torsdag 30 september 2010

Ett pronomen att undvika

Jag har på senare tid börjat störa mig allt mer på bruket av ett visst svenskt ord, nämligen pronominat "vi". Inte "man", som många tycker är oprecist och inte bör användas. Inte heller "jag", vilket tvärtom är ett mycket bra pronomen som endast kan betyda en sak. Utan just "vi".

Nu talar jag naturligtvis inte om den mest triviala användningen av ordet "vi", som i frågan "Ska vi gå på bio i kväll?". Där är betydelsen glasklar; "vi" kan ersättas med "du och jag". Jag talar inte heller om den i och för sig något töntiga sortens "vi" som främst nykära tjejer använder, till exempel "I helgen var vi och tittade på Kulturhusets utställning av tändstickstavlor". Där betyder "vi" detsamma som "jag och Sune" (eller vad älsklingen nu kan tänkas heta). Observera att riktiga män aldrig uttrycker sig så; vi säger "jag och Lisa", "jag och tjejen", eller nåt. Aldrig "vi". Och framför allt håller vi oss borta från Kulturhuset.

Nej, den betydelse av "vi" som jag ogillar är den världsförbättrande. Uttalat av någon som vill vara ditt dåliga samvete. Smaka på den här formuleringen: "Vi måste äta mindre kött för miljöns skull" (uttalat av politiker med den förvuxna elevråds-looken).

Vilka är "vi"? Världen? Sverige? Politikerns familj? Någon grupp som inkluderar politikern själv? Nej, definitivt inte det senare. Antingen är han redan vegetarian (och kan alltså inte äta mindre kött än han redan gör), eller - mer sannolikt - har han absolut ingen tanke på minskad köttkonsumtion, utan räknar med att det alltid finns ett kryphål som lämnar utrymme för just hans karnivora beteende.

Eller den här: "Vi måste köra mindre bil för klimatets skull" (samma elevrådstonfall, men den här politikern ser mer ut att komma från skogen). Måste testas: Inrymmer "vi" politikern själv? Nej, för hon har inte ens körkort. Däremot har hon fickorna fulla med taxikvitton. Och det är så jobbigt att hitta parkering i SoFo, så vad ska man med bil till? Ibland flyger hon förstås, när hon ska sprida sitt viktiga budskap (det s k Al Gore-syndromet).

I de här båda exemplen betyder alltså inte "vi" vad det brukar betyda, utan kan i båda meningarna ersättas med "ni" - ett pronomen som inte inkluderar den som uttalar det.

"Vi" är alltså - för att tala på världsförbättrarnas språk - ofta ett ord som vi bör undvika.

tisdag 28 september 2010

Att spara bensin

Kan också köras snålt.
(Foto: Bull-Doser)

Brukar du också nolla trippmätaren varje gång du tankar bilen? Då är vi två! Tankad volym i liter/körsträcka i mil=bränsleförbrukning i liter/mil. Bra att veta.

Fast varför gör man så? Så länge bilen har en fungerande bränslemätare är det ju ingen risk att man drabbas av oväntad soppatorsk. Och bränsleförbrukningen - tja, den kan man egentligen inte påverka. Så länge man ser till att ha bra däcktryck och inte åker omkring med en takbox blir förbrukningen vad den blir, med viss reservation för körstil. Det man själv kan påverka genom att växla från trean till femman och allt vad det tjatas om rör sig i slutänden om småpengar.

Men jag upptäckte något intressant.

Om jag mellan två tankningar bara har använt bilen att åka till jobbet med (Stockholm - mycket köer, tomgång och stopp) har förbrukningen varit drygt 1 l/mil. Det är den högsta förbrukning som jag har uppmätt. Det kan nämnas att jag kör en Volvo 850, alltså en hyfsat stor men inte gigantisk personbil. Då har jag kört utan bagage, utom kanske en träningsväska eller en matkasse.

Den lägsta förbrukningen, som jag har avläst vid två tillfällen, har varit strax under 0,8 l/mil.

Det ena tillfället inbegrep en resa tur och retur Stockholm-Bollnäs, där jag på hemvägen hade fyllt bilen med diverse attiraljer som min mormor inte hade plats för i sin nya lägenhet (bl a Svensk Uppslagsbok i ca 30 inbundna volymer). På hemvägen tog jag det lugnt, körde mest i 80-90 km/h och gjorde knappt några omkörningar.

Det andra tillfället var också en längre resa. Den gick tur och retur Stockholm-Mantorp. Jag hade tre passagerare och körde i 90 km/h, eftersom min bil ingick i en kolonn med tunga lastbilar som inte får köras fortare än så.

Vad snålkörningarna hade gemensamt var alltså följande: Stor last, jämn hastighet och få stopp. Körningarna som drog mycket bensin gjordes med liten last, ryckig hastighet och många stopp.

Bilens vikt är alltså av underordnad betydelse för bränsleförbrukningen. Tro därför inte på snacket om att lasta ur verktyg och annat ur bakluckan, eller på råden att köpa småbilar för att spara bränsle. När bilen väl rullar, spelar det inte så stor roll vad den väger. Det kan tilläggas att en kompis har en Cheva pick-up med V8, som han kan pressa ner till 1 l/mil. Att köra en bil med liten motor är alltså också överskattat. I och för sig kan han köra så att den drar 3 l/mil också, men det är en annan sak...

Vad som däremot alstrar virvel i tanken är start och stopp. Därför har jag svårt att förstå mig på våra myndigheter, som å ena sidan talar sig varma för att minska bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp, medan de å andra sidan bygger in riktiga bränsletjuvar i trafikmiljön. Exempel:
  • Fyrvägsstopp. Glädjer ingen utom bilplåtslagarna.
  • Rondeller.
  • Fartgupp.
  • Slentrianmässigt utplacerade 30-gränser.
  • Övergångsställen i stället för gångbroar.


Därför ska jag nu tipsa våra stadsplanerare om metoder att minska bränsleförbrukningen på riktigt:

  • Vältajmade trafiksignaler med grön våg (Örbyleden och Åbyvägen är bra exempel).
  • Eliminering av stoppskyltar.
  • Vägkorsningar i stil med Nybodamotet (s k malteserkors).
  • Trafikseparering.

söndag 19 september 2010

Att inse sina begränsningar

Idag är det som bekant riksdagsval. Det måste jag ju skriva ett inlägg om!

Att vara en bra politiker handlar till stor del om att inse sina begränsningar. Så är det inom många yrken. Därför tänkte jag göra en jämförelse mellan politiken och min egen bransch.

Själv jobbar jag som VVS-ingenjör, världens kanske hippaste och mest glamorösa yrke. Antag att en fastighetsägare vänder sig till mig för att få hjälp med att sänka sina uppvärmningskostnader. Denna inledande undersökning kostar honom, låt säga, 10000 kr. Det visar sig att hans fastighet värms med direktverkande el. Huset är dessutom dåligt isolerat.

I detta läge skulle jag kunna råda kunden att installera en värmepump och byta ut elradiatorerna mot ett vattenburet system. Värmepumpen skulle dock visa sig vara ett komplext system med många delar som kan gå sönder, förutom att det skulle vara en dyr investering som inte skulle betala sig förrän om flera år. Dessutom bedömer jag att det befintliga systemet har en återstående livslängd på tjugo år. Om jag får projektera ett system med värmepump kan jag debitera kunden med, säg, 100000 kr. En mer kostnadseffektiv investering vore att tilläggsisolera huset. Men den typen av arbeten projekterar inte jag, så då skulle mitt arvode begränsa sig till de 10000 kronorna.

Om jag råder kunden att installera en värmepump, har jag då gjort ett bra jobb? Jag anser inte det. Det är i det läget mer fackmannamässigt att inse VVS-teknikens begränsningar och nöja sig med de 10000 kronorna.

På samma sätt är det med politiken. Inom svensk politik finns en tradition av att se staten som en "gyllene hammare" som kan lösa alla upptänkliga problem. Denna tankefigur har främst odlats av Vänsterpartiet och socialdemokratin, men är även vanligt förekommande inom Alliansen.

Vissa enskilda politiker utgör dock undantaget från denna regel. Ett exempel är Johan Hedin, som står på sjätte plats på Centerpartiets riksdagslista i Stockholm. På Magasinet Neos blogg lyckas han övertyga mig om att ge honom ett personkryss.

Vem sade att personvalskampanjer inte lönar sig?

fredag 17 september 2010

Världen är bara en dammtuss under mina fötter

I ett av Finanskvinnans mycket läsvärda blogginlägg skriver hon om metoder för att hantera besvikelser. Men ett av råden är helt fel!

Rådet är: "Träna absolut inte, utan gör annat istället."

Det håller jag inte med om. Speciellt under min tonårstid, när jag tränade mer än idag, var det en favoritmetod för att hantera besvikelser. Det spelade ingen roll om orsaken var misslyckade matteprov, tråkiga franskalektioner, sviken kärlek eller korkade personer i min omgivning - det funkade jämt!

Och motionsformen spelade mindre roll. Troligen funkar inte "träning" i stil med pilates (ni vet, när man sitter på en kinafotboll och ser ansträngd ut, som om man försöker värpa ett stort ägg), men riktig träning gav alltid resultat. Som löpning. Eller karate, där uppvärmningspassen är rätt hårda. Ännu bättre är cykling, men då pratar vi inte finåka, utan 30-40 km/h genom Västerås gator. Då kände jag mig som Maverick i Top Gun när han kör MC ikapp med en startande F-14 Tomcat i den här videon:



Låten är förstås medvetet vald. En favoritlåt (Mighty Wings med Cheap trick) från en av mina favoritfilmer. Precis den sinnesstämningen uppnår man genom att ge järnet och bara glömma besvikelsen.

"With just a little luck
A little cold blue steel
I cut the night like a razor blade
Till I feel the way I want to feel"

Och efter ett tag känner man sig så.

tisdag 14 september 2010

Fixa feta vaxet med mikrofiber

I veckan som gick fick jag en impuls att tvätta bilen. För hand.

Sagt och gjort. Efter omsorgsfull spolning, schamponering och spolning igen for jag hem och började torka av bilen. Till detta använde jag ett sämskskinn (på grund av oss fåfänga bilägare är sämsken troligen utrotningshotad, för jag har aldrig sett den annat än i skinnform), vilket får bort mycket vatten, men inte allt. Tyvärr räckte inte den uppenbarligen fuktiga kvällsluften heller till. Därför var bilen lätt fuktig när det var dags att lägga på vax.

Fukten i kombination med mörkret (det skymmer tidigt i september, vilket gjorde det svårt att se vad jag höll på med - rent kemiskt fungerar bilvax även i mörker) gjorde att bilen snart var täckt med en vit, flammig vaxbeläggning. Lite som om den fått mjäll, tyckte en arbetskamrat. Jag är böjd att hålla med honom.

Så vad göra? Över en öl med en polare nämnde jag fadäsen samt min plan att följande dag ånyo tvätta bilen och lägga på ett nytt lager vax. I torr luft. Och dagsljus. Varvid han tipsade mig om att istället putsa upp den med en mikrofiberduk.

Om än något skeptisk testade jag det senare alternativet, och resultatet blev utmärkt. Blankt och fint. Vaxet stannade även kvar på bilen, på så vis att en regnskur avsätter höga, fina droppar. Vattnet flyter inte ut till en tunn hinna, som det gör på en dåligt vaxad bil.

Så mikrofiberdukar funkar i dylika lägen. Kanske inte för en utställningsbil, men för en bruksbil är det i särklass det snabbaste sättet att åtgärda en halvrisig vaxning.

torsdag 9 september 2010

Ohly ser rött

Foliehatten Cornucopia tipsar om klippet där Lars Ohly surnar till:



I vanliga fall är jag den siste att försvara Vänsterpartiet och dess sympatisörer. Det är ett parti som inte gillar bilar eller kärnkraft och som har en mycket flexibel syn på äganderätten. Dessutom är de feminister. Det jag möjligen kan gilla hos partiet är deras skepsis mot EU. Och så är de paradoxalt nog liberala i vissa frågor, men mest i oviktiga symbolfrågor.

Men i det här fallet har Ohly mina fulla sympatier. Efter två minuters lugnt argumenterande med journalisten, som beter sig som en ouppfostrad fjortis med allvarlig vaxpropp och inlärningssvårigheter (han hör eller förstår uppenbarligen inte att han ska vända sig till V:s partisekreterare) muttrar han något om "jävla respektlöst".

Man må tycka att Ohly är dåligt medietränad. Dock tror jag att gemene man hade tappat behärskningen långt tidigare och lämnat journalisten med en saftig tandläkarräkning.

Redan på mellanstadiet lärde jag mig att den gåpåiga stilen inte fungerar, utom i syfte att provocera. Men det kanske var det som var meningen?