Nu har jag kommit på vägen till det som alla i hemlighet drömmer om: Lättförtjänta pengar utan stor kapitalinsats!
Det enda som behövs är ett garage, ett fälgkors, en domkraft, en T-shirt och två skyltar. Skylten på garagets framsida lyder:
DÄCKSKIFTE 100:-
Och på baksidan sitter skylten med budskapet:
ÄR DU SNABBAST PÅ ATT SKIFTA DÄCK? TÄVLA OCH VINN EN T-SHIRT!
fredag 27 november 2009
söndag 4 oktober 2009
Vardagsrum: The Sunday Makeover
Under en längre tid har jag haft ett riktigt ormbo i ett hörn av vardagsrummet. Så här såg det ut: 
Nu undrar ni förstås hur den flotta stereomöbeln med spotlights är byggd. Men ni får fortsätta undra, för det tänker jag berätta i en senare bloggpost!
Och så här kan det givetvis inte se ut. Spindeln i nätet är ett kabel-TV-modem för bredband och telefoni. Det har fyra anslutningar; insignal, strömförsörjning (med batterieliminator), telefonsladd och nätverkskabel.
Jag hade även en trasig CD-spelare i förrådet. Efter att ha slaktat och tagit ur detta kadaver återstod en svart plåtlåda. Den visade sig vara precis lagom stor för att rymma modemet och dess kabelhärvor. Dessutom hade den ett par lagom stora hål, som sladdarna kunde dras genom:
Från dammsamlande sladdsallad till preussisk ordning på en halvtimme! Nu hade jag dessutom frigjort ett utrymme på 55x55 cm - precis lagom för att jag skulle kunna flytta dit mitt soffbord. Det är ett bord av Ikeas modell Lack, och egentligen i minsta laget för sin tidigare uppgift. Men det är precis lagom stort för en skivspelare:
(Titta, vilka fina Matchboxbilar där på högtalaren! Hade du också såna när du var grabb? Ja, tänkte väl det.) Vad som gör det här DJ-båset extra schysst är lådan under bordet. Det är en ölback av den riktigt gamla typen i trä. Tack till mina föräldrar som inte pantade den i 70-talets gryning! Det går i och för sig bra med den halvgamla 25-backen i plast också, men den är inte lika snygg. Backen har jag försett med fyra möbelhjul som en kompis hade liggande (Tack, Jenny!), och den fria höjden under bordet räcker precis för att backen ska gå att rulla in - full med LP-skivor!
Och nu är det bara att lägga på ett fett vax och sjunka ned i favoritfåtöljen med en stadig grogg på bordet... nejvisstnej. Bordet står ju under skivspelaren. Det fick bli en tur till Ikea. Lack-bordet finns även i en större variant på 90x55 cm (hmm, nu börjar jag förstå varför Ingvar Kamprad är så rik) som precis rymdes i bakluckan och är lagom stort som soffbord. Jag blev rätt nöjd:
Nu undrar ni förstås hur den flotta stereomöbeln med spotlights är byggd. Men ni får fortsätta undra, för det tänker jag berätta i en senare bloggpost!
tisdag 22 september 2009
Hipp, hipp, hurra!
Imorgon tänker jag
- dra på mig t-shirten från Ullevi -03
- leta fram min jeansjacka med tygmärken från Goodyear och Chevron
- käka hamburgare och dricka Coca-Cola
- låtsas att min Volvo är en Chevrolet
- bara lyssna på musik av Bruce Springsteen
...för då fyller The Boss 60 år! Stort GRATTIS och tack för all rock 'n' roll!
söndag 6 september 2009
lördag 5 september 2009
Varför vissa saker var bättre förr
En höstdag 1994 cyklade jag genom ett regnigt Västerås. Trots att jag var genomvåt in på bara kroppen småvisslade jag. Jag var nämligen nybliven innehavare av ett körkort.
På den tiden var det enklare än idag att ta körkort. Det enda som krävdes var en enklare hälsoundersökning och ett lämplighetsintyg, och sedan kunde man börja övningsköra med vem som helst som haft körkort de senaste fem åren och var över 25 år. Teoretiskt kunde man klara sig med utgifter kring tusenlappen, även om det brukade bli dyrare än så.
2001 skulle jag vara handledare åt en kompis som övningskörde. Jag märkte att rutinerna hade förändrats, på så sätt att jag som lärare också måste ha ett intyg som i och för sig var gratis.
När jag talar med äldre bekanta som har barn i körkortstagaråldern förstår jag att det är ännu krångligare idag. Nu måste handledaren och eleven gå en kurs, och bilen som används vid körkortsprovet måste vara utrustad med dubbelkommando.
I diskussioner med motorintresserade kompisar är den allmänna meningen att man ska ta körkortsbehörigheter så fort man kan, eftersom det tenderar att bli krångligare och dyrare med tiden. Men hur kommer det sig?
I den allmänna debatten framhävs givetvis trafiksäkerhetsskäl, något som till viss del kan stämma. Men jag ställer mig tvivlande till att särskilt många allvarliga olyckor inträffar under privat övningskörning.
Vad det främst handlar om tror jag är ett s. k. militärindustriellt komplex. Ni vet, generalerna vill ha häftigare kanoner, medan försvarsindustrin vill tjäna pengar - och eftersom det är skattebetalarna som står för notan är ingendera parten intresserad av att hålla nere kostnaderna.
På samma sätt tenderar vederbörande myndighet (när jag tog körkort var det Vägverket) att vilja expandera sin byråkrati. Trafikskolorna vill maximera sina intäkter och ser gärna att folk tar körkort hos dem istället för att övningsköra privat.
Till detta kommer ett intressekoncentrationsproblem. Regleringarna är inte så dyra för den enskilde medborgaren som tar körkort, men mycket lönsamma för en bransch vars intäktsbas är just övningskörning. Bilskolorna är alltså betydligt mer motiverade att lobba för regleringarna, än vad gemene man är av att få bort dem. Förenklade uppkörningsregler är en typisk marginalfråga, och inget som man vinner riksdagsval med.
Det finns fler samhällsfrågor där det här mönstret går igen (ett aktuellt exempel är den s. k. IPRED-lagen) - men hur kommer man till rätta med situationen?
Egentligen kan jag inte klandra vare sig byråkraterna eller bilskolebranschen. Att byråkratier har en inneboende växtkraft är i det närmaste en samhällsvetenskaplig naturlag. Och privata företag vill givetvis tjäna pengar - det är faktiskt deras uppgift.
Vad som däremot skulle kunna fungera vore något slags konstitutionell spärr som hindrade politik och myndighetsutövning från att styras av särintressen. Men jag vet inte hur en sådan lag skulle vara utformad.
Nåväl, den där novemberdagen på 90-talet satte jag mig bakom ratten i min första bil. Det var en malagaröd Audi 80 från 1978, som hade tillhört min farfar. Den hade sollucka och lade en bullermatta över minst ett kvarter. Jag lärde mig att byta olja och luftfilter och laga rost. Den skjutsade punkare, filosofer, synthare och studenter genom hela Västmanland. Tills jag flyttade till Stockholm för att plugga och sålde Audin till en kompis.
Men nu är den röda bilen skrotad, och farfar är också borta. Vissa saker var helt enkelt bättre förr.
På den tiden var det enklare än idag att ta körkort. Det enda som krävdes var en enklare hälsoundersökning och ett lämplighetsintyg, och sedan kunde man börja övningsköra med vem som helst som haft körkort de senaste fem åren och var över 25 år. Teoretiskt kunde man klara sig med utgifter kring tusenlappen, även om det brukade bli dyrare än så.
2001 skulle jag vara handledare åt en kompis som övningskörde. Jag märkte att rutinerna hade förändrats, på så sätt att jag som lärare också måste ha ett intyg som i och för sig var gratis.
När jag talar med äldre bekanta som har barn i körkortstagaråldern förstår jag att det är ännu krångligare idag. Nu måste handledaren och eleven gå en kurs, och bilen som används vid körkortsprovet måste vara utrustad med dubbelkommando.
I diskussioner med motorintresserade kompisar är den allmänna meningen att man ska ta körkortsbehörigheter så fort man kan, eftersom det tenderar att bli krångligare och dyrare med tiden. Men hur kommer det sig?
I den allmänna debatten framhävs givetvis trafiksäkerhetsskäl, något som till viss del kan stämma. Men jag ställer mig tvivlande till att särskilt många allvarliga olyckor inträffar under privat övningskörning.
Vad det främst handlar om tror jag är ett s. k. militärindustriellt komplex. Ni vet, generalerna vill ha häftigare kanoner, medan försvarsindustrin vill tjäna pengar - och eftersom det är skattebetalarna som står för notan är ingendera parten intresserad av att hålla nere kostnaderna.
På samma sätt tenderar vederbörande myndighet (när jag tog körkort var det Vägverket) att vilja expandera sin byråkrati. Trafikskolorna vill maximera sina intäkter och ser gärna att folk tar körkort hos dem istället för att övningsköra privat.
Till detta kommer ett intressekoncentrationsproblem. Regleringarna är inte så dyra för den enskilde medborgaren som tar körkort, men mycket lönsamma för en bransch vars intäktsbas är just övningskörning. Bilskolorna är alltså betydligt mer motiverade att lobba för regleringarna, än vad gemene man är av att få bort dem. Förenklade uppkörningsregler är en typisk marginalfråga, och inget som man vinner riksdagsval med.
Det finns fler samhällsfrågor där det här mönstret går igen (ett aktuellt exempel är den s. k. IPRED-lagen) - men hur kommer man till rätta med situationen?
Egentligen kan jag inte klandra vare sig byråkraterna eller bilskolebranschen. Att byråkratier har en inneboende växtkraft är i det närmaste en samhällsvetenskaplig naturlag. Och privata företag vill givetvis tjäna pengar - det är faktiskt deras uppgift.
Vad som däremot skulle kunna fungera vore något slags konstitutionell spärr som hindrade politik och myndighetsutövning från att styras av särintressen. Men jag vet inte hur en sådan lag skulle vara utformad.
Nåväl, den där novemberdagen på 90-talet satte jag mig bakom ratten i min första bil. Det var en malagaröd Audi 80 från 1978, som hade tillhört min farfar. Den hade sollucka och lade en bullermatta över minst ett kvarter. Jag lärde mig att byta olja och luftfilter och laga rost. Den skjutsade punkare, filosofer, synthare och studenter genom hela Västmanland. Tills jag flyttade till Stockholm för att plugga och sålde Audin till en kompis.
Men nu är den röda bilen skrotad, och farfar är också borta. Vissa saker var helt enkelt bättre förr.
Foto: Carl Johan Hall
torsdag 3 september 2009
Det sluttande planet
Jahaja. Nu ska det tydligen införas trängselskatter på Essingeleden också. Hittills har Essingeleden varit en skattefri korridor genom trängselskattezonen.
Det uttalade syftet med beskattningen är att finansiera den s k Förbifart Stockholm - precis som att bensinskatten en gång infördes för att finansiera vägar. Gissa vad? Bensinskatten är inte öronmärkt längre, om den ens någonsin har varit det.
Det här har jag haft på känn ända sedan "försöket" med trängselskatter (och efterföljande folkomröstning) genomfördes för några år sedan. Empirin visar nämligen att det räcker med att bjuda staten på ett finger för att den snabbt ska glufsa i sig hela handen - åtminstone när det gäller skatter. Och det behöver man inte ha någon examen i nationalekonomi eller statsvetenskap för att begripa. Sunt bondförnuft räcker.
Många trodde säkert att nuvarande tullgräns skulle bestå. Det trodde inte jag. Vi får nog se biltullar inte bara på Essingeleden, utan även i ytterstaden.
Men skyll inte på mig, för jag röstade nej!
Det uttalade syftet med beskattningen är att finansiera den s k Förbifart Stockholm - precis som att bensinskatten en gång infördes för att finansiera vägar. Gissa vad? Bensinskatten är inte öronmärkt längre, om den ens någonsin har varit det.
Det här har jag haft på känn ända sedan "försöket" med trängselskatter (och efterföljande folkomröstning) genomfördes för några år sedan. Empirin visar nämligen att det räcker med att bjuda staten på ett finger för att den snabbt ska glufsa i sig hela handen - åtminstone när det gäller skatter. Och det behöver man inte ha någon examen i nationalekonomi eller statsvetenskap för att begripa. Sunt bondförnuft räcker.
Många trodde säkert att nuvarande tullgräns skulle bestå. Det trodde inte jag. Vi får nog se biltullar inte bara på Essingeleden, utan även i ytterstaden.
Men skyll inte på mig, för jag röstade nej!
fredag 14 augusti 2009
Confessions of an Ancient Pirate
Under vårens och sommarens debatter kring Piratpartiets framgångar var det en bloggkommentar (minns ej var) som jag började fundera kring. Kommentatorn ansåg att många av PP:s sympatisörer var "ungdomar som ville låtsas att de hade en ekonomi" och därför laddade ned musik som de inte hade råd med. Eller nåt i den stilen.
Resonemanget är intressant. Jag roade mig ikväll med att räkna hur många av mina skivor som jag hade köpt under min gymnasietid. Det visade sig vara cirka 20 stycken, varav drygt hälften fullängdsalbum och resten singlar och EP-skivor.
När jag gick på gymnasiet var vinylskivor ungefär lika vanliga som CD. MP3-spelare fanns inte, och inte heller inspelningsbara CD-skivor. Men nog piratkopierade vi musik redan då. Det fanns ju kassettband! Att kopiera en skiva till band tog lika lång tid som att spela upp skivan. Kassettdäcken gick varma hos mig och mina kompisar, och jag fick riktigt bra snits på att texta finstilta låttitlar på kassettfodralen. Det var något av en konst att optimera längden på banden; en del skivor gick att trycka in på ena sidan av ett 90-minutersband, medan andra måste splittas upp till båda sidorna av ett 60-minutersband.
Nu inser jag att det här börjar låta som när min morfar berättade om fotogenlampor och T-Fordar. Ni skulle bara höra om C64-datorerna. Förresten använde man kassettband till dem också...
Nåväl, vad jag tänkte komma till var att tonåringar inte köpte så många skivor på 90-talet heller. Därför att - tja, vi hade ju inte heller någon ekonomi att tala om.
Just därför tror jag inte att gymnasieelevers piratkopiering är någon större förlust för skivbolagen. Det är nämligen ett bortfall av inkomster som inte finns. Tvärtom kan den på sikt vara en vinst, eftersom ett musikintresse som byggs upp i unga år tenderar att finnas kvar.
Min mamma hade många bra skivor, som jag förstås också bandade. En höstdag 1991 hittade jag "The River" i hennes skivsamling. Det vaxet lade grunden för ett tungt beroende.
Men idag kom jag på att jag ju faktiskt har råd att köpa originalskivan, och körde förbi Rocks i Farsta. Plus att ett 18 år gammalt kassettband låter rätt grötigt.
Så jag får tacka Bruce Springsteen så mycket för lånet! Nu ska jag lyssna på min nya CD med "The River".
Resonemanget är intressant. Jag roade mig ikväll med att räkna hur många av mina skivor som jag hade köpt under min gymnasietid. Det visade sig vara cirka 20 stycken, varav drygt hälften fullängdsalbum och resten singlar och EP-skivor.
När jag gick på gymnasiet var vinylskivor ungefär lika vanliga som CD. MP3-spelare fanns inte, och inte heller inspelningsbara CD-skivor. Men nog piratkopierade vi musik redan då. Det fanns ju kassettband! Att kopiera en skiva till band tog lika lång tid som att spela upp skivan. Kassettdäcken gick varma hos mig och mina kompisar, och jag fick riktigt bra snits på att texta finstilta låttitlar på kassettfodralen. Det var något av en konst att optimera längden på banden; en del skivor gick att trycka in på ena sidan av ett 90-minutersband, medan andra måste splittas upp till båda sidorna av ett 60-minutersband.
Nu inser jag att det här börjar låta som när min morfar berättade om fotogenlampor och T-Fordar. Ni skulle bara höra om C64-datorerna. Förresten använde man kassettband till dem också...
Nåväl, vad jag tänkte komma till var att tonåringar inte köpte så många skivor på 90-talet heller. Därför att - tja, vi hade ju inte heller någon ekonomi att tala om.
Just därför tror jag inte att gymnasieelevers piratkopiering är någon större förlust för skivbolagen. Det är nämligen ett bortfall av inkomster som inte finns. Tvärtom kan den på sikt vara en vinst, eftersom ett musikintresse som byggs upp i unga år tenderar att finnas kvar.
Min mamma hade många bra skivor, som jag förstås också bandade. En höstdag 1991 hittade jag "The River" i hennes skivsamling. Det vaxet lade grunden för ett tungt beroende.
Men idag kom jag på att jag ju faktiskt har råd att köpa originalskivan, och körde förbi Rocks i Farsta. Plus att ett 18 år gammalt kassettband låter rätt grötigt.
Så jag får tacka Bruce Springsteen så mycket för lånet! Nu ska jag lyssna på min nya CD med "The River".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
