Confessions of an Ancient Pirate

Under vårens och sommarens debatter kring Piratpartiets framgångar var det en bloggkommentar (minns ej var) som jag började fundera kring. Kommentatorn ansåg att många av PP:s sympatisörer var "ungdomar som ville låtsas att de hade en ekonomi" och därför laddade ned musik som de inte hade råd med. Eller nåt i den stilen.

Resonemanget är intressant. Jag roade mig ikväll med att räkna hur många av mina skivor som jag hade köpt under min gymnasietid. Det visade sig vara cirka 20 stycken, varav drygt hälften fullängdsalbum och resten singlar och EP-skivor.

När jag gick på gymnasiet var vinylskivor ungefär lika vanliga som CD. MP3-spelare fanns inte, och inte heller inspelningsbara CD-skivor. Men nog piratkopierade vi musik redan då. Det fanns ju kassettband! Att kopiera en skiva till band tog lika lång tid som att spela upp skivan. Kassettdäcken gick varma hos mig och mina kompisar, och jag fick riktigt bra snits på att texta finstilta låttitlar på kassettfodralen. Det var något av en konst att optimera längden på banden; en del skivor gick att trycka in på ena sidan av ett 90-minutersband, medan andra måste splittas upp till båda sidorna av ett 60-minutersband.

Nu inser jag att det här börjar låta som när min morfar berättade om fotogenlampor och T-Fordar. Ni skulle bara höra om C64-datorerna. Förresten använde man kassettband till dem också...

Nåväl, vad jag tänkte komma till var att tonåringar inte köpte så många skivor på 90-talet heller. Därför att - tja, vi hade ju inte heller någon ekonomi att tala om.

Just därför tror jag inte att gymnasieelevers piratkopiering är någon större förlust för skivbolagen. Det är nämligen ett bortfall av inkomster som inte finns. Tvärtom kan den på sikt vara en vinst, eftersom ett musikintresse som byggs upp i unga år tenderar att finnas kvar.

Min mamma hade många bra skivor, som jag förstås också bandade. En höstdag 1991 hittade jag "The River" i hennes skivsamling. Det vaxet lade grunden för ett tungt beroende.

Men idag kom jag på att jag ju faktiskt har råd att köpa originalskivan, och körde förbi Rocks i Farsta. Plus att ett 18 år gammalt kassettband låter rätt grötigt.

Så jag får tacka Bruce Springsteen så mycket för lånet! Nu ska jag lyssna på min nya CD med "The River".

Muuu!

HAX tipsar om STIM:s ansträngningar att få företag att betala för att anställda lyssnar på musik på jobbet. Till STIM alltså, inte till sina anställda.

Detta påminner mig om en tidningsartikel för några år sedan. Då fanns det bara monofona - till skillnad från dagens polyfona - ringsignaler till mobiltelefoner. Antingen kunde man (mot avgift) ladda ned truddelutten från Internet, eller också kunde man programmera telefonen genom att knappa in noter (gratis men pilligt och arbetsamt). Och artikeln försökte göra det till ett reellt problem att upphovsmannen inte fick någon royalty om man knappade in melodin själv.

Min nuvarande SMS-signal är ett råmande. Den är en inspelning av en leksak som säger "mu" när man vänder på den. Ni vet, en sån där burk med en bild av en ko på.

Signalens immaterialrättsliga läge är något oklart. Tillhör rättigheterna muburkens konstruktör? Eller ska eventuellt royalty tillfalla artisten, det vill säga snubben som vände på burken?

Ögonblicksbild

Solen skiner och det är närmare trettio grader varmt. En orange Cheva mullrar förbi mitt kontorsfönster. Om ett par timmar är det helg.

Helgen som gick

Nu tror ni förstås att jag tänker skriva om EP-valet. Men det tänker jag inte göra. Det finns det andra som gör bättre än jag.

Istället tänkte jag skriva om mina helgaktiviteter. Jag var nämligen på Bug Run i helgen! Det är en träff för folkvagnsentusiaster som årligen äger rum på Mantorp. Nu äger jag ingen VW - jag har lite för långa ben för att riktigt trivas i en bubbla - utan ställde upp som funktionär, vilket bland annat gick ut på att vifta med varningsflaggor under bantävlingarna. Dessutom pratades det en del i kommunikationsradio och åts en massa god skräpmat. Kort sagt en mycket lyckad helg.

Morgonmutmat

När jag steg av pendeln i Sundbyberg imorse sträcktes vänligt en korg med gröna äpplen fram mot mig. Jag tog ett äpple och fann att det var försett med en dekal med Socialdemokraternas logotyp.
Nu har jag redan röstat i EP-valet (men inte på Socialdemokraterna, kanske bör tilläggas), så detta övertalningsförsök var fruktlöst. Haha, såg ni, fruktlöst, vad roligt!
Men det fick mig att fundera över sossarnas partisymbol. Tidigare hade de en stiliserad ros, som såg ut att komma från någon papperkasse från en blomsteraffär (på Domus, kanske). Sedermera byttes den ut mot nuvarande logga, som antagligen också föreställer en ros, men som jag alltid har tyck ser ut som en blandning av en björn och en papegoja.
Och kanske är det inte så dumt som det låter. Svensk politik i ett nötskal - björnen får väl sägas stå för trygghet, politikers och myndigheters vanligaste löfte och argument. Fast det blir mest ett upprepande av tomma floskler.

Sjunde budet

Till alla moppepojkar kring Pilottorget i Skarpnäck kan jag tipsa om Biltemas snygga ventilhattar i aluminium (art. nr. 33-4306) till det facila priset av 24:90 kr. Lagligt, till skillnad från att plocka dem från min bil. Bättre för hälsan än att sno dem från raggarbilar.

"Tio små moppepojkar skulle sno ventilhattar, en fick en domkraft i pallet, så var de bara nio" - fritt efter Dr Alban

Sherlock Halls misstanke om det s k mopedistspåret grundar sig på det faktum att endast två ventilhattar försvann.

Freudianskt i Fruängen

Sanna Rayman skriver som vanligt bra, denna gång om vår gynekologiska vokabulär.
Detta får mig osökt att tänka på en biltur genom Fruängen förra söndagen. Min passagerare upplyste mig med viss munterhet om att Peab bygger kvarteret Muffen (som enligt reklamskylten uppförs i sex etapper).
Nu syftar nog kvartersnamnet på en sådan handvärmare som fina damer hade förr i tiden, eftersom intilliggande kvarter heter saker i stil med Damhatten, Handväskan och dylika accessoarer. Men det belyser ändå hur språkliga associationer förändras över tiden.