Skivsamling top-down

Jag tillhör den krympande skara som fortfarande köper skivor. Inte särskilt ofta, men det händer.

Senast jag utökade min skivsamling var i helgen. I samband med att jag köpte en CD i födelsedagspresent åt en kompis, slog jag till på R. E. M.:s samlingsalbum In Time för facila 84 kr.

Det fick mig att fundera över attityden till Greatest Hits-album. Smakelitens attityd, alltså; inte vanligt fôlks.

Attityden - om man läser trendängsliga musikspalter - är nämligen fördömande. En god vän till mig berättade för ett tag sedan att han hade köpt Bruce Springsteens album Greatest Hits, och tillade lite urskuldande "säkert en sån pöbelskiva du inte tar i med tång" - han ser mig som en riktig connaisseur i det avseendet, eftersom The Boss har varit min favorit sedan jag var 16.

Tvärtom. Greatest Hits är en utmärkt skiva. Om man inte äger några Springsteen-plattor bör man absolut börja med den. Och då är ändå inte Springsteen en artist som släpper ojämna plattor. (Skräckexemplet där måste vara Ghost in the Machine av The Police. Jag köpte den eftersom den innehöll en bra låt - Every Little Thing she Does is Magic - men resten av vaxet visade sig vara rena skräpet. Se upp för den.)

För en skivsamling bör naturligtvis byggas upp top-down. Man börjar inte med obskyra japanpressar om det är en artist som man tycker är lite halvbra, utan går från det generella till det specifika. R. E. M. är för mig ett sådant band, som jag alltid har gillat men aldrig köpt några skivor av.

Jag inledde inte mitt Springsteen-samlande med Greatest Hits, helt enkelt därför att den inte var utgiven då. Men jag hade gärna gjort det. Med facit i hand skulle jag nog sedan ha fortsatt med Born to run, The River, Darkness on the Edge of Town - och sedan allt annat.