ändå ska betala minimicourtage för affären, kan jag passa på att handla ett nytt aktieslag. Till och med att investera ytterligare i fordonsindustrin vore nog lite vanskligt - jag skulle försöka bredda mig mot någon annan bransch istället.
Dock kan jag säga att mina Scaniaaktier har varit en pålitlig kassako med god direktavkastning sedan jag köpte dem 2001.
Utan att gå in på vilken av de svenska lastvagnstillverkarna som är bäst ur ett investerarperspektiv måste jag ändå opponera mig mot Finanskvinnans resonemang.
Antag att jag äger aktier för, låt säga, 5000 kr i Scania. Plötsligt hamnar jag på grön kvist och bestämmer mig för att investera ytterligare 5000 kr på börsen. Av någon anledning tror jag att lastbilsindustri kommer att vara en bra investering. Då skulle Scania vara det absolut sista företag jag investerade i. Varför då?
Det handlar om riskspridning. Köper jag aktier i just Scania har jag fördubblat min risk. Om jag däremot köper, låt säga, Volvo har jag mindre än fördubblat risken. Den företagsspecifika har inte ökat, även om jag nog skulle säga att den branschspecifika risken fortfarande ökat ganska markant med två företag som säljer likartade produkter. Att det är två konkurrerande företag utgör snarast en viss försäkring. När jag ändå ska betala minimicourtage för affären, kan jag passa på att handla ett nytt aktieslag. Till och med att investera ytterligare i fordonsindustrin vore nog lite vanskligt - jag skulle försöka bredda mig mot någon annan bransch istället.
Dock kan jag säga att mina Scaniaaktier har varit en pålitlig kassako med god direktavkastning sedan jag köpte dem 2001.
onsdag 25 februari 2009
En saknad lampa
Mina första Ericsson-mobiler hade en liten lysdiod ovanför displayen. Den var mycket fiffig och kunde ge sex olika signaler:
- Blinkande grön signal - normal funktion
- Fast grön signal - laddning, mobilen påslagen
- Blinkande röd signal - dålig täckning (eller svagt batteri?)
- Fast röd signal - laddning, mobilen avstängd
- Snabbt blinkande grön signal - SMS eller missat samtal
- Snabbt blinkande röd signal - SMS eller missat samtal, dålig täckning (eller svagt batteri?)
En sådan skulle jag vilja ha på min nuvarande telefon! Förutom ovanstående information hade lysdioden fördelen att mobilen alltid gick att hitta i ett mörkt rum. Dessutom älskar jag kontrollampor.
söndag 22 februari 2009
En konstig dag
Denna snöiga söndag begav jag mig ut till Djurgården och Liljevalchs vårsalong. Utställningen bjöd i vanlig ordning på både riktigt bra och rätt kassa verk. En kul grej var att en kompis ställde ut tre akvareller där. Roligast var nog takråttorna som spelade Hamlet. Jag gillade förstås konstverket med ett foto av en lokal, tryckt på en ritning över rörinstallationerna i samma lokal.
Innan mitt museibesök skapade jag själv ett stycke fotokonst. Detta verk - Snapshot of Great Tit - kan dock för närvarande inte beskådas på Liljevalchs, utan endast på denna blogg:
Innan mitt museibesök skapade jag själv ett stycke fotokonst. Detta verk - Snapshot of Great Tit - kan dock för närvarande inte beskådas på Liljevalchs, utan endast på denna blogg:
måndag 16 februari 2009
Pixeltajm
Nu har jag jobbat lite mer med MS Paint:
Det mesta jag har gjort handlar om ren småputs. Den högra bilen ser inte längre ut att ha voltat några varv, och tjejen med flaggan börjar anta en mänskligare skepnad. Figurer är det svåraste av allt för den som likt mig saknar större konstnärlig vana. Flaggan kommer antingen att bli grön (start) eller schackrutig (mål), mest beroende på färgmässig balans i bilden.
Den gula (#FFFF00) bilen kommer möjligen att få flames i ett senare skede. Himlens klarblå färg (#0000FF) är än så länge ett experiment.
tisdag 3 februari 2009
Extrapolering
Nej, vi snackar inte om matte. Det här handlar om vad jag gjorde förra sommaren - en eftermiddag när jag hade lite tråkigt.
Inspirerad av den här sidan beväpnade jag mig med en fil, ett par ark våtslippapper samt en tub Autosol och begav mig ut på parkeringen. Under motorhuven hittade jag följande metalldel:
Vad som ser ut som fem rör är i själva verket en gjuten aluminiumdel, ett insugsgrenrör. Matt och glanslös; de högdagrar som kan anas är resultatet av att jag hade försökt blanka upp den lite med Turtle Clean Machine (motortvätt) och Autosol.
Eftersom jag inte hade lust att demontera insugsgrenröret putsade jag upp det på plats. Jag filade först ner gjutskägget tills det var i nivå med "rören", och våtslipade sedan de delar av insuget som gick att komma åt (det är ju de partierna som syns!) innan jag avslutade med ett varv med putstrasan. Sedan tittade solen fram, och jag tröttnade på jobbet och tog en ny bild:
Så nu vet ni vad jag gör med mina gamla T-shirts! När man en gång har börjat putsa upp grejor på det här viset, är det svårt att sluta. Dessutom hamnar man lätt i fantasier kring hot rods, VW-buggys, motorcyklar och annat med massor av synliga kromdelar.
Bilderna fick mig även att tänka på att det finns en årstid bortom kylan, mörkret och snön. En årstid med sol, uteserveringar och aluminiumfälgar. Det är svårt att tänka sig, men den finns där.
måndag 2 februari 2009
Pixlar - kvällens uppdatering
Nu har jag kluddat lite till!
Jag rensade bort lite svarta streck så att man bättre ser vad som finns framför vad, och jämnade till lite linjer här och var. Sedan började jag spåna på det där med färger. GIF-bilder kan ha 256 olika färger, men den paletten kan väljas från 2^24 (miljontals) olika färger. Svart och vitt var ju givet. Men jag tror att den högra bilen ska bli gul!
Bilarna ritade jag ur huvudet, men den högra ska bli någon 50-talare med fenor, och den vänstra något muskelmonster från 70-talet. Färgen på den har jag inte bestämt mig för än.
Att välja färger på bilarna är rätt enkelt. Bilar brukar ju ha klara, starka färger. Det blir betydligt svårare att få till en OK nyans av sommarnatt på husfasaderna.
söndag 1 februari 2009
Ett första och ett andra utkast
Häromdan skrev jag om en mindre lyckad linjeteckning. Här är den:
Jag var inte riktigt nöjd med följande punkter:
- Industrierna ser inte tillräckligt stora och dominerande ut. Det här är ju streetracing som utspelar sig i "Darkness on the Edge of Town" - då ska man se att skyskraporna ligger en bit bort!
- Bilarna och startern är förskjutna för långt åt vänster, vilket stör symmetrin.
Så jag slängde ihop en ny skiss ikväll:
Lite bättre, även om det fortfarande ser lite lamt ut. Men det kan nog bli fason på det här. Jag har mest frihandstecknat, och bara använt line-kommandot för horisonten och husen. Circle-kommandot använde jag bara för saker som verkligen är runda - månen och gascisternerna.
Frågan är om jag kommer att bearbeta linjeteckningen till perfektion innan jag färglägger den, eller om jag färglägger först och putsar efter hand.
Datorkonst är verkligen räddningen för mig som inte är något vidare på att teckna. Men så här skicklig kommer jag nog aldrig att bli.
onsdag 28 januari 2009
Skivsamling top-down
Jag tillhör den krympande skara som fortfarande köper skivor. Inte särskilt ofta, men det händer.
Senast jag utökade min skivsamling var i helgen. I samband med att jag köpte en CD i födelsedagspresent åt en kompis, slog jag till på R. E. M.:s samlingsalbum In Time för facila 84 kr.
Det fick mig att fundera över attityden till Greatest Hits-album. Smakelitens attityd, alltså; inte vanligt fôlks.
Attityden - om man läser trendängsliga musikspalter - är nämligen fördömande. En god vän till mig berättade för ett tag sedan att han hade köpt Bruce Springsteens album Greatest Hits, och tillade lite urskuldande "säkert en sån pöbelskiva du inte tar i med tång" - han ser mig som en riktig connaisseur i det avseendet, eftersom The Boss har varit min favorit sedan jag var 16.
Tvärtom. Greatest Hits är en utmärkt skiva. Om man inte äger några Springsteen-plattor bör man absolut börja med den. Och då är ändå inte Springsteen en artist som släpper ojämna plattor. (Skräckexemplet där måste vara Ghost in the Machine av The Police. Jag köpte den eftersom den innehöll en bra låt - Every Little Thing she Does is Magic - men resten av vaxet visade sig vara rena skräpet. Se upp för den.)
För en skivsamling bör naturligtvis byggas upp top-down. Man börjar inte med obskyra japanpressar om det är en artist som man tycker är lite halvbra, utan går från det generella till det specifika. R. E. M. är för mig ett sådant band, som jag alltid har gillat men aldrig köpt några skivor av.
Jag inledde inte mitt Springsteen-samlande med Greatest Hits, helt enkelt därför att den inte var utgiven då. Men jag hade gärna gjort det. Med facit i hand skulle jag nog sedan ha fortsatt med Born to run, The River, Darkness on the Edge of Town - och sedan allt annat.
Senast jag utökade min skivsamling var i helgen. I samband med att jag köpte en CD i födelsedagspresent åt en kompis, slog jag till på R. E. M.:s samlingsalbum In Time för facila 84 kr.
Det fick mig att fundera över attityden till Greatest Hits-album. Smakelitens attityd, alltså; inte vanligt fôlks.
Attityden - om man läser trendängsliga musikspalter - är nämligen fördömande. En god vän till mig berättade för ett tag sedan att han hade köpt Bruce Springsteens album Greatest Hits, och tillade lite urskuldande "säkert en sån pöbelskiva du inte tar i med tång" - han ser mig som en riktig connaisseur i det avseendet, eftersom The Boss har varit min favorit sedan jag var 16.
Tvärtom. Greatest Hits är en utmärkt skiva. Om man inte äger några Springsteen-plattor bör man absolut börja med den. Och då är ändå inte Springsteen en artist som släpper ojämna plattor. (Skräckexemplet där måste vara Ghost in the Machine av The Police. Jag köpte den eftersom den innehöll en bra låt - Every Little Thing she Does is Magic - men resten av vaxet visade sig vara rena skräpet. Se upp för den.)
För en skivsamling bör naturligtvis byggas upp top-down. Man börjar inte med obskyra japanpressar om det är en artist som man tycker är lite halvbra, utan går från det generella till det specifika. R. E. M. är för mig ett sådant band, som jag alltid har gillat men aldrig köpt några skivor av.
Jag inledde inte mitt Springsteen-samlande med Greatest Hits, helt enkelt därför att den inte var utgiven då. Men jag hade gärna gjort det. Med facit i hand skulle jag nog sedan ha fortsatt med Born to run, The River, Darkness on the Edge of Town - och sedan allt annat.
Linjeteckning på g
Igår satt jag åter och lekte med MS Paint, inspirerad av en tidigare grej som jag ritade. Den såg lite platt och tråkig ut, så jag tänkte rita något mer livfullt på samma tema. Den här gången började jag istället med en svartvit linje- och frihandsskiss i Paint. Jag fick ihop ett hyfsat resultat, men blev inte helt nöjd med kompositionen. Nya tag, när jag nu känner för det!
tisdag 27 januari 2009
Kvällssim
Igår kväll var jag - som vanligt - och simmade på mitt lokala bad. Framåt åttatiden drar de alltid ned belysningen och spelar lugn musik, som är otroligt avkopplande att simma de sista längderna till. Bassängen blir vackert blå i halvdunklet.
Men eftersom jag just nu har en period då jag börjat lyssna rätt mycket på R. E. M. har jag tänkt på att ett musikstycke saknas på deras repertoar. För vilken låt passar bättre vid ett sådant tillfälle än Nightswimming?
Men eftersom jag just nu har en period då jag börjat lyssna rätt mycket på R. E. M. har jag tänkt på att ett musikstycke saknas på deras repertoar. För vilken låt passar bättre vid ett sådant tillfälle än Nightswimming?
söndag 25 januari 2009
Oxid hit och oxid dit, inte pilla!
Bilprovningen bjussar på dagens garv:
När jag hade förgasarbilar brukade jag hälla K-sprit i tanken innan besiktningen. Det fick alltid ner koloxidhalten till acceptabla nivåer. Hur det däremot var med koldioxid vet jag faktiskt inte, för det kollade de aldrig...
tisdag 20 januari 2009
When I find myself in times of trouble...
...Kronofogden comes to me, whisperin' words of wisdom: "CSN, CSN."
Nej, detta har ännu inte hänt mig. Jag gör alltid mina inbetalningar i tid. Snart ska första tertialet 2009 betalas.
Men i likhet med många andra svenskar har jag studieskulder hos CSN. Då inställer sig frågan: Borde jag betala in mer än CSN kräver? Kanske det rent av skulle löna sig att amortera hela rasket bums? Eftersom jag är en snål jävel har jag förstås funderat på den saken. Det kan tilläggas att mina studielån är av den äldre typen, från det system som CSN tillämpade 1989-2001.
En del av mina bekanta har nämligen gjort sig av med sina studieskulder. Det är klart, att den som står i skuld icke är helt fri. Å andra sidan sitter de kanske med lån på lägenheter eller villor istället.
Om man har mycket små studielån kan det vara idé att förtidsbetala dem. Då är det ändå peanuts, och det är alltid skönt att slippa räkningar.
Å andra sidan finns en situation då man absolut inte ska betala en krona mer än nödvändigt. Det är om man har mycket stora lån och så små inkomster att man sannolikt inte kommer att betala av lånen innan man fyller 65 (det s k bibliotekariesyndromet). Vid 65 skrivs nämligen den här typen av lån av.
Men det finns även andra skäl att ta det kallt. Räntan på CSN-lån är nämligen rätt förmånlig. Tidvis har det varit billigare att belåna villor, men det är ovanligt. Och framför allt lär inte banken skriva av villalånet om man till exempel skulle bli sjukpensionär, något som däremot CSN under vissa omständigheter kan göra.
Och ibland kommer an offer you can't refuse. Många 40-talister (vilka annars?) fick erbjudanden som gick ut på att de kunde betala in en större klumpsumma mot att resten av lånet skrevs av. Jag resonerade om detta med en mycket klok 40-talist, och invände att det kanske inte var så sannolikt att denna goda fé skulle uppenbara sig igen. Han resonerade som så att tre av fyra regeringar i modern har varit socialdemokratiska och resten borgerliga. Och de socialdemokratiska regeringarna hade traditionellt varit piggare på dessa något populistiska åtgärder, och om man extrapolerade den trenden så... ja, så skulle det mycket väl kunna hända igen. Ett lite spelteoretiskt resonemang.
Så även om jag med all sannolikhet kommer att betala av mina CSN-lån inom rimlig tid, kommer jag att göra det pö om pö!
Nej, detta har ännu inte hänt mig. Jag gör alltid mina inbetalningar i tid. Snart ska första tertialet 2009 betalas.
Men i likhet med många andra svenskar har jag studieskulder hos CSN. Då inställer sig frågan: Borde jag betala in mer än CSN kräver? Kanske det rent av skulle löna sig att amortera hela rasket bums? Eftersom jag är en snål jävel har jag förstås funderat på den saken. Det kan tilläggas att mina studielån är av den äldre typen, från det system som CSN tillämpade 1989-2001.
En del av mina bekanta har nämligen gjort sig av med sina studieskulder. Det är klart, att den som står i skuld icke är helt fri. Å andra sidan sitter de kanske med lån på lägenheter eller villor istället.
Om man har mycket små studielån kan det vara idé att förtidsbetala dem. Då är det ändå peanuts, och det är alltid skönt att slippa räkningar.
Å andra sidan finns en situation då man absolut inte ska betala en krona mer än nödvändigt. Det är om man har mycket stora lån och så små inkomster att man sannolikt inte kommer att betala av lånen innan man fyller 65 (det s k bibliotekariesyndromet). Vid 65 skrivs nämligen den här typen av lån av.
Men det finns även andra skäl att ta det kallt. Räntan på CSN-lån är nämligen rätt förmånlig. Tidvis har det varit billigare att belåna villor, men det är ovanligt. Och framför allt lär inte banken skriva av villalånet om man till exempel skulle bli sjukpensionär, något som däremot CSN under vissa omständigheter kan göra.
Och ibland kommer an offer you can't refuse. Många 40-talister (vilka annars?) fick erbjudanden som gick ut på att de kunde betala in en större klumpsumma mot att resten av lånet skrevs av. Jag resonerade om detta med en mycket klok 40-talist, och invände att det kanske inte var så sannolikt att denna goda fé skulle uppenbara sig igen. Han resonerade som så att tre av fyra regeringar i modern har varit socialdemokratiska och resten borgerliga. Och de socialdemokratiska regeringarna hade traditionellt varit piggare på dessa något populistiska åtgärder, och om man extrapolerade den trenden så... ja, så skulle det mycket väl kunna hända igen. Ett lite spelteoretiskt resonemang.
Så även om jag med all sannolikhet kommer att betala av mina CSN-lån inom rimlig tid, kommer jag att göra det pö om pö!
måndag 19 januari 2009
En groda bland nyårslöftena
Hemma efter ett pass i simhallen. Sedan årsskiftet har en simtur varit som att försöka navigera genom en gryta full med korv. Jag misstänker att många årskort nu har inköpts med föresatsen att på sikt undantränga mindre vatten.
Men kom ihåg: En bassänglängd motsvarar inte en wienerlängd!
En del av badarna simmar imponerande sakta. Jag vet inte hur de gör, för jag kan bara med viss ansträngning hålla mig flytande i deras kölvatten. Själv är jag rätt snabb på bröstsim, vilket är tur, för jag är usel på crawl och kan inte simma fjäril alls.
Jag vet inte varför jag - oavsett träningsnivå och fysisk form i övrigt - simmar rätt snabbt. Kanske det beror på min kroppsbyggnad - likt grodan har jag långa ben och stora, breda fötter. Och den är ju bra på att simma.
Foto: Holger Gröschl
söndag 18 januari 2009
Allting ska gå med elektricitet...
...till och med gasspisar, verkar det som. Jo, det är säkert! I höstas köpte jag en ny spis. Den ser ut så här:
Denna utmärkta spis har nämligen tre finesser som inte funkar om den inte får kräm, nämligen eltändning, ugnsbelysning och roterande grillspett. Och det vill man ju ha. Vad man däremot inte vill ha är en ful, svart sladd som ringlar sig över köksbänken till närmaste eluttag.
Därför beslöt jag mig för att göra en dold elanslutning. Här är en "don't try this at home" på sin plats. El är som bekant farligt, och även om jag tror att det är OK att göra den här dragningen utan att vara behörig elektriker, bör man veta vad man håller på med.
Nåväl; jag inledde mitt arbete med en tur till Gubbdagis. Följande komponenter inhandlades:
- 5 m 3-ledars anslutningskabel (art. nr. 49-327)
- 1 st jordat skarvuttag (art. nr. 22-871)
- 1 st jordad stickpropp (art. nr. 22-1840)
- 1 st självhäftande kabelkanal (art. nr. 32-5814)
Sedan plockade jag fram verktygslådan. Till vänster om spisen står ett kastrullskåp, och där bestämde jag mig för att gömma sladdanslutningen. Jag borrade ett hål i skåpets vänstra sida och matade in anslutningskabeln, efter att ha monterat skarvuttaget i kabelns ena ände. I skåpets högra vägg tog jag upp ett större hål med en 52 mm hålsåg. Mina köksskåp består av masonit på träreglar, så materialet var lättbearbetat. Genom det hålet drog jag sladden från spisen:
Närmaste eluttag fanns ett par meter bort. För att inte ha en lös sladd att snubbla på fäste jag kabelkanalen på golvsockeln. Den gick lätt att kapa i lämpliga längder - ett jack med morakniven, så var det bara att bryta av den. Klistret på baksidan är vansinnigt starkt, så man har bara en chans att få kanalen på rätt plats! Efter att ha klippt kabeln till lagom längd monterade jag stickproppen och pressade ned kabeln i kanalen, och elmatningen var färdig:
Sedan är det bara att laga god mat på sin nya spis, som till exempel denna bandspaghetti med pepparsalami, krossade tomater, oregano och riven ost, som jag åt i kväll:
Teburkar - ett marknadsmisslyckande?
Pillemaran skriver om sina vedermödor att hitta en tesil. Idag drabbades jag av ett liknande problem.
Hembryggt te är förstås mycket godare än påste. Därför köpte jag idag en tesil, som jag utan större problem (där hade jag större tur än Pillemaran) hittade på Åhléns. Den var av modellen som består av två hemisfärer av stålnät och en liten kedja att förankra silen i tekoppskanten med.
Men jag vill även ha en snygg teburk av plåt. Någon sådan stod varken att finna på Åhléns, PUB, Gallerian eller NK, som dock kom närmast - de hade plåtburkar, men vita med NK-logga. Inte så kul. Jag vill ha en burk som ser ut som en teburk, kanske med tetillverkarens logotyp eller något orientaliskt motiv. Är det så illa att te på burk inte längre säljs?
Nåväl, jag fick en gratisprenumeration på Svenska Dagbladet av en försäljare på Hamngatan. Och på Drottninggatan ville en snubbe göra en marknadsundersökning och gav mig en tristesslott för besväret. Så ikväll ska jag brygga en kopp äppel- och kanelte och skrapa lott. Vem vet, jag kanske är miljonär?
Hembryggt te är förstås mycket godare än påste. Därför köpte jag idag en tesil, som jag utan större problem (där hade jag större tur än Pillemaran) hittade på Åhléns. Den var av modellen som består av två hemisfärer av stålnät och en liten kedja att förankra silen i tekoppskanten med.
Men jag vill även ha en snygg teburk av plåt. Någon sådan stod varken att finna på Åhléns, PUB, Gallerian eller NK, som dock kom närmast - de hade plåtburkar, men vita med NK-logga. Inte så kul. Jag vill ha en burk som ser ut som en teburk, kanske med tetillverkarens logotyp eller något orientaliskt motiv. Är det så illa att te på burk inte längre säljs?
Nåväl, jag fick en gratisprenumeration på Svenska Dagbladet av en försäljare på Hamngatan. Och på Drottninggatan ville en snubbe göra en marknadsundersökning och gav mig en tristesslott för besväret. Så ikväll ska jag brygga en kopp äppel- och kanelte och skrapa lott. Vem vet, jag kanske är miljonär?
fredag 16 januari 2009
Mobiltillbehör
Idag läste jag att Finanskvinnan har problem med en mobil-handsfree som går sönder. Då kan det vara läge att prova den här modellen av sladdlös handsfree. Inte nog med att den är billig - den fungerar dessutom till nästan alla mobiltelefoner, med eller utan Bluetooth!
onsdag 14 januari 2009
Joanna - en pixelmosaik
Idag bjuder bloggen på vernissage av konstverket Joanna. Det är ett stycke pixelart som jag knåpade ihop i MS Paint:
Bilden är ritad "ur huvudet" (mitt, alltså) utan någon modell eller förlaga. Jag har inte utgått från någon linjeteckning, utan byggde upp bilden pixel för pixel, ungefär som man lägger en pärlplatta.
Ja, jag vet, hon har stora ögon. Det beror inte på något sätt på influenser från japanska serier utan på mina bristande tecknartalanger - jag hade trea i bild.
Eftersom bilden är sparad i .gif-format, vilket förvränger färgerna en smula (jag använde .bmp som arbetsformat) är det en intressant grej som inte syns helt tydligt. Bilden innehåller endast nio färger, plockade ur Paints defaultfärger: Rött, mörkrött, grönt, svart, vitt, ljusgrått, havsgrönt, brunt och sandsten. De delar av ansiktet som varken är skuggor eller högdagrar är inte en egen färg! Det är en schackrutig tesselering av sandsten och brunt.
Alstret fick sitt namn av att jag lyssnade på låten Joanna Says av Per Gessle medan jag ritade.
tisdag 13 januari 2009
Julgransplundring i miniformat
I och med tjugondedag Knut är ordningen numera återställd och julpyntet undanställt. På elljusstakens plats placerade jag tre gamla favoriter från 80-talets början, som jag hittade i en låda på mammas vind:
Ford Thunderbird -57, Chevrolet Corvette och en Jeep med grym Hemi-V8!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
