Våren är här! Detta har jag givetvis firat med att ta fram
Mustangen. Så hur känns den? Flipp eller flopp?
Först som sist måste nämnas: Det här är ingen ny bil. Den saknar förstås moderna finesser som krockkuddar, GPS, antisladdsystem... den har faktiskt inte ens radio! Men det var ingen överraskning.
En annan sak som man däremot bör hålla i minnet är detta: Det här är ingen originalbil. Mustangen har haft över 20 olika ägare sedan den rullade ut genom fabriksportarna i Dearborn, Michigan en vårdag 1973, och i likhet med de flesta äldre amerikanare är mycket ändrat.
Från början var nog det här en ganska seg glidarbil med tvåportsförgasare, klent avgassystem och originalväxellåda. Den har den mindre V8:an på 302 cui. Med fyrportare och headers känns
motorn ganska rapp, en känsla som förstärks av de ganska hårda växlingarna (C4-lådan har shiftkit).
Hjulupphängningen är av traditionell typ - stel axel med bladfjädrar bak och dubbla A-armar fram - och tack vare att många bussningar nyligen är bytta är vägegenskaperna riktigt bra. Markfrigången är mycket låg, troligen beroende på att framvagnen är sänkt en bit i kombination med ett grovt avgassystem. Styrservot känns välbehövligt på en bil i den här storleken.
Innerutrymmena är små. Inte bara baksätet är litet - benutrymmet för föraren är på gränsen till för kort för undertecknads 189 cm. Sikten är bra med anmärkningen att backspegeln sitter irriterande nära vindrutans mitt (en konsekvens av att bilen är så låg). Även bakåt ser man ganska bra, eftersom den här bilen är en Hardtop - i Sportsroof- och Mach I-modellerna lär bakåtsikten vara så gott som obefintlig på grund av den nästan helt plana bakrutan.
Instrumenteringen... funkar. Någotsånär. Instrumentbelysningen är mycket svag, och det lär vara ett vanligt problem på den här bilmodellen. En bock i kanten blir det även för frånvaron av visarinstrument. Endast hastighetsmätare och bensinmätare finns originalmonterade, men varken oljetrycksmätare, temperaturmätare (!) eller ampèremätare finns, utan är ersatt av varningslampor. Bilen har dock en eftermonterad varvräknare. Jag har för mig att Chevrolet Camaro från samma tid har mer ändamålsenlig instrumentering?
Apropå instrumentering... en charmig detalj: När man slår på helljuset (med fotomkopplare, vanligt på amerikanare) tänds en indikatorlampa. Men den är inte blå med en stiliserad strålkastare. Den är ett lysande rött Mustangemblem! Only in America!
Bränsleförbrukning? Jag har inte kollat, och det är nog bäst så. Men den vill ha 98 oktan med blyersättning i alla fall.
Sammanfattningsvis kan sägas att Mustangen är en bil som känns ganska helgjuten och hyfsat modern för sin tid, utan tillkrånglade lösningar. Den är billig att äga tack vare låg försäkring och skattefrihet. De riktigt starka grenarna är design, image och total "bilupplevelse". För när man trycker gasen i botten och V8:an mullrar till vid trafikljusen, då glömmer man småfelen.
