Ekonomiskt oberoende - vad innebär det?

Ibland läser man på ekonomibloggar (jag orkar inte länka - de är i regel rätt ointressanta, och de länkar aldrig tillbaka till min blogg) om s k ekonomiskt oberoende. Det är något som många ekonomibloggare verkar vilja uppnå. Det är att inte behöva förvärvsarbeta, utan ha kapitalinkomster som man klarar sig på. Jag minns särskilt en blogg av en kille som höll sig tills han var på jobbet för att spara på toapapper, för att på så sätt kunna köpa värdepapper. Hans mål var att spara ihop en miljon.

Men när är man ekonomiskt oberoende? Antag att man behöver 10 000 kr rent i månaden. Då har man råd med hyra på 5000 och att lägga ca 150 kr/dag på annat. Man har förstås inte råd med någon bil och måste laga mat själv, ett riktigt tråkliv om man frågar mig. Men var och en sin egen lyckas smed. Man slipper ju stiga upp när väckarklockan ringer. Eller slipper man det?

En miljon kronor är, under förutsättning att man har ett jobb, ingen svårighet att jobba ihop på ett decennium för den sparsamme med lite karaktär och insikt i aktiemarknader. Men hur stor procentuell avkastning måste en miljon ge för att man ska kunna ha 10 000 kr till sin hyrestvåa i Rågsved, falukorv med makaroner och röda Level?

Den måste alltså avkasta 120 000 kr om året. Hundratjugotusen delat på en miljon blir tolv procent, tänker du. Så rätt du tänkt, fast det blev fel. För det första är kapitalinkomstskatten i Sverige 30 %. Alltså krävs en bruttoavkastning på 171 429 kr per år. Det ger en procentuell avkastning om 17 %. För det andra har Riksbanken ett inflationsmål på 2 %. Därför krävs en bruttoavkastning på 19 %. Var hittar man då det sparkontot?

Det gör man inte. I alla fall inte vad jag vet. När jag sparade till en bil låg sparräntan som bäst på ca 4 %. Aktier då?

En titt i dagens Dagens Industri avslöjar att det stora bolag (för närvarande Tele2 B) som ger bäst direktavkastning landar på 11,2 %. Cirka 5 procent verkar vanligare för industriföretag som Volvo och Electrolux. Det kanske man kan räkna med. Men inga 19 %.

Vad innebär det här då? Jo, för att kunna inkassera 10 lax per månad med 5 % utdelning krävs ett aktiekapital på 3 428 580 kr. Det är betydligt jobbigare än att få ihop en miljon. Men det går säkert; det är väl bäst att börja med korven och lågprisciggen på ett tidigt stadium så att man vänjer sig.

Begreppet "miljonär" har alltså kraftigt devalverats och har inte samma guldglans som det en gång i tiden säkert hade. Man får en halv tvåa på Kungsholmen för de pengarna. Eller en ny Corvette och ett par hundra tusen över.

Men, invänder någon, med en aktiv kapitalförvaltning går det väl att uppnå den 19-procentiga avkastningen?

Kanske det. Jag måste erkänna att jag faktiskt aldrig har försökt. Det enda som intresserar mig med pengar är nämligen vad man kan köpa för dem. Och då är det dessutom inte passiva inkomster. Nej, det är det inte! Om du hade en bil med manuell växellåda där växelspaken var ersatt av en knappsats, skulle du då påstå att den hade automatlåda? Nej, för även om den fysiska ansträngningen är mindre än att dra i en spak, måste du fortfarande utföra tankearbetet och trycka på knapparna. Så vad är egentligen skillnaden mellan 8 timmar om dagen på ett vanligt jobb och 8 timmars flyttande av aktier på en datorskärm? Ingen, framför allt med tanke på att många av dagens arbeten går ut på att flytta saker på en skärm. Själv flyttar jag på avloppsrör och ventilationskanaler, till exempel.

Så inkomster från aktier och andra värdepapper är inget att förlita sig på som huvudsaklig inkomst - men de är ett utmärkt sätt att sätta guldkant på tillvaron.

Stora planer!

Nu har jag fått en idé på hjärnan. Ordentligt. Jag ska flytta!

För närvarande bor jag i Hagsätra en bit söder om stan. Men jag har alltid velat bo i innerstan. Problemet med att bo i stan kan för min del delas upp i två delar:

1. Det är dyrt.


2. Det är svårt att ha bil.

Ettan är svår, men inte oöverstigligt svår. Tvåan har hittills varit värre. För närvarande har jag två bilar. En är en föga upphetsande Volvo som jag huvudsakligen använder till att åka till jobbet med. Flyttar jag till stan gör jag mig helt sonika av med den, köper en superflashig hoj och cyklar till jobbet, åtminstone på sommaren. Bilproblem 2a, och en del av problem 1, löst. En bruksbil kostar ju en del att äga.

Mustangen då? Den säljer jag inte (utom möjligen för att köpa en annan amerikanare). Men nu är det så vist ordnat att jag har tillgång till en garageplats som inte står och faller med att jag bor där jag bor. Bilproblem 2b löst. Men hade jag inte lyckats kombinera koncepten "ha schysst amerikansk bil" med "bo i innerstan", hade jag inte ens övervägt att flytta. Bilen är viktigare. Det är det jag alltid har velat - bo i innerstan och ha en Mustang eller Camaro, men ingen "vanlig" bil.

Så nu är det bara att välja lägenhet! Läget är rätt spikat - det blir längs blå linjen på Kungsholmen, troligen nära Fridhemsplan. Jag jobbar nämligen längs den T-banelinjen (i Solna), och om jag inte kan åka kommunalt utan byte och med max några hundra meter till tunnelbanan kör jag bil till jobbet, punkt.

Storleksmässigt siktar jag in mig på en etta. Nu bor jag i en tvåa, men det känns onödigt stort. Den behöver inte ha balkong - jag föredrar nästan att den inte har det - men får gärna ha fransk balkong. Inget kök, pentry räcker. Jag äter ändå ute nästan jämt, äter bara frukost hemma på helgerna. Tro't eller ej, men större delen av mina köksskåp står tomma!

Nu väntar jag följaktligen spänt på att bostadsmarknaden ska krascha. Eftersom den bostadsrätt jag har nu är billigare än den som jag tänker köpa, tjänar jag på sjunkande bostadspriser.

Det här ska bli spännande!