En höstdag 1994 cyklade jag genom ett regnigt Västerås. Trots att jag var genomvåt in på bara kroppen småvisslade jag. Jag var nämligen nybliven innehavare av ett körkort.
På den tiden var det enklare än idag att ta körkort. Det enda som krävdes var en enklare hälsoundersökning och ett lämplighetsintyg, och sedan kunde man börja övningsköra med vem som helst som haft körkort de senaste fem åren och var över 25 år. Teoretiskt kunde man klara sig med utgifter kring tusenlappen, även om det brukade bli dyrare än så.
2001 skulle jag vara handledare åt en kompis som övningskörde. Jag märkte att rutinerna hade förändrats, på så sätt att jag som lärare också måste ha ett intyg som i och för sig var gratis.
När jag talar med äldre bekanta som har barn i körkortstagaråldern förstår jag att det är ännu krångligare idag. Nu måste handledaren och eleven gå en kurs, och bilen som används vid körkortsprovet måste vara utrustad med dubbelkommando.
I diskussioner med motorintresserade kompisar är den allmänna meningen att man ska ta körkortsbehörigheter så fort man kan, eftersom det tenderar att bli krångligare och dyrare med tiden. Men hur kommer det sig?
I den allmänna debatten framhävs givetvis trafiksäkerhetsskäl, något som till viss del kan stämma. Men jag ställer mig tvivlande till att särskilt många allvarliga olyckor inträffar under privat övningskörning.
Vad det främst handlar om tror jag är ett s. k. militärindustriellt komplex. Ni vet, generalerna vill ha häftigare kanoner, medan försvarsindustrin vill tjäna pengar - och eftersom det är skattebetalarna som står för notan är ingendera parten intresserad av att hålla nere kostnaderna.
På samma sätt tenderar vederbörande myndighet (när jag tog körkort var det Vägverket) att vilja expandera sin byråkrati. Trafikskolorna vill maximera sina intäkter och ser gärna att folk tar körkort hos dem istället för att övningsköra privat.
Till detta kommer ett intressekoncentrationsproblem. Regleringarna är inte så dyra för den enskilde medborgaren som tar körkort, men mycket lönsamma för en bransch vars intäktsbas är just övningskörning. Bilskolorna är alltså betydligt mer motiverade att lobba för regleringarna, än vad gemene man är av att få bort dem. Förenklade uppkörningsregler är en typisk marginalfråga, och inget som man vinner riksdagsval med.
Det finns fler samhällsfrågor där det här mönstret går igen (ett aktuellt exempel är den s. k. IPRED-lagen) - men hur kommer man till rätta med situationen?
Egentligen kan jag inte klandra vare sig byråkraterna eller bilskolebranschen. Att byråkratier har en inneboende växtkraft är i det närmaste en samhällsvetenskaplig naturlag. Och privata företag vill givetvis tjäna pengar - det är faktiskt deras uppgift.
Vad som däremot skulle kunna fungera vore något slags konstitutionell spärr som hindrade politik och myndighetsutövning från att styras av särintressen. Men jag vet inte hur en sådan lag skulle vara utformad.
Nåväl, den där novemberdagen på 90-talet satte jag mig bakom ratten i min första bil. Det var en malagaröd Audi 80 från 1978, som hade tillhört min farfar. Den hade sollucka och lade en bullermatta över minst ett kvarter. Jag lärde mig att byta olja och luftfilter och laga rost. Den skjutsade punkare, filosofer, synthare och studenter genom hela Västmanland. Tills jag flyttade till Stockholm för att plugga och sålde Audin till en kompis.
Men nu är den röda bilen skrotad, och farfar är också borta. Vissa saker var helt enkelt bättre förr.
På den tiden var det enklare än idag att ta körkort. Det enda som krävdes var en enklare hälsoundersökning och ett lämplighetsintyg, och sedan kunde man börja övningsköra med vem som helst som haft körkort de senaste fem åren och var över 25 år. Teoretiskt kunde man klara sig med utgifter kring tusenlappen, även om det brukade bli dyrare än så.
2001 skulle jag vara handledare åt en kompis som övningskörde. Jag märkte att rutinerna hade förändrats, på så sätt att jag som lärare också måste ha ett intyg som i och för sig var gratis.
När jag talar med äldre bekanta som har barn i körkortstagaråldern förstår jag att det är ännu krångligare idag. Nu måste handledaren och eleven gå en kurs, och bilen som används vid körkortsprovet måste vara utrustad med dubbelkommando.
I diskussioner med motorintresserade kompisar är den allmänna meningen att man ska ta körkortsbehörigheter så fort man kan, eftersom det tenderar att bli krångligare och dyrare med tiden. Men hur kommer det sig?
I den allmänna debatten framhävs givetvis trafiksäkerhetsskäl, något som till viss del kan stämma. Men jag ställer mig tvivlande till att särskilt många allvarliga olyckor inträffar under privat övningskörning.
Vad det främst handlar om tror jag är ett s. k. militärindustriellt komplex. Ni vet, generalerna vill ha häftigare kanoner, medan försvarsindustrin vill tjäna pengar - och eftersom det är skattebetalarna som står för notan är ingendera parten intresserad av att hålla nere kostnaderna.
På samma sätt tenderar vederbörande myndighet (när jag tog körkort var det Vägverket) att vilja expandera sin byråkrati. Trafikskolorna vill maximera sina intäkter och ser gärna att folk tar körkort hos dem istället för att övningsköra privat.
Till detta kommer ett intressekoncentrationsproblem. Regleringarna är inte så dyra för den enskilde medborgaren som tar körkort, men mycket lönsamma för en bransch vars intäktsbas är just övningskörning. Bilskolorna är alltså betydligt mer motiverade att lobba för regleringarna, än vad gemene man är av att få bort dem. Förenklade uppkörningsregler är en typisk marginalfråga, och inget som man vinner riksdagsval med.
Det finns fler samhällsfrågor där det här mönstret går igen (ett aktuellt exempel är den s. k. IPRED-lagen) - men hur kommer man till rätta med situationen?
Egentligen kan jag inte klandra vare sig byråkraterna eller bilskolebranschen. Att byråkratier har en inneboende växtkraft är i det närmaste en samhällsvetenskaplig naturlag. Och privata företag vill givetvis tjäna pengar - det är faktiskt deras uppgift.
Vad som däremot skulle kunna fungera vore något slags konstitutionell spärr som hindrade politik och myndighetsutövning från att styras av särintressen. Men jag vet inte hur en sådan lag skulle vara utformad.
Nåväl, den där novemberdagen på 90-talet satte jag mig bakom ratten i min första bil. Det var en malagaröd Audi 80 från 1978, som hade tillhört min farfar. Den hade sollucka och lade en bullermatta över minst ett kvarter. Jag lärde mig att byta olja och luftfilter och laga rost. Den skjutsade punkare, filosofer, synthare och studenter genom hela Västmanland. Tills jag flyttade till Stockholm för att plugga och sålde Audin till en kompis.
Men nu är den röda bilen skrotad, och farfar är också borta. Vissa saker var helt enkelt bättre förr.
Foto: Carl Johan Hall
1 kommentar:
Jag kom på en lösning:
Ännu mer byråkrati vid införandet av nya lagar och regler och avskaffande av dito vid borttaganden.
Folkomröstning brukar funka bra om man vill få nej, vill man vara helt säker ska bara de som drabbas tillfrågas.
Skicka en kommentar