Parkeringspolitik - när det bästa blir det godas fiende

Tre politiker skriver i en debattartikel på DN om att parkeringsnormen borde avskaffas. Den bakomliggande tanken är att minskat bilåkande är bra för miljön, och att folk i mindre utsträckning kör bil om tillgången på p-platser är mindre.

Resonemanget kan måhända te sig giltigt, men jag tänkte ett steg till. Det kan mycket väl bli så att bilismen tvärtom ökar.

Varför då? Jo, antag att innerstadslägenhetsspekulanten Ivar bor i en förort (alternativ 1) och kör bil till jobbet. Ivar letar efter en lägenhet i centrala Stockholm. Den lägenhet han tittar på (alternativ 2) har inget garage. Däremot ligger den mycket centralt, så Ivar kan cykla eller ta T-banan till sitt jobb. Men Ivar gillar sin BMW och vill ha en plats att ställa den på. ("Men vad ska Ivar då med en bil till, han kan väl lika gärna åka kommunalt om han bor så centralt?" invänder du kanske då. Mitt svar är att det ska du skita i; det är Ivars ensak, inte din.) Så eftersom parkeringsmöjligheterna är obefintliga går Ivar besviken från visningen av en lägenhet som han annars gärna skulle ha köpt. Men nu bor han hellre kvar i sin förortslägenhet.

Om det då hade funnits en lägenhet inne i stan med garage (alternativ 3) hade Ivar kunnat köpa den istället, behållit BMW:n och cyklat till jobbet. Då hade han kört mer bil än i alternativ 2, men avsevärt mindre än i alternativ 1.

Vad är sensmoralen av detta? Jo, att politiska beslut ofta medför komplexare följder än den som fattar dem tror. Och att det är väldigt lätt att det bästa blir det godas fiende.

Ny luftfilterburk med PCV

Ett av den gångna vinterns mekprojekt var att förse Mustangen med ny luftfilterburk. Den gamla luftrenaren av typ Edelbrock Ram-Flo kan beskådas här.

Det fanns två anledningar till att jag bytte luftfilter. Den ena var att motorn tidigare saknade PCV (sluten vevhusventilation) och den andra att jag ville ha en snyggare luftfilterburk med mycket krom på.

Varför ska man då ha sluten vevhusventilation? Jo:

• Bilbesiktningen kräver sluten vevhusventilation från och med 1969 års modell.
• Man slipper vevhusgaser som kladdar ner i motorrummet och inte är bra att andas in.
• Oljan (och därmed motorn) mår bättre och håller längre.

Nackdelen kan vara att vevhusventilationen snor en hästkraft eller två, men såna har jag ju gott om. Dessutom blir det ett par slangar extra under huven, något som en del kan tycka förstör motorns cleana look. Inte så farligt enligt mig.

Följande delar inhandlades - jag köpte grejorna på Åbergs VTC Parts i Högdalen, men det är standardprylar som finns där USA-bildelar säljs:

• En kromad luftfilterburk av "kakburksmodell" med 14" diameter.
• Ett kromat oljelock med slangnippel.
• Ett vinkelstycke av plast, även detta med slangnippel.
• En PCV-ventil.
• Två gummipackningar.
• Två slangar med 3/8" respektive 5/8" diameter.

Alla delarna är av fabrikatet CP Automotive, utom PCV-ventilen som kommer från Motorcraft.

Därefter borrade jag tre hål i luftfilterburken för att kunna fästa vinkelstycket - ett för att luften ska kunna komma igenom och två för fästskruvarna. Här är en varning på sin plats. Man vill inte att en mutter ska lossna och sugas in i förgasaren med motorras som följd. Därför använde jag låsmuttrar till detta skruvförband. Sedan trädde jag den grövre slangen på vinkelstycket och drog den till oljelocket, som jag satte i vänster ventilkåpa med en gummipackning emellan:

Tidigare satt det en breather där, alltså ett litet filter fyllt med stålull, som dreglade oljekladd på den fina aluminiumkåpan. I höger ventilkåpa satte jag den andra gummipackningen och PCV-ventilen. Därifrån drog jag den klenare slangen till en vacuumanslutning på förgasaren:

Så nu sugs vevhusgaserna ut genom PCV-ventilen och förbränns i motorn. Frisk luft tas från luftrenaren och dras in genom oljelocket. (Varför har man inte bara ett litet filter på oljelocket? Jo, för då vore inte systemet helt slutet. När man inte har något vacuum att tala om, dvs vid fullgas, är det meningen att vevhusgaserna ska tryckas in i luftrenaren.)

Jag blev mycket nöjd. Installationen blev snyggare, oljan blir renare, och eftersom 14" är en vanlig diameter på luftfilter kan man använda andra filter än det som följde med burken, t ex tvättbara "evighetsfilter". Och visst känns det väl som om bilen går lite fortare med ett kromat filterhus?

Ha en grym sommar!

Tydligen är jag för ung. Jag trodde nämligen att "Cruel Summer" var en låt av Ace of Base. Och jodå - de har spelat in en version av låten, men det är en cover från 1998. Det här är originalet med Bananarama från 1983:



Och nog är det väl receptet på en - i modern bemärkelse - grym sommar? Sol, charmtroll i snickarbyxor och bensin för tre kronor litern - då är den varma årstiden perfekt!

Förstärkt humor

Två transistorer åt potatismos. En blev MOSFET.

Biltidningar - Sverige kontra USA

Peter Larsson skriver ett intressant inlägg om överetableringen inom svensk motorpress. Själv har jag som läsglad USA-bilsentusiast reflekterat en del - inte specifikt över mängden tidskrifter - utan snarare över kvaliteten på utbudet.

Tidningarna med störst upplaga - svenssonbiltidningar som Teknikens Värld och Vi Bilägare - nämner jag bara kortfattat. De skriver sällan om amerikanare, och när de gör det blir inte resultatet särskilt intressant.

En tidning som är bättre är Bilsport. Även om en stor del av det redaktionella materialet behandlar BMW, ombyggda Volvo och diverse plastraketer kan det stå en hel del intressant om amerikanare, speciellt i systertidningen Bilsport Classic.

Två tidningar som inte motsvarade mina förväntningar (nu var det länge sedan jag läste dem, så de kan ha förbättrats) är Power och Wheels, tidningar med fokus på amerikanska bilar. Och just på grund av detta fokus är det allvarlig kritik, speciellt med tanke på vilken konkurrens de har från andra sidan Atlanten.

Bläddrar jag igenom en typisk svensk USA-bilstidning hittar jag i regel följande:

• Ett cruisingreportage från [fyll i valfri håla] en vacker sommarkväll. Säkert kul för de närmast sörjande, men för vem annars, egentligen?



• Ett reportage om den fina Pontiac Firebird -67 som Conny Jönsson i Knäckebröhult har renoverat. Hade kunnat vara intressant om artikeln gått mer på djupet, men artikeln intresserar nog just nu främst Conny Jönsson.



• Del X av Y i serien om tidningens projektbil. Now we're talking! Men även dessa artiklar tenderar tyvärr att bara skrapa på ytan.



• En köpguide med information om en viss bilmodell. Köpguiden kan vara intressant för den som tänker köpa bilen, och informationen allmänbildande för andra, men en potentiell spekulant vet redan mer om Cadillac -59 än vad som står i artikeln.

I 90-talets början, innan jag ens hade körkort och långt innan jag köpte någon amerikanare, läste jag ofta Power och Wheels. Men jag tröttnade snabbt, av ovannämnda skäl.

Mitt stadsbibliotek hade dessutom något bättre. Bland de inbundna tidskrifterna hittade jag flera årgångar av Hot Rod Magazine! Och några av Västerås jänkebilsentusiaster prenumererade tydligen på Car Craft och Mopar Action, eftersom jag brukade köpa dem begagnade på antikvariat för en spottstyver.

I dessa amerikanska tidningar fanns:

• Artiklar om hur olika delar av bilen fungerade (t ex tändning eller förgasare).



• Läsarfrågor av teknisk natur, som besvarades av redaktionen.



• "How to"-guider (till exempel om lackering).



• I märkesspecifika tidningar fanns ofta reportage om bilar i orört originalskick, som guide för renoverare.



• Engelska. Ett språk som jag snabbt kom att behärska allt bättre.

Det verkar alltså som om svenska biltidningar skulle kunna ha ett och annat att lära av amerikanska. Paradoxalt nog känns de äldsta svenska motortidningar som jag har i min ägo (Colorod, 1976) nästan proffsigast - speciellt med tanke på att den seriösa USA-bilshobbyn i Sverige inte är så mycket äldre än så.

Den ultimata drömbilen: 2012 års vinnare!

Bloggtävlingen Den ultimata drömbilen kom av sig lite grann. Men nu har jag, helt utan det gängse utslagningsförfarandet, fått fram en delsegrare!

Begränsar jag mig till nya bilar är valet avgjort. Vinnaren är... (trumvirvel)... Chevrolet Camaro! Den har två värdiga medtävlare: Dodge Challenger och Ford Mustang. Många läsare höjer kanske på ögonbrynen åt att jag, en Mustangägare, väljer Camaron - men så får det bli. Någon särskilt stark märkeslojalitet har jag inte - och de flesta Mustangfantaster skulle säkert hellre välja en Chevrolet Camaro framför exempelvis en Ford Focus.

De tre konkurrenterna är alla fullblod i muskelbilshänseende, så Camaron vinner trofén på sin snygga design. Om man föredrar cabrioleten eller coupéversionen är en smaksak. Själv tycker jag att coupén ser lite råare ut, speciellt i svart som 2010:an på bilden ovan. Även inredningsdesignen är väldigt genomarbetad. Chevrolet har plockat de designmässiga godbitarna från varje modellgeneration, med tonvikt på 1969 års modell. Det här är ett rejält steg uppåt från den tvålliknande Generation IV (1993-2002), som utseendemässigt misslyckades med att sticka ut.

Chevrolet har ytterligare en prestandamodell: Corvetten. Den har en (1) hästkraft mer än Camaron, det är sant. Men den saknar baksäte och är inte lika snygg. Dessutom tycker jag att bilar ska vara gjorda av plåt och inte plast.

Som grädde på moset är Camaron tämligen prisvärd. Grundpriset anges till 377000 kr. Det är mycket pengar, men man får inte mycket Volvo eller BMW för den slanten. Och den går att köpa "direkt i kartongen" i Sverige - det krävs ingen privatimport eller krånglig ombyggnad.

Därför gratulerar jag Chevrolet Camaro till vandringspokalen "Den ultimata drömbilen" samt till modellens 45-årsjubileum!

Svart är det nya svarta

En passande video till mitt kommande stylingprojekt: Att lacka grillen på Mustangen svart!

För närvarande är grillen, liksom större delen av bilen, lackerad i en rödorange kulör (RAL 2002). Men jag tycker att det blir lite mycket orange i fronten, varför grillen ska få en sidenmattsvart färg. Original är grillen svart och lyktsargarna kromade, men jag tänkte i ett första skede lacka även dem svarta. Det finns tillräckligt mycket ljusa fält som kontrasterar - själva lyktglasen, parkeringsljusen med sina kromsargar och, inte minst, det kromade Mustangemblemet som på så sätt kommer att framhävas bättre. Svart matchar dessutom vinyltaket, mitten av motorhuven och bakstammen. Samt backspeglarna - men dem funderar jag å andra sidan på att lacka orange!

Här är en av mina estetiska principer: Aldrig mer än två färger på en bil (ja, och så krom förstås, men om bilen saknar krom är det ingen ursäkt för att lägga på en tredje färg)!

Synpunkter på färgval samt lackeringstips mottages med tacksamhet i bloggens kommentarsfält.

Jag flytt' int'!

Jag luftade ju tidigare mina planer på att slå ner mina bopålar i Stockholms innerstad. Men det blir inte av!

Det är nämligen viktigare för mig att ha nära till fritidsintressena än nära till jobbet. Om jag skulle bo vid Fridhemsplan, skulle det innebära ungefär en halvtimmes restid till mitt mekargarage. Eftersom jag inte skulle kunna ha någon bruksbil om jag bodde i stan, hade ju den resan behövt företas med tunnelbana. Något säger mig att det inte skulle bli lika mycket mekat då.

Att bo i en förort längst ut på T-banelinjen är vid närmare eftertanke optimalt. Jag handlade härom veckan tre 7/16"-maskinskruvar på Sifverts skruv. När jag nämnde det för min garagekompis som är inflyttad från Dalarna, sade han att jo, det är ju sånt som faktiskt är fördelen med att bo i Stockholm. Och visst har han rätt i det. Bor man en bit ut kan man äta kakan och ha den kvar - man slipper innerstans skyhöga hyror, trångboddhet och garagebrist, men har samtidigt tillgång till, exempelvis, Sifverts skruv.

För övrigt funderar jag på att byta bruksbil, till något jag definitivt inte skulle ha plats för i city - en Chevrolet K-5 Blazer! Jag säger som Peter Larsson: En sån är ju coolare än hela Stockholms innerstad!

Mellanstadiedialog

Regelgenomgång i basket.

Gympafröken:
"Vad händer när bollen går i väggen?"

Jag:
"Den studsar tillbaka."

Sport har aldrig riktigt varit min grej. Men fysik är kul.