Carl Johan Hall

Mellanstadiedialog

2012-02-02T15:01:00.002+01:00

Regelgenomgång i basket.

Gympafröken:
"Vad händer när bollen går i väggen?"

Jag:
"Den studsar tillbaka."

Sport har aldrig riktigt varit min grej. Men fysik är kul.

Ekonomiskt oberoende - vad innebär det?

2011-12-15T16:56:00.002+01:00

Ibland läser man på ekonomibloggar (jag orkar inte länka - de är i regel rätt ointressanta, och de länkar aldrig tillbaka till min blogg) om s k ekonomiskt oberoende. Det är något som många ekonomibloggare verkar vilja uppnå. Det är att inte behöva förvärvsarbeta, utan ha kapitalinkomster som man klarar sig på. Jag minns särskilt en blogg av en kille som höll sig tills han var på jobbet för att spara på toapapper, för att på så sätt kunna köpa värdepapper. Hans mål var att spara ihop en miljon.

Men när är man ekonomiskt oberoende? Antag att man behöver 10 000 kr rent i månaden. Då har man råd med hyra på 5000 och att lägga ca 150 kr/dag på annat. Man har förstås inte råd med någon bil och måste laga mat själv, ett riktigt tråkliv om man frågar mig. Men var och en sin egen lyckas smed. Man slipper ju stiga upp när väckarklockan ringer. Eller slipper man det?

En miljon kronor är, under förutsättning att man har ett jobb, ingen svårighet att jobba ihop på ett decennium för den sparsamme med lite karaktär och insikt i aktiemarknader. Men hur stor procentuell avkastning måste en miljon ge för att man ska kunna ha 10 000 kr till sin hyrestvåa i Rågsved, falukorv med makaroner och röda Level?

Den måste alltså avkasta 120 000 kr om året. Hundratjugotusen delat på en miljon blir tolv procent, tänker du. Så rätt du tänkt, fast det blev fel. För det första är kapitalinkomstskatten i Sverige 30 %. Alltså krävs en bruttoavkastning på 171 429 kr per år. Det ger en procentuell avkastning om 17 %. För det andra har Riksbanken ett inflationsmål på 2 %. Därför krävs en bruttoavkastning på 19 %. Var hittar man då det sparkontot?

Det gör man inte. I alla fall inte vad jag vet. När jag sparade till en bil låg sparräntan som bäst på ca 4 %. Aktier då?

En titt i dagens Dagens Industri avslöjar att det stora bolag (för närvarande Tele2 B) som ger bäst direktavkastning landar på 11,2 %. Cirka 5 procent verkar vanligare för industriföretag som Volvo och Electrolux. Det kanske man kan räkna med. Men inga 19 %.

Vad innebär det här då? Jo, för att kunna inkassera 10 lax per månad med 5 % utdelning krävs ett aktiekapital på 3 428 580 kr. Det är betydligt jobbigare än att få ihop en miljon. Men det går säkert; det är väl bäst att börja med korven och lågprisciggen på ett tidigt stadium så att man vänjer sig.

Begreppet "miljonär" har alltså kraftigt devalverats och har inte samma guldglans som det en gång i tiden säkert hade. Man får en halv tvåa på Kungsholmen för de pengarna. Eller en ny Corvette och ett par hundra tusen över.

Men, invänder någon, med en aktiv kapitalförvaltning går det väl att uppnå den 19-procentiga avkastningen?

Kanske det. Jag måste erkänna att jag faktiskt aldrig har försökt. Det enda som intresserar mig med pengar är nämligen vad man kan köpa för dem. Och då är det dessutom inte passiva inkomster. Nej, det är det inte! Om du hade en bil med manuell växellåda där växelspaken var ersatt av en knappsats, skulle du då påstå att den hade automatlåda? Nej, för även om den fysiska ansträngningen är mindre än att dra i en spak, måste du fortfarande utföra tankearbetet och trycka på knapparna. Så vad är egentligen skillnaden mellan 8 timmar om dagen på ett vanligt jobb och 8 timmars flyttande av aktier på en datorskärm? Ingen, framför allt med tanke på att många av dagens arbeten går ut på att flytta saker på en skärm. Själv flyttar jag på avloppsrör och ventilationskanaler, till exempel.

Så inkomster från aktier och andra värdepapper är inget att förlita sig på som huvudsaklig inkomst - men de är ett utmärkt sätt att sätta guldkant på tillvaron.

Stora planer!

2011-12-06T12:15:00.002+01:00

Nu har jag fått en idé på hjärnan. Ordentligt. Jag ska flytta!

För närvarande bor jag i Hagsätra en bit söder om stan. Men jag har alltid velat bo i innerstan. Problemet med att bo i stan kan för min del delas upp i två delar:

Det är dyrt.

Det är svårt att ha bil.

Ettan är svår, men inte oöverstigligt svår. Tvåan har hittills varit värre. För närvarande har jag två bilar. En är en föga upphetsande Volvo som jag huvudsakligen använder till att åka till jobbet med. Flyttar jag till stan gör jag mig helt sonika av med den, köper en superflashig hoj och cyklar till jobbet, åtminstone på sommaren. Bilproblem 2a, och en del av problem 1, löst. En bruksbil kostar ju en del att äga.

Mustangen då? Den säljer jag inte (utom möjligen för att köpa en annan amerikanare). Men nu är det så vist ordnat att jag har tillgång till en garageplats som inte står och faller med att jag bor där jag bor. Bilproblem 2b löst. Men hade jag inte lyckats kombinera koncepten "ha schysst amerikansk bil" med "bo i innerstan", hade jag inte ens övervägt att flytta. Bilen är viktigare. Det är det jag alltid har velat - bo i innerstan och ha en Mustang eller Camaro, men ingen "vanlig" bil.

Så nu är det bara att välja lägenhet! Läget är rätt spikat - det blir längs blå linjen på Kungsholmen, troligen nära Fridhemsplan. Jag jobbar nämligen längs den T-banelinjen (i Solna), och om jag inte kan åka kommunalt utan byte och med max några hundra meter till tunnelbanan kör jag bil till jobbet, punkt.

Storleksmässigt siktar jag in mig på en etta. Nu bor jag i en tvåa, men det känns onödigt stort. Den behöver inte ha balkong - jag föredrar nästan att den inte har det - men får gärna ha fransk balkong. Inget kök, pentry räcker. Jag äter ändå ute nästan jämt, äter bara frukost hemma på helgerna. Tro't eller ej, men större delen av mina köksskåp står tomma!

Nu väntar jag följaktligen spänt på att bostadsmarknaden ska krascha. Eftersom den bostadsrätt jag har nu är billigare än den som jag tänker köpa, tjänar jag på sjunkande bostadspriser.

Det här ska bli spännande!

Tidsmaskinen

2011-11-17T10:05:00.002+01:00

Här hittade jag en artikel om en extremt fin Mustang -73. Den är något så ovanligt som en nästan orörd originalbil! Dessutom i ett utförande som är mycket snarlikt det som min bil en gång levererades i. Nu tänker jag inte återställa min bil till originalskick, men det är kul att se hur den en gång såg ut.

En val löser mord

2011-11-10T12:08:00.002+01:00

Videon till Kentlåten Mannen i den vita hatten som jag postade i förra inlägget var tydligen inte en originalvideo utan ett välgjort hopklipp av andra videos, bland annat den här:

Den här låten - FF - är intressant såtillvida att den innehåller en av den svenska musikens vanligaste felhörningar. Många tror att andrastämman sjunger "En val löser mord", men så är inte fallet. Versen som i själva verket sjungs är "Tellement loin de ce monde", vilket på franska betyder "Så fjärran från den här världen". Misstolkningen är dock inte så förvånande, eftersom Kents texter i regel är ganska kryptiska.

And now to something completely different. I butiker råkar jag ofta ut för irritationsmomentet att vända magnetremsan åt fel håll i kortläsaren när jag ska dra mitt kreditkort. Idag frågade jag mig: Varför har inte korten helt enkelt en magnetremsa på varje sida?

Nu är plastkortet en väldigt standardiserad teknikplattform, så det är nog fel ände att börja i. Däremot borde det vara en enkel match att utveckla en kortläsare med dubbla läshuvuden, så att det inte spelar någon roll åt vilket håll kunden vänder kortet.

I och med att kortterminaler med chipläsare alltmer tränger ut magnetläsare kommer innovationen att förlora sin aktualitet, så jag ämnar inte ila till Patentverket med min idé. Men om du läser detta och bestämmer dig för att börja tillverka en kortläsare med dubbla läshuvuden, förväntar jag mig så klart 50 % av vinsten!

Giganterna från Eskilstuna

2011-10-31T17:44:00.004+01:00

Outhärdligt vackert och sorgligt:

En liten customidé

2011-10-25T12:29:00.002+02:00

Ibland har jag lekt med tanken att customisera en Volvo 240. Nu har ju dygnet bara 24 timmar, så jag tror inte att idén kommer att förverkligas. Men så här ser den ut:

Jag skulle köpa den absolut fulaste och tråkigaste årsmodellen av Volvo 242, det vill säga 1979 eller -80. Den billigaste DL-modellen. Här har bloggen Biltrafik en presentation av sagda årsmodeller. Mitt val av tvådörrarskarossen är dock en "kompromiss med fulheten" - den är i grunden snyggare än fyradörrars- eller kombikarossen. Jag skulle slanta upp lite extra så att jag fick en välvårdad, rostfri och gubbkörd lågmilare. Nästan en bil i nyskick, för att ha en bra grund. I någon av det årets tråkiga färger gråblå, chokladbrun eller beige.

Sedan skulle jag börja fotodokumentera min ombyggnad. Den skulle bestå i måttlig trimning av motorn, tillsammans med grundlig estetisk upputsning av alla synliga komponenter. Jag skulle lacka om bilen, kanske i metallicblått eller Candy Apple Red. Exteriört skulle jag byta de fula kvadratiska lyktorna mot amerikagrillen med fyra rektangulära strålkastare. Jag skulle även byta de smala bakljusen mot de sena, breda bakljusen. Bilen skulle få tuffa men tidstypiska aluminiumfälgar, kanske Volvos turbofälgar. Interiören skulle jag uppgradera med diverse GT-instrument, sportratt o dyl.

Som sagt tror jag inte att jag kommer att genomföra det här projektet, men det vore kul!

Vetenskap kontra forskning

2011-10-07T16:38:00.006+02:00

Isaac Newton (1642-1727).

Målning av Godfrey Kneller.

Dagligen hör och läser man ju mer eller mindre kloka påståenden. Ibland motsäger dock två uttalanden varandra - men vilket tror man då på? Jag har kommit på att jag själv graderar dem efter följande kriterier, från mer till mindre trovärdigt:

Egna empiriska erfarenheter.

Solida orsakssamband. Vetenskap, om man så vill.

"Forskning", "statistik" och dylikt.

Varför denna ordning? Ettan är ju enkel. Om man inte litar på sina sinnens giltighet, kan man lika gärna säga tack och godnatt. Då är ingen bedömning per definition giltig. Men borde inte tvåan slå ettan? Nej, för man kan ha misstolkat orsakssambandet eller använt det utanför dess tillämpningsområde. Att trean är dubiös borde vara en självklarhet, men alla kanske inte har tänkt på varför. Anledningen är att forskning visserligen söker sanningen, men den söker i ännu högre grad anslag. Därför blir resultatet ibland ett beställningsjobb. Och statistik är ett trubbigt och lättmanipulerat vapen. Framför allt kan man inte ur statistiska samband dra några slutsatser om det enskilda fallet.

Varför kom jag in på det här? Jo, jag kom att tänka på ett tidigare inlägg här på bloggen. Där driver jag huvudtesen att man bör hålla konstant hastighet vid bilkörning, om man vill spara bränsle. En läsarkommentar på inlägget gick ut på att sådant som leder till många start och stopp leder till minskad bränsleförbrukning. Kommentaren kom från Ljungbergs blogg. Egentligen länkar jag ogärna till den typen av bloggar, men gör ett undantag så att läsaren ska förstå sammanhanget. Den handlar om "samhällsplanering" (en motbjudande och i realiteten omöjlig företeelse i min mening), och grundar sig dessutom på att den s k AGW-hypotesen är korrekt. Ibland nämns också den s k peak oil-teorin, som är högst dubiös men givetvis alla bilhatares våta dröm.

Mitt ovanstående resonemang förklarar varför jag inte tror på Ljungberg. Han påstår att "Forskningen visar..." att t ex fyrvägsstopp och fartgupp ger lägre bränsleförbrukning. Jag har inte brytt mig om att ta reda på om det finns forskning som påstår motsatsen, utan nöjer mig med att konstatera att forskning är det för mig minst trovärdiga kriteriet av de tre ovannämnda.

Däremot tror jag mer på solida orsakssamband. Vilket tänker jag på då? Jo, att energi mest går åt när man accelererar ett föremål, i det här fallet en bil. Då omvandlas kemisk energi i bränslet till rörelseenergi. Att hålla ett fordon rullande kräver inte så mycket energi (men lite grann pga luftmotstånd m m). När fordonet bromsas omvandlas rörelseenergin till värme. En hybridbil (t ex Toyota Prius) tänjer lite på det sistnämnda i och med att den använder sig av regenerativ bromsning, men det som drar minst energi är även i det fallet att inte stanna alls. Det här orsakssambandet ser jag som tämligen solitt; det grundar sig på Newtons klassiska mekanik och ingår i gymnasiets fysikkurs; det är alltså sedan flera hundra år etablerad vetenskap. Den som lyckas kullkasta dessa samband har med all säkerhet ett nobelpris att se fram emot.

Det första kriteriet är också uppfyllt, i och med att jag själv har observerat lägre bränsleförbrukning vid körning i jämn hastighet än vid många start och stopp.

Vetenskapen-Forskningen 1-0!

Den eviga duellen - Camaro mot Mustang

2011-08-21T22:47:00.004+02:00

Tävlingen Den ultimata drömbilen tar en liten paus, med Porsche 964 RS -92 för närvarande i täten.

Nu vidtar en annan biltävling mellan två modeller och med mig som domare. Det är en tvekamp som har pågått sedan 60-talet.

Vilken bil är bäst - inom respektive årsmodell - av de sportiga jänkarna Chevrolet Camaro och Ford Mustang?

1965 är den första årsmodellen av Ford Mustang. Eftersom Camaron ännu inte har lanserats, vinner Mustangen på walk-over.

1966 saknar Ford Mustang ännu konkurrens, men nu snickras det febrilt i GM:s prototypverkstad.

1967 lanseras Chevrolet Camaro, och Mustangen får hårt motstånd. Så hårt att jag måste utse Camaron till segrare detta debutår. Inte minst på stylingfronten knäcker GM:s pony-car, speciellt med den tuffa RS-fronten. Och Camaron går att få med 396 cui, mot Mustangens 390!

1968 blir en repris på föregående år. Bilarna ser snarlika ut och har ungefär samma prestanda. Camaron har fått en lite renare look i och med att den inte längre har några ventilationsrutor.

1969 blir en tuff match. Bilarna på bilden ovan (nej, titta på bilarna!) är från detta år; Camaron en RS och Mustangen den nya Mach I. (Bilden kommer härifrån.) Båda bilarna har omdesignad kaross - till det bättre - och finns nu i monstruösa prestandautföranden. Efter moget övervägande går vandringspokalen till Mustangen; den ser lite fetare ut och finns i en uppsjö av gatureggade tävlingsversioner. Men det är en hårfin seger mot en värdig motståndare. Det här är nog min favoritårsmodell av såväl Camaro som Mustang.

1970 lanseras generation 2 av Camaron, och det innebär att Mustangens ledning utökas. Mustangen är snyggare, och Camaron får minuspoäng för att cabrioletutförandet inte längre står på menyn. Boss 302 och Boss 429 - föregående års värstingar - finns kvar hos Ford.

1971 vinner Mustangen återigen, men med något knappare marginal än föregående år. Den är lite stor och kantig, men finns fortfarande i högprestandautföranden - 429 Super Cobra Jet och Boss 351.

1972 har hästkraftskriget mattats av. Det blir ett svårt val. Forden finns inte med big block-motor och Chevan inte som cabriolet. Bucklan får gå över till Camaron!

1973 går inte heller Camaron att beställa med big block-motor, så bilarna är prestandamässigt ganska jämnspelta. Mustangen vinner, mycket på grund av snyggare formgivning och tillgång på cabrioletutförande.

1974-81 vinner Camaron. 1974 i det närmaste på walk-over då Mustangen inte ens finns med V8. Utseendemässigt är dessutom Mustangen så på dekis - framför allt efter 1979 - att Camaron tar hem en knockoutseger utan att man ens behöver jämföra prestanda (och Camaron har 350 cui mot Mustangens 302). Det märks att Mustangens generation 2 och 3 är tematiska produkter av det dystra 70-talet, medan Camarons generation 2 är en mer solid 60-talsskapelse.

1982 och framåt tänker jag bara beröra som hastigast, då det inte på samma sätt rör sig om klassiska amerikanare. Men här vinner Camaron på grund av snygg design - under de år den tillverkas! Mustangen gör en uppryckning 2005 (då Camaron visserligen inte tillverkas), men efter Camarons come-back 2010 är kampen tuff, jämn och oavgjord. Historien får avgöra om 2010-talets bästa muskelbil är prydd med en kromad vildhäst eller en guldfärgad bowtie.

Vilken Mustang eller Camaro är din favoritmodell?

Första ronden!

2011-08-19T12:15:00.003+02:00

Nu har FixarFarsan anmält kandidat nummer två - en Porsche 964 RS -92:

Foto: 964rs

Första ronden i tävlingen Den ultimata drömbilen står alltså mellan två sportvagnar, den tyska Porschen och en brittisk Lotus Esprit Turbo -86.

Prestandamässigt vinner Porschen. Lotusen har en fyrcylindrig motor på 2,2 liter, som trots att den är turbomatad inte är i närheten av Porsches boxersexa på 3,6 liter. Den ca 50 hk högre effekten från Stuttgart kommer dessutom från en sugmotor - inget turbofusk här inte! Däremot lär Lotusen, med tanke på dess mittmotor, ha bättre vägegenskaper.

Utseendemässigt blir det svårare. Porschen ser ut som en groda framifrån och en skalbagge bakifrån. Lotusen är något snyggare, trots att det inte ser något vidare ut när "motorhuven" nästan går i ett med vindrutan som på en Toyota Previa. Jag kan först som sist säga att jag sällan tycker att bilar som saknar riktig grill är särskilt snygga.

Ett svårt val. Över huvud taget har jag lite svårt att bli entusiastisk över den här typen av sportbilar. Men det får bli Porschen, trots allt - höga prestanda och genuin kvalitetskänsla framför den något undermotoriserade och kanske lite skramliga Lotusen.

Första kandidaten anmäld!

2011-08-18T17:32:00.003+02:00

Tävlingen om vilken som är den ultimata drömbilen har börjat! Den först anmälda kandidaten är en Lotus Esprit Turbo -86, nominerad av Peter Larsson.

(Foto: Jagvar)

Den ser ut ungefär som ovan, även om bilden föreställer en -87:a. Peter tänkte sig dessutom en metallicfärgad bil med guld-ekerfälgar, något som jag absolut tycker är snyggare än ovanstående. För vem vill ha en silverfärgad bil? Anledningen till att silver har varit så omåttligt populärt på senare år är troligen att smuts inte syns så bra på silver, alltså samma filosofi som ett ankskitsfärgat strandlakan. Och en sportbil har man ju tid att tvätta.

Nu behöver Lotusen en motkandidat!

Den ultimata drömbilen - ny tävling!

2011-08-18T12:22:00.003+02:00

Alla vi motorintresserade har väl en drömbil? Det finns ju till och med en blogg som heter Bildrömmar och drömbilar, och när jag sparade ihop pengar till min Mustang gjorde jag det på ett konto som döptes till just Drömbilen.

Men vilken är den ultimata drömbilen? För att ta reda på detta drar jag nu igång en tävling. Inspirationen kommer från en kille som tog en påse Non-Stop och tryckte två karameller mot varandra. Den som sprack förlorade och blev uppäten. Sedan tryckte han en ny karamell mot vinnaren, åt upp den som sprack osv. Till slut hade han bara kvar påsens starkaste karamell.

Jag tänkte göra på ett snarlikt sätt. Jag jämför två bilar, och den bästa vinner och går vidare till nästa omgång. Till slut har jag fått fram den ultimata drömbilen. Detta bygger på antagandet att jag har vad nationalekonomer kallar för rationella preferenser, dvs att om bil A är bättre än bil B och bil B är bättre än bil C, är bil A bättre än bil C. Regler:

Bilarna ska vara i fabriksutförande, annars blir det för godtyckligt.

För att något så när begränsa floran av deltagare håller jag mig till bilmodell och årsmodell. Specialutföranden inom bilmodellen beaktas inte separat, utan t ex en Dodge Charger och en Dodge Charger R/T räknas som samma bil. Det bästa utförandet gäller då (vilket i just det fallet lär bli R/T:n). Den regeln kan jag tänka mig att tumma på, men det får bli senare.

Jag behöver inte ha kört bilmodellen ifråga.

De egenskaper som främst kommer att beaktas är utseende och prestanda. Ekonomi, innerutrymmen, mugghållarantal o dyl är av underordnat intresse.

Tävlingskandidater föreslås i bloggens kommentarsfält. Får jag inga eller dåliga förslag väljer jag kandidater själv.

Juryns beslut kan inte överklagas.

Jag är juryn.

Nu kör vi!

Trabanter från Trollhättan

2011-06-14T12:25:00.003+02:00

Bilspanaren berättar om hur en Volvo 164 figurerade i ett MacGyver-avsnitt - lätt förklädd till öststatsbil! Det påminner om ett avsnitt jag såg av den gamla TV-serien Mission: Impossible (eller möjligen The Man from U.N.C.L.E., en annan agentserie från 60-talet) där huvudpersonerna var på uppdrag i en stad bakom järnridån. På en gata står två svarta bilar parkerade. Skoda? Wartburg? Nej, det visar sig vara tvåtaktssaabar med svenska nummerskyltar!

Det var ganska fascinerande att se hur den påhittade "öststaten X" gestaltades i sådana TV-serier. Man använde ofta påhittade språk (jag minns en skylt med texten "Fuma prohib", vilket väl får antas betyda "Rökning förbjuden"), och eftersom Östeuropa var helt slutet, fick man använda andra miljöer från Europa som inspelningsplats.

Ensam bilruta söker vindrutespolare

2011-04-19T16:26:00.003+02:00

FixarFarsan skriver om hur han byter trasiga spolarmunstycken. Han konstaterar att den typen av småmek är väldigt kul, något jag är böjd att hålla med om.

Det fick mig att tänka på en förbättring av min Volvo 850 som jag gjorde en gång. Instruktion - och flera andra 850-tips - finns här.

Modifikationen går ut på att man byter spolarmunstyckena mot dem som sitter originalmonterade på Volvo V70/S70/XC70 (1997-2000). Istället för fyra strålar mot vindrutan blir det två duschar av mer finfördelad spolarvätska. Helt klart värt 100 kr och tio minuters jobb.

Det kan i förbigående nämnas att många X70-delar passar "bolt on" eller med mindre modifikationer på Volvo 850. Värt att tänka på - S70:n är mer förfinad men ser mindre sportig ut. Volvos designer tabbade sig lite där. Troligen försökte han få bilen att se ut som en 850 som varit på gymmet. Men det gör den inte. Den ser ut som en 850 som har ätit för mycket. Tips till nästa gång: Kör Cokebottle-tricket, det funkar jämt!

Ford Mustang - ett första intryck

2011-04-13T16:58:00.004+02:00

Våren är här! Detta har jag givetvis firat med att ta fram Mustangen. Så hur känns den? Flipp eller flopp?

Först som sist måste nämnas: Det här är ingen ny bil. Den saknar förstås moderna finesser som krockkuddar, GPS, antisladdsystem... den har faktiskt inte ens radio! Men det var ingen överraskning.

En annan sak som man däremot bör hålla i minnet är detta: Det här är ingen originalbil. Mustangen har haft över 20 olika ägare sedan den rullade ut genom fabriksportarna i Dearborn, Michigan en vårdag 1973, och i likhet med de flesta äldre amerikanare är mycket ändrat.

Från början var nog det här en ganska seg glidarbil med tvåportsförgasare, klent avgassystem och originalväxellåda. Den har den mindre V8:an på 302 cui. Med fyrportare och headers känns motorn ganska rapp, en känsla som förstärks av de ganska hårda växlingarna (C4-lådan har shiftkit).

Hjulupphängningen är av traditionell typ - stel axel med bladfjädrar bak och dubbla A-armar fram - och tack vare att många bussningar nyligen är bytta är vägegenskaperna riktigt bra. Markfrigången är mycket låg, troligen beroende på att framvagnen är sänkt en bit i kombination med ett grovt avgassystem. Styrservot känns välbehövligt på en bil i den här storleken.

Innerutrymmena är små. Inte bara baksätet är litet - benutrymmet för föraren är på gränsen till för kort för undertecknads 189 cm. Sikten är bra med anmärkningen att backspegeln sitter irriterande nära vindrutans mitt (en konsekvens av att bilen är så låg). Även bakåt ser man ganska bra, eftersom den här bilen är en Hardtop - i Sportsroof- och Mach I-modellerna lär bakåtsikten vara så gott som obefintlig på grund av den nästan helt plana bakrutan.

Instrumenteringen... funkar. Någotsånär. Instrumentbelysningen är mycket svag, och det lär vara ett vanligt problem på den här bilmodellen. En bock i kanten blir det även för frånvaron av visarinstrument. Endast hastighetsmätare och bensinmätare finns originalmonterade, men varken oljetrycksmätare, temperaturmätare (!) eller ampèremätare finns, utan är ersatt av varningslampor. Bilen har dock en eftermonterad varvräknare. Jag har för mig att Chevrolet Camaro från samma tid har mer ändamålsenlig instrumentering?

Apropå instrumentering... en charmig detalj: När man slår på helljuset (med fotomkopplare, vanligt på amerikanare) tänds en indikatorlampa. Men den är inte blå med en stiliserad strålkastare. Den är ett lysande rött Mustangemblem! Only in America!

Bränsleförbrukning? Jag har inte kollat, och det är nog bäst så. Men den vill ha 98 oktan med blyersättning i alla fall.

Sammanfattningsvis kan sägas att Mustangen är en bil som känns ganska helgjuten och hyfsat modern för sin tid, utan tillkrånglade lösningar. Den är billig att äga tack vare låg försäkring och skattefrihet. De riktigt starka grenarna är design, image och total "bilupplevelse". För när man trycker gasen i botten och V8:an mullrar till vid trafikljusen, då glömmer man småfelen.

Gnöööh

2011-03-10T09:54:00.002+01:00

Det brukar ju sägas att all publicitet är bra publicitet. Den här nyheten är bra publicitet för konstnären Nadia Plesner och hennes hjälparbete för det svältdrabbade Darfur. Däremot är den sämre publicitet för modeföretaget Louis Vuitton.

En sådan attityd hos storföretag kan ju locka fram en helt ny stämningsvåg. Tänk om Campbells soppor hade stämt Andy Warhol!

Eller negativ produktplacering? Chrysler kunde ju ha försökt stämma producenten av filmen Bullitt för att han lät skurkarna köra en Dodge Charger, medan hjälten (förstås) körde en Ford Mustang. Men det hade varit dumt, för jag tror att biljakten med Chargern (som för övrigt tappade sex navkapslar) bidrog en hel del till försäljningen.

HAX skriver mer om saken, och tipsar dessutom om vilka företag som ingår i samma bolagssfär som Louis Vuitton och som man kan bojkotta om man finner deras beteende småaktigt.

Quick Wash: En kompromiss - men för vem?

2011-02-09T14:01:00.003+01:00

För ett tag sedan testade jag OKQ8:s nya tvättomat Quick Wash. Det är svårt att hitta information om den på nätet - vilket är lite konstigt eftersom de puffar ganska hårt för den på mackarna - men den funkar i korthet så här: Kunden köper en kod i kassan, och får då en viss tid i Gör Det Själv-hallen. Där kan han medelst koden också köpa vax, schampo och avfettning ur en automat. Högtrycksvatten ingår i obegränsad mängd. Underspolning ingår däremot inte (jag såg inga Quick Wash-platser med lyft). Tvättprodukterna levereras ur munstycken med borste på slang, och priset är något lägre än för en automattvätt.

Jodå, bilen blev ren och fin. Men frågan som omedelbart inställer sig är: vilken målgrupp riktar sig egentligen den här produkten till?

Som jag ser det finns fyra bilvårdspersonligheter:

Den stressade biltvättaren. Han vill ha en ren bil, men det ska gå fort. Eftersom han inte kräver superfinish kör han Volvon genom automattvätten.
Snåljåpen. Den begagnade Mazdan tvättas så billigt som möjligt, det vill säga med slang (helst någon annans) och NoName-bilschampo i ekonomiförpackning.
Putsbögen. Han tycker att det är kul med bilvård och tvättar sin Cheva -57 för hand med noga utvalda vaxer och svampar.
Den rike putsbögen. Han gillar puts, men avskyr grovjobbet. Därför lämnar han in sin Porsche på rekondfirma.

Så vem av dessa använder Quick Wash? Det tar för lång tid för ettan, som dessutom vill ha underspolning (bruksbilar körs vintertid). Tvåan är en möjlig kandidat, men tycker att det är för dyrt. Trean skulle inte under några omständigheter begagna sig av borstar som någon annan (vem?) har använt (till vad?), och vill veta vilka bilvårdsprodukter som ingår i behandlingen. Fyran likaså, och han vill inte heller tvätta själv.

Därför tycker jag - som är en stressad biltvättare vad gäller bruksbilen och en putsbög när det kommer till hobbybilen - att Quick Wash är en kompromiss som egentligen inte fyller någon funktion.

Verktygslådan

2011-01-24T12:51:00.003+01:00

På FixarFarsans blogg hittade jag ett inlägg om verktygslådor, med frågan till läsekretsen om hur man lägger upp förvaringen: En eller flera lådor?

Mitt svar är: En verktygslåda! De flesta av mina verktyg förvarar jag i ett skåp där de flesta nog skulle förvänta sig att hitta VHS-kassetter och DVD:er. Det är IKEA:s stadiga skåp av modellen Bestå. Nu hittar jag inte just den modellen i katalogen, så den kanske har utgått, men det är i alla fall ett mycket stadigt plåtskåp som står under min TV. Men i verktygslådan, en traditionell låda i plåt, förvarar jag alltid de nödvändigaste verktygen. Trion polygrip, silvertejp och WD-40 klarar 50 % av alla reparationer, åtminstone enligt Walt Kowalski i kanonfilmen Gran Torino. Hammare, skruvmejsel, skiftnyckel och ett par skyddsglasögon finns också där. Vad som däremot normalt sett inte ligger i verktygslådan är följande:

Ömtåliga precisionsinstrument (skjutmått, multimeter)
Skrymmande verktyg (borrmaskin, gummiklubba)
Vassa verktyg (bågfil)
Smutsiga verktyg (oljekanna)
Verktyg som sällan används (16 mm fast nyckel)

Dessa verktyg ligger nämligen (ska i alla fall ligga) i verktygsskåpet. Det ska inom kort kompletteras med en verktygstavla. Skruv, mutter, plugg o dyl småplock förvarar jag i ett sortimentskåp.

Så inför varje projekt funderar jag på vilka verktyg som kan tänkas behövas och lägger just dessa i verktygslådan. Ska jag hjälpa en kompis att sätta upp tavlor? Plugg, hammare och borrmaskin! Ska jag reparera bruksbilen, en Volvo? Metriska nycklar och torxmejselsats! Meka med Mustangen? Nycklar i tum! Byta olja? Inte glömma oljefiltertången!

Hur förvarar du dina verktyg?

Motorn

2011-01-20T16:53:00.006+01:00

Jag hade ju utlovat fler inlägg om min nyinköpta drömbil, så här kommer ett.

Den mest intressanta delen av en bil är förstås motorn. Mustangen har en V8 på 302 cui, en traditionell gjutjärnsmotor med stötstänger. Den är nyrenoverad, varvid den försågs med högkompressionskolvar. Insug, luftrenare och ventilkåpor är från Edelbrock. Motorn är även utrustad med headers, vilket tillsammans med avgassystemet på 2 1/2 tum borgar för ett solitt muller.

Förgasaren är en Holley 750 och klart överdimensionerad. Vid 6500 rpm räcker det nämligen med 568 cfm för en motor på 302 cui. Och detta vid 100 % volymetrisk verkningsgrad!

En kommande åtgärd blir därför att byta förgasaren mot en mindre på 550-600 cfm. Större är nästan alltid bättre, men inte riktigt jämt! Förgasare ska vara lagom stora om man vill ha bättre ekonomi, körbarhet och prestanda. Jag brukar jämföra med strypventiler till värmesystem i hus - är det för liten ventil får man inte fram flödet till radiatorerna, och är den för stor går det inte att reglera.

Någon i läsekretsen kanske kan tipsa om en bra förgasare?

Dessutom upptäckte jag att kickdown-staget satt löst. Meningarna verkar vara delade om huruvida det är skadligt för lådan att köra utan kickdown eller ej, men det lutar åt att det inte är skadligt. Nåväl, monteras ska det förr eller senare.

Och det lilla signalhornet till höger i bild ersätts just nu med två rejäla horn!

Äntligen!

2011-01-11T10:35:00.004+01:00

Sedan jag var i 15-årsåldern har jag gillat muskelbilar. Ni vet, amerikanska 60- och 70-talare av det sportigare slaget. De är snygga och har mullrande V8:or. Men jag har aldrig ägt någon.

Men så, strax före jul, åkte jag och tittade på en utannonserad bil. Efter noggrann inspektion sade jag till säljaren att jag skulle fundera på saken över jul. Fast i ärlighetens namn bestämde jag mig nog redan i samma ögonblick som jag vred om tändningsnyckeln. Och jag bestämde mig för att slå till.

Så i fredags körde jag upp en rödorange Ford Mustang från 1973 på en flakbärgare för vidare färd hemåt. Den har - förstås - V8 på 302 cui och automatlåda.

Ska man transportera sig från punkt A till punkt B är det inte världens mest ekonomiska eller praktiska bil. Beaktar man dessa aspekter är nog, säg, en Toyota Corolla lämpligare.

Frågan är då varför det mig veterligen inte finns någon Toyota Corolla-klubb, när det finns en högst livaktig Ford Mustang-klubb?

Nåväl, här är den. Något säger mig att det kommer fler inlägg om den här bilen senare.

Hjulkalendern - Lucka 3

2010-12-23T14:24:00.006+01:00

Välkommen till tredje avsnittet av julkalendern! Eftersom läsekretsen nu har listat ut vad det är för bil som jag är spekulant på, kommer kalenderns innehåll att avvika från det inslagna spåret.

Vi öppnar dagens lucka...*skriech*...som var lite osmord. Och vad hittar vi här?

Jo, här hittar vi en bil som ni aldrig har sett förut, eftersom den aldrig har tillverkats. Det är en designstudie som jag ritade när jag var 16-17 år. Formgivningen är inspirerad av 60- och 70-talens muskelbilar, mycket snyggare än det tidiga 90-talets bildesign som mest såg ut som tvålar. Bilen döpte jag därför till Revenge. Självklart tänkte jag mig en V8 och ingen mesig fyrcylindrig motor. Men A-stolpen fick nog byggas i titan för att klara en voltning!

Jag ritade flera liknande skisser, men det här var den jag blev nöjdast med. Ett genomgående tema är de dubbla horisontella linjerna, som återfinns i bakljus, sidomarkeringsljus, varselljus/blinkers och luftintagen vid bakhjulen. Bilen var före sin tid - nu återfinns ju retrodesignen hos Ford Mustang, Dodge Challenger och Chevrolet Camaro!

Med detta inlägg tillönskar jag alla en God Jul!

Calles julkalender - Lucka 2

2010-12-22T12:50:00.002+01:00

Glad advent alla bildiggare, så här på årets mörkaste dag! Nu ska vi öppna en ny lucka...*gnissel*...och se vad som döljer sig bakom den.

Eftersom det snart är jul är det förstås... ett hjul! Med vit däcktext, på Magnum 500-fälg:

En julkalender i hästväg - Lucka 1

2010-12-21T14:12:00.003+01:00

Något försenad kommer här årets julkalender, på begäran av Peter Larsson.

Så vad väntar vi på? Nu öppnar vi dagens lucka...*knirr*...och vad hittar vi här?

Jo, eftersom denna lucka var en bagagelucka, hittar vi skuffgolvet på en fin bil som undertecknad har varit och tittat på:

Det var allt från dagens julkalender. Ho, ho, ho!

Däckbytesdags

2010-10-21T16:24:00.004+02:00

FixarFarsan har ett säsongsanpassat inlägg med tips om hur man byter till vinterdäck.

Jättebra tips, och här kommer några till:

Använd fälgkors. Det ger en rent vridande rörelse, till skillnad från L-formade verktyg. En gång pajade jag en låsbult med ett sådant verktyg, och den var inte kul att få loss...
Om fälgen har rostat fast på navet: Lossa bultarna ett par varv och hissa ned bilen så att den står på däcket. Då släpper det.
Ovanstående fastrostning förebygger man genom att lägga lite kopparpasta runt navcentrum.
FixarFarsan avråder från att smörja gängorna, men det brukar jag göra ändå, och hittills har jag inte tappat något hjul.
Till vinterdäcken har jag fula bultar som jag inte är rädd om. Däremot använder jag snygga, förkromade bultar till sommardäcken på lättmetallfälg. För att inte skada kromet kan man lägga en tjock plastfolie mellan bultskallen och sexkantshylsan.

Och glöm inte att man kan tjäna pengar på däckskifte!

Upphovsprivilegiet

2010-10-08T13:53:00.003+02:00

Juristen Mårten Schultz skrev nyligen en debattartikel i Svenska Dagbladet. HAX kommenterade artikeln, och Schultz har följt upp med en ny artikel.

Denna mycket intressanta läsning fick mig att tänka till. Upphovsrätten - vad är den egentligen? Är den en rättighet, ungefär som äganderätten? Eller är den något annat?

Antag att jag äger en cykel. Ingen kan använda cykeln samtidigt som jag cyklar på den. Äganderätten ser därför till att man får ha sina knappa resurser ifred. Med knapp menar jag då, att om min cykel går sönder eller blir stulen, måste jag köpa en ny. Därför är stöld av cyklar förbjuden.

I en alternativ verklighet, där cyklar växte som ogräs i varje källarförråd och alla och envar kunde skapa en cykel genom att knäppa med fingrarna, vore inte cykelstöld ett problem. Där skulle den sannolikt inte vara förbjuden. Resurser som inte är knappa har traditionellt inte omfattats av äganderätten - vatten ur sjöar är ett exempel på detta, liksom radiofrekvenser i radions barndom.

En liknande, alternativ verklighet, existerar för immateriella verk som musikstycken, uppfinningar och böcker - alltså information. Om jag konstruerar och bygger en motor och du bygger en likadan efter mina ritningar, har vi varsin motor. Bygger din kompis i sin tur en kopia av motorn, har vi alla tre varsin, och så vidare. Jag har fortfarande bara behövt konstruera motorn en gång. Alltså är inte immaterialrätten, till skillnad från äganderätten, ett juridiskt sätt att skydda knappa resurser.

Men vad är den då? Den är ett privilegium!

Antag att staten bygger en väg mellan Grönköping och Ankeborg. Det är en lång vägsträcka, och staten tycker att det vore bra med en mack längs vägen. Men inget oljebolag vågar investera i en mack, eftersom man fruktar att den inte kommer att löna sig. Aj då. Staten vill ha en mack där och det kvickt. Vad gör staten då?

Jo, staten ger ett exklusivt privilegium åt Bensin-Berra, som får uppföra en mack och garanteras ett 20-årigt monopol. Han får alltså en säker inkomstkälla under denna tid, och behöver inte oroa sig över att Diesel-Doris öppnar en mack tvärs över vägen och halverar hans intäkter.

På samma sätt fungerar immaterialrätten. Staten ser det som önskvärt att uppfinningar och konstverk skapas, och ger därför upphovsmannen ett tidsbestämt monopol på att mångfaldiga verket. Det kan vara bra att hålla i minnet när upphovsrätten diskuteras.

Ett pronomen att undvika

2010-09-30T17:11:00.002+02:00

Jag har på senare tid börjat störa mig allt mer på bruket av ett visst svenskt ord, nämligen pronominat "vi". Inte "man", som många tycker är oprecist och inte bör användas. Inte heller "jag", vilket tvärtom är ett mycket bra pronomen som endast kan betyda en sak. Utan just "vi".

Nu talar jag naturligtvis inte om den mest triviala användningen av ordet "vi", som i frågan "Ska vi gå på bio i kväll?". Där är betydelsen glasklar; "vi" kan ersättas med "du och jag". Jag talar inte heller om den i och för sig något töntiga sortens "vi" som främst nykära tjejer använder, till exempel "I helgen var vi och tittade på Kulturhusets utställning av tändstickstavlor". Där betyder "vi" detsamma som "jag och Sune" (eller vad älsklingen nu kan tänkas heta). Observera att riktiga män aldrig uttrycker sig så; vi säger "jag och Lisa", "jag och tjejen", eller nåt. Aldrig "vi". Och framför allt håller vi oss borta från Kulturhuset.

Nej, den betydelse av "vi" som jag ogillar är den världsförbättrande. Uttalat av någon som vill vara ditt dåliga samvete. Smaka på den här formuleringen: "Vi måste äta mindre kött för miljöns skull" (uttalat av politiker med den förvuxna elevråds-looken).

Vilka är "vi"? Världen? Sverige? Politikerns familj? Någon grupp som inkluderar politikern själv? Nej, definitivt inte det senare. Antingen är han redan vegetarian (och kan alltså inte äta mindre kött än han redan gör), eller - mer sannolikt - har han absolut ingen tanke på minskad köttkonsumtion, utan räknar med att det alltid finns ett kryphål som lämnar utrymme för just hans karnivora beteende.

Eller den här: "Vi måste köra mindre bil för klimatets skull" (samma elevrådstonfall, men den här politikern ser mer ut att komma från skogen). Måste testas: Inrymmer "vi" politikern själv? Nej, för hon har inte ens körkort. Däremot har hon fickorna fulla med taxikvitton. Och det är så jobbigt att hitta parkering i SoFo, så vad ska man med bil till? Ibland flyger hon förstås, när hon ska sprida sitt viktiga budskap (det s k Al Gore-syndromet).

I de här båda exemplen betyder alltså inte "vi" vad det brukar betyda, utan kan i båda meningarna ersättas med "ni" - ett pronomen som inte inkluderar den som uttalar det.

"Vi" är alltså - för att tala på världsförbättrarnas språk - ofta ett ord som vi bör undvika.

Att spara bensin

2010-09-28T16:31:00.006+02:00

Kan också köras snålt.

(Foto: Bull-Doser)

Brukar du också nolla trippmätaren varje gång du tankar bilen? Då är vi två! Tankad volym i liter/körsträcka i mil=bränsleförbrukning i liter/mil. Bra att veta.

Fast varför gör man så? Så länge bilen har en fungerande bränslemätare är det ju ingen risk att man drabbas av oväntad soppatorsk. Och bränsleförbrukningen - tja, den kan man egentligen inte påverka. Så länge man ser till att ha bra däcktryck och inte åker omkring med en takbox blir förbrukningen vad den blir, med viss reservation för körstil. Det man själv kan påverka genom att växla från trean till femman och allt vad det tjatas om rör sig i slutänden om småpengar.

Men jag upptäckte något intressant.

Om jag mellan två tankningar bara har använt bilen att åka till jobbet med (Stockholm - mycket köer, tomgång och stopp) har förbrukningen varit drygt 1 l/mil. Det är den högsta förbrukning som jag har uppmätt. Det kan nämnas att jag kör en Volvo 850, alltså en hyfsat stor men inte gigantisk personbil. Då har jag kört utan bagage, utom kanske en träningsväska eller en matkasse.

Den lägsta förbrukningen, som jag har avläst vid två tillfällen, har varit strax under 0,8 l/mil.

Det ena tillfället inbegrep en resa tur och retur Stockholm-Bollnäs, där jag på hemvägen hade fyllt bilen med diverse attiraljer som min mormor inte hade plats för i sin nya lägenhet (bl a Svensk Uppslagsbok i ca 30 inbundna volymer). På hemvägen tog jag det lugnt, körde mest i 80-90 km/h och gjorde knappt några omkörningar.

Det andra tillfället var också en längre resa. Den gick tur och retur Stockholm-Mantorp. Jag hade tre passagerare och körde i 90 km/h, eftersom min bil ingick i en kolonn med tunga lastbilar som inte får köras fortare än så.

Vad snålkörningarna hade gemensamt var alltså följande: Stor last, jämn hastighet och få stopp. Körningarna som drog mycket bensin gjordes med liten last, ryckig hastighet och många stopp.

Bilens vikt är alltså av underordnad betydelse för bränsleförbrukningen. Tro därför inte på snacket om att lasta ur verktyg och annat ur bakluckan, eller på råden att köpa småbilar för att spara bränsle. När bilen väl rullar, spelar det inte så stor roll vad den väger. Det kan tilläggas att en kompis har en Cheva pick-up med V8, som han kan pressa ner till 1 l/mil. Att köra en bil med liten motor är alltså också överskattat. I och för sig kan han köra så att den drar 3 l/mil också, men det är en annan sak...

Vad som däremot alstrar virvel i tanken är start och stopp. Därför har jag svårt att förstå mig på våra myndigheter, som å ena sidan talar sig varma för att minska bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp, medan de å andra sidan bygger in riktiga bränsletjuvar i trafikmiljön. Exempel:

Fyrvägsstopp. Glädjer ingen utom bilplåtslagarna.
Rondeller.
Fartgupp.
Slentrianmässigt utplacerade 30-gränser.
Övergångsställen i stället för gångbroar.

Därför ska jag nu tipsa våra stadsplanerare om metoder att minska bränsleförbrukningen på riktigt:

Vältajmade trafiksignaler med grön våg (Örbyleden och Åbyvägen är bra exempel).
Eliminering av stoppskyltar.
Vägkorsningar i stil med Nybodamotet (s k malteserkors).
Trafikseparering.

Att inse sina begränsningar

2010-09-19T14:43:00.002+02:00

Idag är det som bekant riksdagsval. Det måste jag ju skriva ett inlägg om!

Att vara en bra politiker handlar till stor del om att inse sina begränsningar. Så är det inom många yrken. Därför tänkte jag göra en jämförelse mellan politiken och min egen bransch.

Själv jobbar jag som VVS-ingenjör, världens kanske hippaste och mest glamorösa yrke. Antag att en fastighetsägare vänder sig till mig för att få hjälp med att sänka sina uppvärmningskostnader. Denna inledande undersökning kostar honom, låt säga, 10000 kr. Det visar sig att hans fastighet värms med direktverkande el. Huset är dessutom dåligt isolerat.

I detta läge skulle jag kunna råda kunden att installera en värmepump och byta ut elradiatorerna mot ett vattenburet system. Värmepumpen skulle dock visa sig vara ett komplext system med många delar som kan gå sönder, förutom att det skulle vara en dyr investering som inte skulle betala sig förrän om flera år. Dessutom bedömer jag att det befintliga systemet har en återstående livslängd på tjugo år. Om jag får projektera ett system med värmepump kan jag debitera kunden med, säg, 100000 kr. En mer kostnadseffektiv investering vore att tilläggsisolera huset. Men den typen av arbeten projekterar inte jag, så då skulle mitt arvode begränsa sig till de 10000 kronorna.

Om jag råder kunden att installera en värmepump, har jag då gjort ett bra jobb? Jag anser inte det. Det är i det läget mer fackmannamässigt att inse VVS-teknikens begränsningar och nöja sig med de 10000 kronorna.

På samma sätt är det med politiken. Inom svensk politik finns en tradition av att se staten som en "gyllene hammare" som kan lösa alla upptänkliga problem. Denna tankefigur har främst odlats av Vänsterpartiet och socialdemokratin, men är även vanligt förekommande inom Alliansen.

Vissa enskilda politiker utgör dock undantaget från denna regel. Ett exempel är Johan Hedin, som står på sjätte plats på Centerpartiets riksdagslista i Stockholm. På Magasinet Neos blogg lyckas han övertyga mig om att ge honom ett personkryss.

Vem sade att personvalskampanjer inte lönar sig?

Världen är bara en dammtuss under mina fötter

2010-09-17T15:37:00.006+02:00

I ett av Finanskvinnans mycket läsvärda blogginlägg skriver hon om metoder för att hantera besvikelser. Men ett av råden är helt fel!

Rådet är: "Träna absolut inte, utan gör annat istället."

Det håller jag inte med om. Speciellt under min tonårstid, när jag tränade mer än idag, var det en favoritmetod för att hantera besvikelser. Det spelade ingen roll om orsaken var misslyckade matteprov, tråkiga franskalektioner, sviken kärlek eller korkade personer i min omgivning - det funkade jämt!

Och motionsformen spelade mindre roll. Troligen funkar inte "träning" i stil med pilates (ni vet, när man sitter på en kinafotboll och ser ansträngd ut, som om man försöker värpa ett stort ägg), men riktig träning gav alltid resultat. Som löpning. Eller karate, där uppvärmningspassen är rätt hårda. Ännu bättre är cykling, men då pratar vi inte finåka, utan 30-40 km/h genom Västerås gator. Då kände jag mig som Maverick i Top Gun när han kör MC ikapp med en startande F-14 Tomcat i den här videon:

Låten är förstås medvetet vald. En favoritlåt (Mighty Wings med Cheap trick) från en av mina favoritfilmer. Precis den sinnesstämningen uppnår man genom att ge järnet och bara glömma besvikelsen.

"With just a little luck
A little cold blue steel
I cut the night like a razor blade
Till I feel the way I want to feel"

Och efter ett tag känner man sig så.

Fixa feta vaxet med mikrofiber

2010-09-14T15:34:00.003+02:00

I veckan som gick fick jag en impuls att tvätta bilen. För hand.

Sagt och gjort. Efter omsorgsfull spolning, schamponering och spolning igen for jag hem och började torka av bilen. Till detta använde jag ett sämskskinn (på grund av oss fåfänga bilägare är sämsken troligen utrotningshotad, för jag har aldrig sett den annat än i skinnform), vilket får bort mycket vatten, men inte allt. Tyvärr räckte inte den uppenbarligen fuktiga kvällsluften heller till. Därför var bilen lätt fuktig när det var dags att lägga på vax.

Fukten i kombination med mörkret (det skymmer tidigt i september, vilket gjorde det svårt att se vad jag höll på med - rent kemiskt fungerar bilvax även i mörker) gjorde att bilen snart var täckt med en vit, flammig vaxbeläggning. Lite som om den fått mjäll, tyckte en arbetskamrat. Jag är böjd att hålla med honom.

Så vad göra? Över en öl med en polare nämnde jag fadäsen samt min plan att följande dag ånyo tvätta bilen och lägga på ett nytt lager vax. I torr luft. Och dagsljus. Varvid han tipsade mig om att istället putsa upp den med en mikrofiberduk.

Om än något skeptisk testade jag det senare alternativet, och resultatet blev utmärkt. Blankt och fint. Vaxet stannade även kvar på bilen, på så vis att en regnskur avsätter höga, fina droppar. Vattnet flyter inte ut till en tunn hinna, som det gör på en dåligt vaxad bil.

Så mikrofiberdukar funkar i dylika lägen. Kanske inte för en utställningsbil, men för en bruksbil är det i särklass det snabbaste sättet att åtgärda en halvrisig vaxning.

Ohly ser rött

2010-09-09T09:51:00.003+02:00

Foliehatten Cornucopia tipsar om klippet där Lars Ohly surnar till:

I vanliga fall är jag den siste att försvara Vänsterpartiet och dess sympatisörer. Det är ett parti som inte gillar bilar eller kärnkraft och som har en mycket flexibel syn på äganderätten. Dessutom är de feminister. Det jag möjligen kan gilla hos partiet är deras skepsis mot EU. Och så är de paradoxalt nog liberala i vissa frågor, men mest i oviktiga symbolfrågor.

Men i det här fallet har Ohly mina fulla sympatier. Efter två minuters lugnt argumenterande med journalisten, som beter sig som en ouppfostrad fjortis med allvarlig vaxpropp och inlärningssvårigheter (han hör eller förstår uppenbarligen inte att han ska vända sig till V:s partisekreterare) muttrar han något om "jävla respektlöst".

Man må tycka att Ohly är dåligt medietränad. Dock tror jag att gemene man hade tappat behärskningen långt tidigare och lämnat journalisten med en saftig tandläkarräkning.

Redan på mellanstadiet lärde jag mig att den gåpåiga stilen inte fungerar, utom i syfte att provocera. Men det kanske var det som var meningen?

Bellmanstafetten

2010-08-26T14:04:00.002+02:00

Även om jag väldigt gärna rör mig på hjul, händer det att jag springer också. I kväll ska jag springa Bellmanstafetten! Som uppvärmning sprang jag Midnattsloppet, vilket var jobbigt. Träningsidén att springa ett långt lopp (10 km) först och ett kort (5 km av en 25 km-stafett) sedan kanske låter bakvänd, men nu råkar loppen gå av stapeln i den ordningen.

En devis att skylta med

2010-08-12T16:28:00.004+02:00

Förr i tiden - från 1973 till 2009 - var bilägare tvungna att ha en liten dekal på bakre nummerskylten, det s k skattemärket. Dessa märken förnyades årligen och satt fast med ett ytterst segt klister. Från och med i år är märket avskaffat. Tyvärr avskaffades inte fordonsskatten i samma veva, men man kan ju inte få allt på en gång.

Nåväl, det var alltså ett lysande tillfälle att investera i nya registreringsskyltar. Jag hade nämligen den fulaste varianten av skyltar, den från 90-talet i laminerad plast med väldigt klumpigt typsnitt. För några år sedan övergick Vägverket till en betydligt snyggare reliefskylt i aluminium, som påminner om den som tillverkades 1973-83. Skyltarna kostar 80 kr/st och beställs numera från Transportstyrelsen. Jag beställde skyltar utan EU-märke, dels eftersom EU är en företeelse som jag inte gillar, och dels eftersom EU-märket är fult och till färgen skär sig mot min bil.

Apropå budskap... i USA har de olika delstaterna en textrad på regplåtarna. I New Jersey står det GARDEN STATE, i Delaware THE FIRST STATE och så vidare. Men i New Hampshire står det LIVE FREE OR DIE på alla plåtar! Den devisen tilltalar mig, så jag beställde två skylthållare med den texten. De kommer från företaget Dekaltrim och kostar 169 kr/st.

Monteringen var enkel, med undantag för att skruvarna till den bakre skylten satt rätt hårt. Det är svårt att få grepp med mejseln på en kärvande spårskruv, och polygrip räckte inte heller riktigt. Därför fick jag gå en lite annan väg. En 11 mm-hylsa var för stor för skruvskallen, medan en 10:a inte riktigt gick på. Men jag filade till skruvskallen så att den blev en smula sexkantig, våldade på 10-hylsan och vred loss skruven.

När man nu ändå måste ha registreringsskyltar, kan de lika gärna vara snygga!

Rajden vårpimpad

2010-05-11T22:38:00.005+02:00

Nu när det är så fint vårväder är det naturligtvis dags att snygga upp bilen. En händig kompis hjälpte mig att svetsa fast en avgasrörsupphängning som hade lossnat, och systemet ser ut att hänga med ett tag till. Men slutröret var slut! Ve och fasa!

Det gamla röret var från Biltema (art. nr. 79-413) och gjort i rostfritt stål. Eller ja, rostfritt och rostfritt; rosttrögt är en bättre beskrivning. Efter fyra års trogen tjänst, utsatt för omväxlande värme och saltslask, hade det rostat av. Till skillnad från ventilhattarna var det dock inte stöldbegärligt utan har fått sitta kvar. Detta rör kostar i skrivande stund 179:-.

När jag ikväll besökte Felte... hrrrm, jag menar Biltema, såg jag att de även sålde ett slutrör (art. nr. 79-423) i kromad aluminium för 89:90. Det kanske inte håller lika länge, men en tanke är att det kanske tjänar som offeranod och förlänger livet på avgassystemet? Det får dock en mindre anmärkning på att skruvklämmorna inte räckte runt avgasröret med mindre än att man skippade ett par av de medföljande fjäderbrickorna.

Tyvärr strejkade min mobilkamera, så jag har inget foto på underverket. I stället bjuder jag på ett foto som visar vad påskharen värpte i år. Kan ni gissa vad det är?

Kul att få spö

2010-05-07T18:00:00.005+02:00

Härom veckan tänkte jag på hur härligt det vore att dra iväg och fiska. Nej, jag brukar aldrig fiska och är egentligen inte särskilt förtjust i fisk. Men det ser så härligt och rogivande ut att sitta i solen på en brygga och göra ingenting. Och jag har alltid undrat hur det känns att vara bakom flötet (haha).

Hör och häpna - på ett jobbevent i förrgår på Aquaria med ett företag i ventilationsbranschen fick alla deltagare varsitt fodral. Detta visade sig innehålla en hopfällbar pall, en hatt och ett metspö med rev, flöte, sänke och krok! Vilket sammanträffande, va?

Nu får jag hoppas att skattmasen inte läser min blogg alltför frekvent. Då kanske jag måste skatta för metspöet; det är ju trots allt en gåva som jag bloggar om. Julia Skott har skrivit en bra krönika om hur modebloggare har fått ta upp diverse varuprover av smink, Brun-utan-tvål och annat småplock i deklarationen. Så jag får vara tyst om metspöet. Staten är ju mån om sina fiskala (haha igen, nu är jag i toppform!) intressen.

Ol' catfish in the lake, we called him Big Jim
When I was a kid, my only wish was to get my line in him
Skipped church one Sunday rowed out and throw'd in my line
Jim took that hook pole and me right over the side
Went driftin' down past old tires and rusty cans of beer
The angel of the lake whispered in my ear
"Before you chose your wish son
You better think first
With every wish there comes a curse"

- Bruce Springsteen (Human Touch, 1992)

Dagens nyord: Tobleronepolitik

2010-04-27T16:27:00.002+02:00

Den stundtals läsvärde bloggaren Cornucopia (som för det mesta känns som en corny kopia av Malthus) puffar för dagens nyord: Tobleronepolitik. Definition: att skapa en fet nota som någon annan får betala. Mycket användbart!

Tjäna flis på flis?

2010-03-31T16:30:00.002+02:00

Här är ett företag med en ny teknologi för att tillverka dieselolja av flis. Undrar om man kan få ut bensin med samma process?

Den här typen av uppfinningar fascinerar mig. En tanke: Hur skulle staten få in skattepengar från det här? Det blir ju ett visst skattebortfall när folk börjar tillverka diesel av gamla möbler och grenar från skogen, och det vill ju staten täcka upp för. Det skulle nog inte gå, utan staten finge göra som den enskilde medborgaren gör när pengarna tryter - dra åt svångremmen!

Kläm ut mer ur tuben

2010-03-15T15:25:00.002+01:00

Nej, inte kaviartuben. Tunnelbanan! Idag och en månad framåt går det nämligen att köpa rabatterade SL-kort. Det är SL:s kompensation för tågkaoset i februari.

160 kronor billigare!

Saab - ingen Riktig bil

2010-03-12T17:45:00.007+01:00

Tidningen Ny Teknik har tagit fram ett koncept åt den krisdrabbade biltillverkaren Saab. Kul idé, men inget som jag direkt faller för, vare sig design- eller teknikmässigt.

Det finns en viss sorts bilar som är poppis hos en viss sorts bilentusiaster. Jag tänker främst på Saab:s 2-taktare och Citroën DS. Men inte hos mig. Det beror inte på att bilarna är gamla - jag föredrar gamla bilar.

Det beror på att de inte är Riktiga bilar.

Det där var en distinktion som jag gjorde för många år sedan. Redan när jag var barn tyckte jag att riktiga bilar skulle vara sedaner, gärna bakhjulsdrivna, och ha motorn fram. Och så skulle de vara kantiga. Med riktig grill och runda strålkastare. Alltså kvalificerade sig inte konstiga bilar som päronhalvor, paddor och folkvagnsbubblor. Men Volvo och Mercedes, det var grejer det!

Och det har hållit i sig. Efter några år förstod jag att det fanns fler modeller av Riktiga bilar, speciellt från USA.

Att jag har svårt att fascineras av Saab V4 kan även bero på att den var ett extremt lågbudgetalternativ på 80-talet. Och den fanns aldrig med särskilt stark motor, som mest 68 hk.

När det gäller bildesign har jag aldrig varit särskilt förtjust i blobbar. Jag föredrar lådor. När folk nämner snygg svensk bildesign brukar man ofta höra namn som Volvo P1800 och Amazon. Men frågar man mig är Volvo 142 helt klart den vackraste modellen.

Fysiska medier - en utrymmestjuv?

2010-02-26T13:47:00.003+01:00

Finanskvinnan skriver en bloggpost om hur man kan spara utrymme, och därmed pengar, genom att inte ha skivor och böcker i fysisk form.

Förutom att det kan vara praktiskt och trevligt med de fysiska medierna haltar hennes resonemang på en väsentlig punkt. Räkneexemplen på månadskostnad för boende är hämtade från Stockholms innerstad, Sveriges troligen dyraste plats att bo på. Bara några kilometer därifrån blir kostnaderna väsentligt lägre.

Serien Stockholmsnatt visar principen driven till sin spets.

Den som har skönast attityd till det här med prylar är förstås Johan Hakelius.

Frihetens sista anteckning

2010-02-10T14:24:00.002+01:00

Lugn! Lugn! Det är inte så illa som det låter.

Det är bara en direktöversättning av dagens låttitel. En av de bästa låtar jag vet, även om jag inte är något större fan av Whitesnake annars. Rock blir nämligen ofta bättre om man kryddar med lite 80-talssynthar. Filmen Days of Thunder som videon är hopklippt av är dessutom en höjdare.

Mina damer och herrar - Last Note of Freedom med David Coverdale:

Får och måste

2010-01-28T17:16:00.002+01:00

Ofta hör man ju uttrycket "Du får inte göra X", där X ingår i delmängden av sysselsättningar i stil med att ladda ned en fil från Internet, köra bil fort, komma in genom en viss dörr, röka, beträda en gräsmatta eller sova länge på morgonen. Lika ofta hör man uttrycket "Du måste göra Y" där Y betecknar någon helt annan sysselsättning, såsom att källsortera, fylla i en blankett, jobba eller äta fibrer.

Men vad betyder det? Låt oss titta på följande ordboksdefinitioner:

får subst. -et pl. -en, snällt djur som bor på Gotland

måste subst. -et pl. -er, varm dryck tillredd på sjöfågel

Nu klarnade det något, även om meningarnas grammatiska konstruktion är något förvirrande.

Mot Jordens innandöme

2009-12-09T12:39:00.001+01:00

En pneumatisk borr har nu under en längre tid bearbetat berggrunden på tomten mittemot mitt kontorsfönster.

Undrar hur djupt den ska?

En självgående affärsidé

2009-11-27T17:40:00.002+01:00

Nu har jag kommit på vägen till det som alla i hemlighet drömmer om: Lättförtjänta pengar utan stor kapitalinsats!

Det enda som behövs är ett garage, ett fälgkors, en domkraft, en T-shirt och två skyltar. Skylten på garagets framsida lyder:

DÄCKSKIFTE 100:-

Och på baksidan sitter skylten med budskapet:

ÄR DU SNABBAST PÅ ATT SKIFTA DÄCK? TÄVLA OCH VINN EN T-SHIRT!

Vardagsrum: The Sunday Makeover

2009-10-04T23:39:00.008+02:00

Under en längre tid har jag haft ett riktigt ormbo i ett hörn av vardagsrummet. Så här såg det ut:

Och så här kan det givetvis inte se ut. Spindeln i nätet är ett kabel-TV-modem för bredband och telefoni. Det har fyra anslutningar; insignal, strömförsörjning (med batterieliminator), telefonsladd och nätverkskabel.

Jag hade även en trasig CD-spelare i förrådet. Efter att ha slaktat och tagit ur detta kadaver återstod en svart plåtlåda. Den visade sig vara precis lagom stor för att rymma modemet och dess kabelhärvor. Dessutom hade den ett par lagom stora hål, som sladdarna kunde dras genom:

Från dammsamlande sladdsallad till preussisk ordning på en halvtimme! Nu hade jag dessutom frigjort ett utrymme på 55x55 cm - precis lagom för att jag skulle kunna flytta dit mitt soffbord. Det är ett bord av Ikeas modell Lack, och egentligen i minsta laget för sin tidigare uppgift. Men det är precis lagom stort för en skivspelare:
(Titta, vilka fina Matchboxbilar där på högtalaren! Hade du också såna när du var grabb? Ja, tänkte väl det.) Vad som gör det här DJ-båset extra schysst är lådan under bordet. Det är en ölback av den riktigt gamla typen i trä. Tack till mina föräldrar som inte pantade den i 70-talets gryning! Det går i och för sig bra med den halvgamla 25-backen i plast också, men den är inte lika snygg. Backen har jag försett med fyra möbelhjul som en kompis hade liggande (Tack, Jenny!), och den fria höjden under bordet räcker precis för att backen ska gå att rulla in - full med LP-skivor!

Och nu är det bara att lägga på ett fett vax och sjunka ned i favoritfåtöljen med en stadig grogg på bordet... nejvisstnej. Bordet står ju under skivspelaren. Det fick bli en tur till Ikea. Lack-bordet finns även i en större variant på 90x55 cm (hmm, nu börjar jag förstå varför Ingvar Kamprad är så rik) som precis rymdes i bakluckan och är lagom stort som soffbord. Jag blev rätt nöjd:

Nu undrar ni förstås hur den flotta stereomöbeln med spotlights är byggd. Men ni får fortsätta undra, för det tänker jag berätta i en senare bloggpost!

Hipp, hipp, hurra!

2009-09-22T21:24:00.005+02:00

Imorgon tänker jag

dra på mig t-shirten från Ullevi -03

leta fram min jeansjacka med tygmärken från Goodyear och Chevron

käka hamburgare och dricka Coca-Cola

låtsas att min Volvo är en Chevrolet

bara lyssna på musik av Bruce Springsteen

...för då fyller The Boss 60 år! Stort GRATTIS och tack för all rock 'n' roll!

Höstlöv

2009-09-06T22:19:00.003+02:00

Varför vissa saker var bättre förr

2009-09-05T14:24:00.005+02:00

En höstdag 1994 cyklade jag genom ett regnigt Västerås. Trots att jag var genomvåt in på bara kroppen småvisslade jag. Jag var nämligen nybliven innehavare av ett körkort.

På den tiden var det enklare än idag att ta körkort. Det enda som krävdes var en enklare hälsoundersökning och ett lämplighetsintyg, och sedan kunde man börja övningsköra med vem som helst som haft körkort de senaste fem åren och var över 25 år. Teoretiskt kunde man klara sig med utgifter kring tusenlappen, även om det brukade bli dyrare än så.

2001 skulle jag vara handledare åt en kompis som övningskörde. Jag märkte att rutinerna hade förändrats, på så sätt att jag som lärare också måste ha ett intyg som i och för sig var gratis.

När jag talar med äldre bekanta som har barn i körkortstagaråldern förstår jag att det är ännu krångligare idag. Nu måste handledaren och eleven gå en kurs, och bilen som används vid körkortsprovet måste vara utrustad med dubbelkommando.

I diskussioner med motorintresserade kompisar är den allmänna meningen att man ska ta körkortsbehörigheter så fort man kan, eftersom det tenderar att bli krångligare och dyrare med tiden. Men hur kommer det sig?

I den allmänna debatten framhävs givetvis trafiksäkerhetsskäl, något som till viss del kan stämma. Men jag ställer mig tvivlande till att särskilt många allvarliga olyckor inträffar under privat övningskörning.

Vad det främst handlar om tror jag är ett s. k. militärindustriellt komplex. Ni vet, generalerna vill ha häftigare kanoner, medan försvarsindustrin vill tjäna pengar - och eftersom det är skattebetalarna som står för notan är ingendera parten intresserad av att hålla nere kostnaderna.

På samma sätt tenderar vederbörande myndighet (när jag tog körkort var det Vägverket) att vilja expandera sin byråkrati. Trafikskolorna vill maximera sina intäkter och ser gärna att folk tar körkort hos dem istället för att övningsköra privat.

Till detta kommer ett intressekoncentrationsproblem. Regleringarna är inte så dyra för den enskilde medborgaren som tar körkort, men mycket lönsamma för en bransch vars intäktsbas är just övningskörning. Bilskolorna är alltså betydligt mer motiverade att lobba för regleringarna, än vad gemene man är av att få bort dem. Förenklade uppkörningsregler är en typisk marginalfråga, och inget som man vinner riksdagsval med.

Det finns fler samhällsfrågor där det här mönstret går igen (ett aktuellt exempel är den s. k. IPRED-lagen) - men hur kommer man till rätta med situationen?

Egentligen kan jag inte klandra vare sig byråkraterna eller bilskolebranschen. Att byråkratier har en inneboende växtkraft är i det närmaste en samhällsvetenskaplig naturlag. Och privata företag vill givetvis tjäna pengar - det är faktiskt deras uppgift.

Vad som däremot skulle kunna fungera vore något slags konstitutionell spärr som hindrade politik och myndighetsutövning från att styras av särintressen. Men jag vet inte hur en sådan lag skulle vara utformad.

Nåväl, den där novemberdagen på 90-talet satte jag mig bakom ratten i min första bil. Det var en malagaröd Audi 80 från 1978, som hade tillhört min farfar. Den hade sollucka och lade en bullermatta över minst ett kvarter. Jag lärde mig att byta olja och luftfilter och laga rost. Den skjutsade punkare, filosofer, synthare och studenter genom hela Västmanland. Tills jag flyttade till Stockholm för att plugga och sålde Audin till en kompis.

Men nu är den röda bilen skrotad, och farfar är också borta. Vissa saker var helt enkelt bättre förr.

Foto: Carl Johan Hall

Det sluttande planet

2009-09-03T17:03:00.003+02:00

Jahaja. Nu ska det tydligen införas trängselskatter på Essingeleden också. Hittills har Essingeleden varit en skattefri korridor genom trängselskattezonen.

Det uttalade syftet med beskattningen är att finansiera den s k Förbifart Stockholm - precis som att bensinskatten en gång infördes för att finansiera vägar. Gissa vad? Bensinskatten är inte öronmärkt längre, om den ens någonsin har varit det.

Det här har jag haft på känn ända sedan "försöket" med trängselskatter (och efterföljande folkomröstning) genomfördes för några år sedan. Empirin visar nämligen att det räcker med att bjuda staten på ett finger för att den snabbt ska glufsa i sig hela handen - åtminstone när det gäller skatter. Och det behöver man inte ha någon examen i nationalekonomi eller statsvetenskap för att begripa. Sunt bondförnuft räcker.

Många trodde säkert att nuvarande tullgräns skulle bestå. Det trodde inte jag. Vi får nog se biltullar inte bara på Essingeleden, utan även i ytterstaden.

Men skyll inte på mig, för jag röstade nej!

Confessions of an Ancient Pirate

2009-08-14T19:53:00.003+02:00

Under vårens och sommarens debatter kring Piratpartiets framgångar var det en bloggkommentar (minns ej var) som jag började fundera kring. Kommentatorn ansåg att många av PP:s sympatisörer var "ungdomar som ville låtsas att de hade en ekonomi" och därför laddade ned musik som de inte hade råd med. Eller nåt i den stilen.

Resonemanget är intressant. Jag roade mig ikväll med att räkna hur många av mina skivor som jag hade köpt under min gymnasietid. Det visade sig vara cirka 20 stycken, varav drygt hälften fullängdsalbum och resten singlar och EP-skivor.

När jag gick på gymnasiet var vinylskivor ungefär lika vanliga som CD. MP3-spelare fanns inte, och inte heller inspelningsbara CD-skivor. Men nog piratkopierade vi musik redan då. Det fanns ju kassettband! Att kopiera en skiva till band tog lika lång tid som att spela upp skivan. Kassettdäcken gick varma hos mig och mina kompisar, och jag fick riktigt bra snits på att texta finstilta låttitlar på kassettfodralen. Det var något av en konst att optimera längden på banden; en del skivor gick att trycka in på ena sidan av ett 90-minutersband, medan andra måste splittas upp till båda sidorna av ett 60-minutersband.

Nu inser jag att det här börjar låta som när min morfar berättade om fotogenlampor och T-Fordar. Ni skulle bara höra om C64-datorerna. Förresten använde man kassettband till dem också...

Nåväl, vad jag tänkte komma till var att tonåringar inte köpte så många skivor på 90-talet heller. Därför att - tja, vi hade ju inte heller någon ekonomi att tala om.

Just därför tror jag inte att gymnasieelevers piratkopiering är någon större förlust för skivbolagen. Det är nämligen ett bortfall av inkomster som inte finns. Tvärtom kan den på sikt vara en vinst, eftersom ett musikintresse som byggs upp i unga år tenderar att finnas kvar.

Min mamma hade många bra skivor, som jag förstås också bandade. En höstdag 1991 hittade jag "The River" i hennes skivsamling. Det vaxet lade grunden för ett tungt beroende.

Men idag kom jag på att jag ju faktiskt har råd att köpa originalskivan, och körde förbi Rocks i Farsta. Plus att ett 18 år gammalt kassettband låter rätt grötigt.

Så jag får tacka Bruce Springsteen så mycket för lånet! Nu ska jag lyssna på min nya CD med "The River".

Muuu!

2009-07-08T11:58:00.004+02:00

HAX tipsar om STIM:s ansträngningar att få företag att betala för att anställda lyssnar på musik på jobbet. Till STIM alltså, inte till sina anställda.

Detta påminner mig om en tidningsartikel för några år sedan. Då fanns det bara monofona - till skillnad från dagens polyfona - ringsignaler till mobiltelefoner. Antingen kunde man (mot avgift) ladda ned truddelutten från Internet, eller också kunde man programmera telefonen genom att knappa in noter (gratis men pilligt och arbetsamt). Och artikeln försökte göra det till ett reellt problem att upphovsmannen inte fick någon royalty om man knappade in melodin själv.

Min nuvarande SMS-signal är ett råmande. Den är en inspelning av en leksak som säger "mu" när man vänder på den. Ni vet, en sån där burk med en bild av en ko på.

Signalens immaterialrättsliga läge är något oklart. Tillhör rättigheterna muburkens konstruktör? Eller ska eventuellt royalty tillfalla artisten, det vill säga snubben som vände på burken?

Ögonblicksbild

2009-07-03T14:30:00.002+02:00

Solen skiner och det är närmare trettio grader varmt. En orange Cheva mullrar förbi mitt kontorsfönster. Om ett par timmar är det helg.

Helgen som gick

2009-06-10T13:34:00.002+02:00

Nu tror ni förstås att jag tänker skriva om EP-valet. Men det tänker jag inte göra. Det finns det andra som gör bättre än jag.

Istället tänkte jag skriva om mina helgaktiviteter. Jag var nämligen på Bug Run i helgen! Det är en träff för folkvagnsentusiaster som årligen äger rum på Mantorp. Nu äger jag ingen VW - jag har lite för långa ben för att riktigt trivas i en bubbla - utan ställde upp som funktionär, vilket bland annat gick ut på att vifta med varningsflaggor under bantävlingarna. Dessutom pratades det en del i kommunikationsradio och åts en massa god skräpmat. Kort sagt en mycket lyckad helg.

Morgonmutmat

2009-06-05T09:52:00.002+02:00

När jag steg av pendeln i Sundbyberg imorse sträcktes vänligt en korg med gröna äpplen fram mot mig. Jag tog ett äpple och fann att det var försett med en dekal med Socialdemokraternas logotyp.
Nu har jag redan röstat i EP-valet (men inte på Socialdemokraterna, kanske bör tilläggas), så detta övertalningsförsök var fruktlöst. Haha, såg ni, fruktlöst, vad roligt!
Men det fick mig att fundera över sossarnas partisymbol. Tidigare hade de en stiliserad ros, som såg ut att komma från någon papperkasse från en blomsteraffär (på Domus, kanske). Sedermera byttes den ut mot nuvarande logga, som antagligen också föreställer en ros, men som jag alltid har tyck ser ut som en blandning av en björn och en papegoja.
Och kanske är det inte så dumt som det låter. Svensk politik i ett nötskal - björnen får väl sägas stå för trygghet, politikers och myndigheters vanligaste löfte och argument. Fast det blir mest ett upprepande av tomma floskler.

Sjunde budet

2009-05-23T22:51:00.003+02:00

Till alla moppepojkar kring Pilottorget i Skarpnäck kan jag tipsa om Biltemas snygga ventilhattar i aluminium (art. nr. 33-4306) till det facila priset av 24:90 kr. Lagligt, till skillnad från att plocka dem från min bil. Bättre för hälsan än att sno dem från raggarbilar.

"Tio små moppepojkar skulle sno ventilhattar, en fick en domkraft i pallet, så var de bara nio" - fritt efter Dr Alban

Sherlock Halls misstanke om det s k mopedistspåret grundar sig på det faktum att endast två ventilhattar försvann.

Freudianskt i Fruängen

2009-05-08T16:58:00.003+02:00

Sanna Rayman skriver som vanligt bra, denna gång om vår gynekologiska vokabulär.
Detta får mig osökt att tänka på en biltur genom Fruängen förra söndagen. Min passagerare upplyste mig med viss munterhet om att Peab bygger kvarteret Muffen (som enligt reklamskylten uppförs i sex etapper).
Nu syftar nog kvartersnamnet på en sådan handvärmare som fina damer hade förr i tiden, eftersom intilliggande kvarter heter saker i stil med Damhatten, Handväskan och dylika accessoarer. Men det belyser ändå hur språkliga associationer förändras över tiden.

Hur min musiksmak har utvecklats med tiden

2009-04-16T22:14:00.006+02:00

1992:

2009:

Vårvisa från Vantör

2009-04-13T23:29:00.004+02:00

Eftersom det var så fint väder denna annandag påsk, tog jag en promenad i solskenet. Inspirerad av min omgivning började jag sjunga på en gammal trudelutt, men gav den en ny text:

(Mel. Blåsippan ute i backarna står)

Bilbatterier i backarna står,
burkar som nån inte panta förmår,
plastpåsar, däck och en kundvagn från Coop,
fimpar och glasskärvor - en hel hop.
Risken för skärsår i fot är stor,
man bör ej gå utan strumpor och skor!
Se där, en TV som nån kastat ut!
Praktiskt med soptippar bakom var knut!
Högdalstippen - vad är det,
när det finns ett dike breve'!
Vill du om våren känna dig fri?
Gör vår natur till en deponi!

I övrigt var promenaden en angenäm upplevelse, där jag såg både blå- och vitsippor.

Två olika investeringsfilosofier

2009-03-24T13:33:00.003+01:00

Finanskvinnan skriver om sina investeringsplaner. Hennes resonemang går i korthet ut på att Scania är ett företag med bättre framtidsutsikter än Volvo, och att hon skulle "konkurrera" med sitt eget aktieinnehav om hon köpte aktier i Investor (som är delägare i Volvo). Därför väljer hon att öka sitt innehav i Scania.

Utan att gå in på vilken av de svenska lastvagnstillverkarna som är bäst ur ett investerarperspektiv måste jag ändå opponera mig mot Finanskvinnans resonemang.

Antag att jag äger aktier för, låt säga, 5000 kr i Scania. Plötsligt hamnar jag på grön kvist och bestämmer mig för att investera ytterligare 5000 kr på börsen. Av någon anledning tror jag att lastbilsindustri kommer att vara en bra investering. Då skulle Scania vara det absolut sista företag jag investerade i. Varför då?

Det handlar om riskspridning. Köper jag aktier i just Scania har jag fördubblat min risk. Om jag däremot köper, låt säga, Volvo har jag mindre än fördubblat risken. Den företagsspecifika har inte ökat, även om jag nog skulle säga att den branschspecifika risken fortfarande ökat ganska markant med två företag som säljer likartade produkter. Att det är två konkurrerande företag utgör snarast en viss försäkring. När jag ändå ska betala minimicourtage för affären, kan jag passa på att handla ett nytt aktieslag. Till och med att investera ytterligare i fordonsindustrin vore nog lite vanskligt - jag skulle försöka bredda mig mot någon annan bransch istället.

Dock kan jag säga att mina Scaniaaktier har varit en pålitlig kassako med god direktavkastning sedan jag köpte dem 2001.

En saknad lampa

2009-02-25T15:07:00.003+01:00

Mina första Ericsson-mobiler hade en liten lysdiod ovanför displayen. Den var mycket fiffig och kunde ge sex olika signaler:

Blinkande grön signal - normal funktion
Fast grön signal - laddning, mobilen påslagen
Blinkande röd signal - dålig täckning (eller svagt batteri?)
Fast röd signal - laddning, mobilen avstängd
Snabbt blinkande grön signal - SMS eller missat samtal
Snabbt blinkande röd signal - SMS eller missat samtal, dålig täckning (eller svagt batteri?)

En sådan skulle jag vilja ha på min nuvarande telefon! Förutom ovanstående information hade lysdioden fördelen att mobilen alltid gick att hitta i ett mörkt rum. Dessutom älskar jag kontrollampor.

En konstig dag

2009-02-22T18:53:00.004+01:00

Denna snöiga söndag begav jag mig ut till Djurgården och Liljevalchs vårsalong. Utställningen bjöd i vanlig ordning på både riktigt bra och rätt kassa verk. En kul grej var att en kompis ställde ut tre akvareller där. Roligast var nog takråttorna som spelade Hamlet. Jag gillade förstås konstverket med ett foto av en lokal, tryckt på en ritning över rörinstallationerna i samma lokal.

Innan mitt museibesök skapade jag själv ett stycke fotokonst. Detta verk - Snapshot of Great Tit - kan dock för närvarande inte beskådas på Liljevalchs, utan endast på denna blogg:

Pixeltajm

2009-02-16T22:30:00.004+01:00

Nu har jag jobbat lite mer med MS Paint:

Det mesta jag har gjort handlar om ren småputs. Den högra bilen ser inte längre ut att ha voltat några varv, och tjejen med flaggan börjar anta en mänskligare skepnad. Figurer är det svåraste av allt för den som likt mig saknar större konstnärlig vana. Flaggan kommer antingen att bli grön (start) eller schackrutig (mål), mest beroende på färgmässig balans i bilden.

Den gula (#FFFF00) bilen kommer möjligen att få flames i ett senare skede. Himlens klarblå färg (#0000FF) är än så länge ett experiment.

Extrapolering

2009-02-03T21:55:00.004+01:00

Nej, vi snackar inte om matte. Det här handlar om vad jag gjorde förra sommaren - en eftermiddag när jag hade lite tråkigt.

Inspirerad av den här sidan beväpnade jag mig med en fil, ett par ark våtslippapper samt en tub Autosol och begav mig ut på parkeringen. Under motorhuven hittade jag följande metalldel:

Vad som ser ut som fem rör är i själva verket en gjuten aluminiumdel, ett insugsgrenrör. Matt och glanslös; de högdagrar som kan anas är resultatet av att jag hade försökt blanka upp den lite med Turtle Clean Machine (motortvätt) och Autosol.

Eftersom jag inte hade lust att demontera insugsgrenröret putsade jag upp det på plats. Jag filade först ner gjutskägget tills det var i nivå med "rören", och våtslipade sedan de delar av insuget som gick att komma åt (det är ju de partierna som syns!) innan jag avslutade med ett varv med putstrasan. Sedan tittade solen fram, och jag tröttnade på jobbet och tog en ny bild:

Så nu vet ni vad jag gör med mina gamla T-shirts! När man en gång har börjat putsa upp grejor på det här viset, är det svårt att sluta. Dessutom hamnar man lätt i fantasier kring hot rods, VW-buggys, motorcyklar och annat med massor av synliga kromdelar.

Bilderna fick mig även att tänka på att det finns en årstid bortom kylan, mörkret och snön. En årstid med sol, uteserveringar och aluminiumfälgar. Det är svårt att tänka sig, men den finns där.

Pixlar - kvällens uppdatering

2009-02-02T23:18:00.003+01:00

Nu har jag kluddat lite till!

Jag rensade bort lite svarta streck så att man bättre ser vad som finns framför vad, och jämnade till lite linjer här och var. Sedan började jag spåna på det där med färger. GIF-bilder kan ha 256 olika färger, men den paletten kan väljas från 2^24 (miljontals) olika färger. Svart och vitt var ju givet. Men jag tror att den högra bilen ska bli gul!

Bilarna ritade jag ur huvudet, men den högra ska bli någon 50-talare med fenor, och den vänstra något muskelmonster från 70-talet. Färgen på den har jag inte bestämt mig för än.

Att välja färger på bilarna är rätt enkelt. Bilar brukar ju ha klara, starka färger. Det blir betydligt svårare att få till en OK nyans av sommarnatt på husfasaderna.

Ett första och ett andra utkast

2009-02-01T22:38:00.007+01:00

Häromdan skrev jag om en mindre lyckad linjeteckning. Här är den:

Jag var inte riktigt nöjd med följande punkter:

Industrierna ser inte tillräckligt stora och dominerande ut. Det här är ju streetracing som utspelar sig i "Darkness on the Edge of Town" - då ska man se att skyskraporna ligger en bit bort!

Bilarna och startern är förskjutna för långt åt vänster, vilket stör symmetrin.

Så jag slängde ihop en ny skiss ikväll:

Lite bättre, även om det fortfarande ser lite lamt ut. Men det kan nog bli fason på det här. Jag har mest frihandstecknat, och bara använt line-kommandot för horisonten och husen. Circle-kommandot använde jag bara för saker som verkligen är runda - månen och gascisternerna.

Frågan är om jag kommer att bearbeta linjeteckningen till perfektion innan jag färglägger den, eller om jag färglägger först och putsar efter hand.

Datorkonst är verkligen räddningen för mig som inte är något vidare på att teckna. Men så här skicklig kommer jag nog aldrig att bli.

Skivsamling top-down

2009-01-28T15:35:00.004+01:00

Jag tillhör den krympande skara som fortfarande köper skivor. Inte särskilt ofta, men det händer.

Senast jag utökade min skivsamling var i helgen. I samband med att jag köpte en CD i födelsedagspresent åt en kompis, slog jag till på R. E. M.:s samlingsalbum In Time för facila 84 kr.

Det fick mig att fundera över attityden till Greatest Hits-album. Smakelitens attityd, alltså; inte vanligt fôlks.

Attityden - om man läser trendängsliga musikspalter - är nämligen fördömande. En god vän till mig berättade för ett tag sedan att han hade köpt Bruce Springsteens album Greatest Hits, och tillade lite urskuldande "säkert en sån pöbelskiva du inte tar i med tång" - han ser mig som en riktig connaisseur i det avseendet, eftersom The Boss har varit min favorit sedan jag var 16.

Tvärtom. Greatest Hits är en utmärkt skiva. Om man inte äger några Springsteen-plattor bör man absolut börja med den. Och då är ändå inte Springsteen en artist som släpper ojämna plattor. (Skräckexemplet där måste vara Ghost in the Machine av The Police. Jag köpte den eftersom den innehöll en bra låt - Every Little Thing she Does is Magic - men resten av vaxet visade sig vara rena skräpet. Se upp för den.)

För en skivsamling bör naturligtvis byggas upp top-down. Man börjar inte med obskyra japanpressar om det är en artist som man tycker är lite halvbra, utan går från det generella till det specifika. R. E. M. är för mig ett sådant band, som jag alltid har gillat men aldrig köpt några skivor av.

Jag inledde inte mitt Springsteen-samlande med Greatest Hits, helt enkelt därför att den inte var utgiven då. Men jag hade gärna gjort det. Med facit i hand skulle jag nog sedan ha fortsatt med Born to run, The River, Darkness on the Edge of Town - och sedan allt annat.

Linjeteckning på g

2009-01-28T12:40:00.002+01:00

Igår satt jag åter och lekte med MS Paint, inspirerad av en tidigare grej som jag ritade. Den såg lite platt och tråkig ut, så jag tänkte rita något mer livfullt på samma tema. Den här gången började jag istället med en svartvit linje- och frihandsskiss i Paint. Jag fick ihop ett hyfsat resultat, men blev inte helt nöjd med kompositionen. Nya tag, när jag nu känner för det!

Kvällssim

2009-01-27T00:03:00.004+01:00

Igår kväll var jag - som vanligt - och simmade på mitt lokala bad. Framåt åttatiden drar de alltid ned belysningen och spelar lugn musik, som är otroligt avkopplande att simma de sista längderna till. Bassängen blir vackert blå i halvdunklet.

Men eftersom jag just nu har en period då jag börjat lyssna rätt mycket på R. E. M. har jag tänkt på att ett musikstycke saknas på deras repertoar. För vilken låt passar bättre vid ett sådant tillfälle än Nightswimming?

Oxid hit och oxid dit, inte pilla!

2009-01-25T19:45:00.000+01:00

Bilprovningen bjussar på dagens garv:

När jag hade förgasarbilar brukade jag hälla K-sprit i tanken innan besiktningen. Det fick alltid ner koloxidhalten till acceptabla nivåer. Hur det däremot var med koldioxid vet jag faktiskt inte, för det kollade de aldrig...

When I find myself in times of trouble...

2009-01-20T21:42:00.001+01:00

...Kronofogden comes to me, whisperin' words of wisdom: "CSN, CSN."

Nej, detta har ännu inte hänt mig. Jag gör alltid mina inbetalningar i tid. Snart ska första tertialet 2009 betalas.

Men i likhet med många andra svenskar har jag studieskulder hos CSN. Då inställer sig frågan: Borde jag betala in mer än CSN kräver? Kanske det rent av skulle löna sig att amortera hela rasket bums? Eftersom jag är en snål jävel har jag förstås funderat på den saken. Det kan tilläggas att mina studielån är av den äldre typen, från det system som CSN tillämpade 1989-2001.

En del av mina bekanta har nämligen gjort sig av med sina studieskulder. Det är klart, att den som står i skuld icke är helt fri. Å andra sidan sitter de kanske med lån på lägenheter eller villor istället.

Om man har mycket små studielån kan det vara idé att förtidsbetala dem. Då är det ändå peanuts, och det är alltid skönt att slippa räkningar.

Å andra sidan finns en situation då man absolut inte ska betala en krona mer än nödvändigt. Det är om man har mycket stora lån och så små inkomster att man sannolikt inte kommer att betala av lånen innan man fyller 65 (det s k bibliotekariesyndromet). Vid 65 skrivs nämligen den här typen av lån av.

Men det finns även andra skäl att ta det kallt. Räntan på CSN-lån är nämligen rätt förmånlig. Tidvis har det varit billigare att belåna villor, men det är ovanligt. Och framför allt lär inte banken skriva av villalånet om man till exempel skulle bli sjukpensionär, något som däremot CSN under vissa omständigheter kan göra.

Och ibland kommer an offer you can't refuse. Många 40-talister (vilka annars?) fick erbjudanden som gick ut på att de kunde betala in en större klumpsumma mot att resten av lånet skrevs av. Jag resonerade om detta med en mycket klok 40-talist, och invände att det kanske inte var så sannolikt att denna goda fé skulle uppenbara sig igen. Han resonerade som så att tre av fyra regeringar i modern har varit socialdemokratiska och resten borgerliga. Och de socialdemokratiska regeringarna hade traditionellt varit piggare på dessa något populistiska åtgärder, och om man extrapolerade den trenden så... ja, så skulle det mycket väl kunna hända igen. Ett lite spelteoretiskt resonemang.

Så även om jag med all sannolikhet kommer att betala av mina CSN-lån inom rimlig tid, kommer jag att göra det pö om pö!

En groda bland nyårslöftena

2009-01-19T22:06:00.000+01:00

Hemma efter ett pass i simhallen. Sedan årsskiftet har en simtur varit som att försöka navigera genom en gryta full med korv. Jag misstänker att många årskort nu har inköpts med föresatsen att på sikt undantränga mindre vatten.

Men kom ihåg: En bassänglängd motsvarar inte en wienerlängd!

En del av badarna simmar imponerande sakta. Jag vet inte hur de gör, för jag kan bara med viss ansträngning hålla mig flytande i deras kölvatten. Själv är jag rätt snabb på bröstsim, vilket är tur, för jag är usel på crawl och kan inte simma fjäril alls.

Jag vet inte varför jag - oavsett träningsnivå och fysisk form i övrigt - simmar rätt snabbt. Kanske det beror på min kroppsbyggnad - likt grodan har jag långa ben och stora, breda fötter. Och den är ju bra på att simma.

Foto: Holger Gröschl

Allting ska gå med elektricitet...

2009-01-18T20:54:00.000+01:00

...till och med gasspisar, verkar det som. Jo, det är säkert! I höstas köpte jag en ny spis. Den ser ut så här:

Denna utmärkta spis har nämligen tre finesser som inte funkar om den inte får kräm, nämligen eltändning, ugnsbelysning och roterande grillspett. Och det vill man ju ha. Vad man däremot inte vill ha är en ful, svart sladd som ringlar sig över köksbänken till närmaste eluttag.

Därför beslöt jag mig för att göra en dold elanslutning. Här är en "don't try this at home" på sin plats. El är som bekant farligt, och även om jag tror att det är OK att göra den här dragningen utan att vara behörig elektriker, bör man veta vad man håller på med.

Nåväl; jag inledde mitt arbete med en tur till Gubbdagis. Följande komponenter inhandlades:

5 m 3-ledars anslutningskabel (art. nr. 49-327)
1 st jordat skarvuttag (art. nr. 22-871)
1 st jordad stickpropp (art. nr. 22-1840)
1 st självhäftande kabelkanal (art. nr. 32-5814)

Sedan plockade jag fram verktygslådan. Till vänster om spisen står ett kastrullskåp, och där bestämde jag mig för att gömma sladdanslutningen. Jag borrade ett hål i skåpets vänstra sida och matade in anslutningskabeln, efter att ha monterat skarvuttaget i kabelns ena ände. I skåpets högra vägg tog jag upp ett större hål med en 52 mm hålsåg. Mina köksskåp består av masonit på träreglar, så materialet var lättbearbetat. Genom det hålet drog jag sladden från spisen:

Närmaste eluttag fanns ett par meter bort. För att inte ha en lös sladd att snubbla på fäste jag kabelkanalen på golvsockeln. Den gick lätt att kapa i lämpliga längder - ett jack med morakniven, så var det bara att bryta av den. Klistret på baksidan är vansinnigt starkt, så man har bara en chans att få kanalen på rätt plats! Efter att ha klippt kabeln till lagom längd monterade jag stickproppen och pressade ned kabeln i kanalen, och elmatningen var färdig:

Sedan är det bara att laga god mat på sin nya spis, som till exempel denna bandspaghetti med pepparsalami, krossade tomater, oregano och riven ost, som jag åt i kväll:

Teburkar - ett marknadsmisslyckande?

2009-01-18T17:53:00.000+01:00

Pillemaran skriver om sina vedermödor att hitta en tesil. Idag drabbades jag av ett liknande problem.
Hembryggt te är förstås mycket godare än påste. Därför köpte jag idag en tesil, som jag utan större problem (där hade jag större tur än Pillemaran) hittade på Åhléns. Den var av modellen som består av två hemisfärer av stålnät och en liten kedja att förankra silen i tekoppskanten med.
Men jag vill även ha en snygg teburk av plåt. Någon sådan stod varken att finna på Åhléns, PUB, Gallerian eller NK, som dock kom närmast - de hade plåtburkar, men vita med NK-logga. Inte så kul. Jag vill ha en burk som ser ut som en teburk, kanske med tetillverkarens logotyp eller något orientaliskt motiv. Är det så illa att te på burk inte längre säljs?
Nåväl, jag fick en gratisprenumeration på Svenska Dagbladet av en försäljare på Hamngatan. Och på Drottninggatan ville en snubbe göra en marknadsundersökning och gav mig en tristesslott för besväret. Så ikväll ska jag brygga en kopp äppel- och kanelte och skrapa lott. Vem vet, jag kanske är miljonär?

Mobiltillbehör

2009-01-16T15:17:00.000+01:00

Idag läste jag att Finanskvinnan har problem med en mobil-handsfree som går sönder. Då kan det vara läge att prova den här modellen av sladdlös handsfree. Inte nog med att den är billig - den fungerar dessutom till nästan alla mobiltelefoner, med eller utan Bluetooth!

Joanna - en pixelmosaik

2009-01-14T23:00:00.000+01:00

Idag bjuder bloggen på vernissage av konstverket Joanna. Det är ett stycke pixelart som jag knåpade ihop i MS Paint:

Bilden är ritad "ur huvudet" (mitt, alltså) utan någon modell eller förlaga. Jag har inte utgått från någon linjeteckning, utan byggde upp bilden pixel för pixel, ungefär som man lägger en pärlplatta.

Ja, jag vet, hon har stora ögon. Det beror inte på något sätt på influenser från japanska serier utan på mina bristande tecknartalanger - jag hade trea i bild.

Eftersom bilden är sparad i .gif-format, vilket förvränger färgerna en smula (jag använde .bmp som arbetsformat) är det en intressant grej som inte syns helt tydligt. Bilden innehåller endast nio färger, plockade ur Paints defaultfärger: Rött, mörkrött, grönt, svart, vitt, ljusgrått, havsgrönt, brunt och sandsten. De delar av ansiktet som varken är skuggor eller högdagrar är inte en egen färg! Det är en schackrutig tesselering av sandsten och brunt.

Alstret fick sitt namn av att jag lyssnade på låten Joanna Says av Per Gessle medan jag ritade.

Julgransplundring i miniformat

2009-01-13T23:11:00.000+01:00

I och med tjugondedag Knut är ordningen numera återställd och julpyntet undanställt. På elljusstakens plats placerade jag tre gamla favoriter från 80-talets början, som jag hittade i en låda på mammas vind:

Ford Thunderbird -57, Chevrolet Corvette och en Jeep med grym Hemi-V8!

I köptemplet

2008-12-30T21:16:00.000+01:00

I dag har jag storhandlat för första gången i mitt liv. Konstigt nog har jag tidigare aldrig gjort det - mest därför att jag tycker att det är så tråkigt att handla. Tanken har knappt fallit mig in, trots att jag är bilägare sedan ett bra tag tillbaka. Troligen därför att jag har bil inte därför att jag egntligen behöver någon, utan för att jag vill. Matvaror handlar jag i stort sett en dag i taget.

Fast idag blev det en sväng till Willys i Älvsjö i alla fall. Först julpynt, sedan storhandlande... oroväckande ålderstecken på kort tid. Men det blev billigt.

Pimp my Ride - NOT!

2008-12-28T23:43:00.001+01:00

Före:

Efter:

Men är det vinter, så är det...

Mr Stools har fått sällskap

2008-12-28T21:41:00.000+01:00

Eftersom jag inte direkt är någon julmänniska, har jag hittills endast ägt ett julpynt. Det är en mycket liten tomte som heter Mr Stools och som jag har fått av mamma. Han ser ut så här:

Han har fått sitt namn av att han - utom under julen - bor i en tändsticksask, precis som Mr Stools i Monte Python-sketchen "Interesting People". Men mellan Lucia och tjugondedag Knut kommer han fram ur sitt bo och signalerar i sin ensamhet att det är jul.

Fram till idag. För idag besökte min pappa Elgiganten i syfte att köpa en laptop. Jag följde med som tekniskt biträde och förmodat kunnig i datafrågor. Nu blev ingen laptop köpt, men jag gjorde ett kap. För när köper man billiga julprylar? Jo, i mellandagarna förstås! Så jag hittade denna sjuarmade elektriska ljusstake för det facila priset av 49 kr:

Så nu har jag två julpynt!

Kris i beklädnadsfrågan

2008-12-12T17:41:00.000+01:00

Idag bär jag två olika strumpor. Den vänstra har älgmotiv och den högra bär min arbetsgivares logotyp.

Jag måste således tvätta i helgen.

Min hyllning till motorkulturen

2008-11-24T21:05:00.000+01:00

Inspirerad av Springsteenlåtar, V8-muller och vårkvällar utförde jag år 2006 ovanstående alster. Det är gjort i ett slags blandteknik - först tecknade jag bilarna, människorna i förgrunden samt husen i bakgrunden i blyerts. Efter att ha kalkerat teckningarna med tusch till ett OH-ark scannade jag arket och färglade det i ett bildbehandlngsprogram.

Catwalk

2008-08-14T17:34:00.001+02:00

Ett stycke gatukonst på Olshammarsgatan.

Test

2008-08-14T17:12:00.000+02:00

Detta inlägg kontrollerar bloggens funktion.